I paus uttrycktes det att Elfsborg spelade bättre mot blåvitt än mot Djurgården. I min mening var det en försumbar skillnad och insatsen var i bästa fall blek och för det mesta osynlig.

En frånvarande defensiv följt av ett intetsägande mittfält och lett av en offensiv utan samordning.

Som vanligt kryddat av individuella prestationer av kvalitet men också av slarv och ett urval av lågt självförtroende och osäkerhet resulterande i att misstagen kostade mer än vad varje kvalificerad insats gav.

Ta bara den lyckade glidtacklingen av Yegbe i början av matchen som följdes av att han lämnade bollen stillastående men fortsatt i spel. Detta följt av en en huvudlös omfamning av en motspelare av Wikström ledande till straff och 0-1 redan i fjärde minuten. En straff som Eriksson touchade ut till stolpen men som ändå trycktes in eftersom försvarande gulsvarta inte var på tårna.

Märk väl att jag inte på något sätt vill lyfta fram vare sig Wikström eller Yegbe som särskilt svaga. Wikström revanscherade ju sig med råge i och med sitt mål men dom får dock stå som exempel på slarvet och den tveksamhet som hemsökte vår första halvlek.

Jag menar 1-3 redan efter tjugo minuter vad är det för defensiv? Eller offensiv för den delen.

Och det då mot ett IFK Göteborg som såg en möjlighet att ta en efterlängtad seger i Borås. Det hade inte varit första gången men det sker tillräckligt sällan för att det skall bli en grej och dessutom hade det varit en skön hämnd för dom efter den försmädliga förlusten i Göteborg. Tre mål smälldes i rask takt in och där gästerna såg segervissa ut så liknade Elfsborg ett mittenlag i Superettan.

Och där satt jag och fick minnesbilder av frustrationen jag kände när Thelins idéer ersatte Haglunds och ombyggnationen tog vid vi släpade oss fram till en tolfteplats som slutplacering. Jag hade ju hoppats att vi inte skulle behöva genomgå ett sådant krävande förändringsarbete nu när vi ju ändå har varit så bra inför den här säsongen men kanske är det en ny ökenvandring som krävs. Jag hoppas inte men det kommer vi få se.

Oavsett anledningen var första halvlek under all kritik. Pinsam och sorglig att se.

Jag har i flera krönikor efterfrågat en samordning i Elfsborg. Ett lagspel där vi hittar varandra och där vi är flexibla nog att kunna hålla boll och driva spelet alternativt försvara och kontra i hög hastighet beroende på vad matchen och motståndet kräver.

Jag har också saknat drivet att slå ur underläge. Den kollektiva känslan att vi kan klara av det och vetskapen att inget är förlorat bara för att vi råkat hamna i underläge.

Allt detta är ingredienser i det som under flera år gjort oss till så vansinnigt svårmötta men vi tycks ha tappat det. I alla fall som grupp.

I ett försök att åtgärda problemet valde Hiljemark att genomföra ett antal byten. Inte minst det i femtionionde minuten när Arber Zeneli och kapten Johan Larsson äntrade planen.

Ett mycket klokt byten av vår manager för en spelare som inte har tappat drivet, och en som aldrig någonsin ger upp trots att han motarbetas av både klubbledning och motståndare på planen, är just maratonmannen Johan Larsson. Jag kallar honom så för att han från sin a-lagsdebut fram tills att han lämnade för sitt utlandsäventyr spelade i stort sett, om inte faktiskt, varje minut fotboll som a-laget ställde upp i.

Ingen i Elfsborg 2025 kan sägas ha kämpat i motvind som Larsson och det trots sina enorma kvaliteter. Varför det är så låter jag vara osagt, främst för att jag endast som bäst kan framföra teorier, men faktum är att han inte fått spela särskilt mycket. Det är också ett faktum att han bidragit när möjligheten kommit.

Mot IFK Göteborg fick han lite drygt trettio minuter. Inte länge kan tyckas men under den tiden gick han från kapten, kulturbärare och publikfavorit till en gulsvart ikon, en legend. En Elegant.

Tre mål låg han bakom (ett dömt som självmål men vi vet bättre) och segern säkrades i ett crescendo av segeryra och glädjeskrik. Målen är redan klassiska och kommer vevas gång efter gång. Inte bara för att dom var snygga utan för att han kanske aldrig klämt till med kassar av större betydelse än just dom i omgång sjutton av Allsvenskan 2025. Både för Elfsborg och för honom personligen.

Om han aldrig mer får spela en minut för Elfsborg så är ändå eftermälet säkrat och Johan Larsson har gjort sig förtjänt av att få sitt porträtt på arenans bredvid Anders Svensson.

Så som en sann Elegant.