Degerfors
2025-03-29 23:00
Krönika: Lo, 10 år, sa det bäst – och vi andra borde lyssna
Det är något särskilt med dagar som den här. Dan före premiär. Allsvenskan i antågande. Halmstad borta imorgon.
Björn Åkerberg Langhé
Man skulle kunna skriva långt om pressen, om taktiska nyanser, om hur vi ligger till i jämförelse med andra. Men ärligt talat – jag är rätt lugn. Kanske för att jag följt Degerfors in i minsta detalj under vintern. Kanske för att det är just nu allt är möjligt.
Eller så är det för att Lo, 10 år, hjälpte mig minnas vad det egentligen handlar om.
I veckan intervjuades hon av SVT – rödvit från topp till tå.
Och hon sa det vi vuxna ibland glömmer när vi förlorar oss i skador, truppbredd och tabellspekulationer:
“Det spelar ingen roll vart vi är – vi följer vår klubb i vått och torrt.”
Den meningen stannade kvar. För det är ju exakt så.
Det är det vi sjunger om varje gång vi vrålar:
“Vi är ett gäng, med rödvita halsdukar – aldrig ger vi upp!”
Och skulle vi förlora varje match i år, med 5–0 och pannkaka i försvaret, så bryter vi ändå inte ihop. Vi retirerar, omgrupperar, och anfaller igen. För det gör man när man är Degerfors. Det gör man när man är vi.
Men visst – om vi ska tillåta oss att njuta lite också: det är något vackert i att vara tillbaka i finrummet. Att storlagen ska behöva ta sig till Stora Valla igen. Känna gräset, höra publiken, bära tyngden av vår historia.
Det blir nog inte så bra som man hoppas. Inte så illa som man oroar sig för. Det blir någonstans däremellan.
Och en niondeplats?
Den tar jag. Alla dagar i veckan.
Men viktigast av allt:
Vi följer vårt lag. Vått. Torrt. Alltid. Fråga Lo.
Eller så är det för att Lo, 10 år, hjälpte mig minnas vad det egentligen handlar om.
I veckan intervjuades hon av SVT – rödvit från topp till tå.
Och hon sa det vi vuxna ibland glömmer när vi förlorar oss i skador, truppbredd och tabellspekulationer:
“Det spelar ingen roll vart vi är – vi följer vår klubb i vått och torrt.”
Den meningen stannade kvar. För det är ju exakt så.
Det är det vi sjunger om varje gång vi vrålar:
“Vi är ett gäng, med rödvita halsdukar – aldrig ger vi upp!”
Och skulle vi förlora varje match i år, med 5–0 och pannkaka i försvaret, så bryter vi ändå inte ihop. Vi retirerar, omgrupperar, och anfaller igen. För det gör man när man är Degerfors. Det gör man när man är vi.
Men visst – om vi ska tillåta oss att njuta lite också: det är något vackert i att vara tillbaka i finrummet. Att storlagen ska behöva ta sig till Stora Valla igen. Känna gräset, höra publiken, bära tyngden av vår historia.
Det blir nog inte så bra som man hoppas. Inte så illa som man oroar sig för. Det blir någonstans däremellan.
Och en niondeplats?
Den tar jag. Alla dagar i veckan.
Men viktigast av allt:
Vi följer vårt lag. Vått. Torrt. Alltid. Fråga Lo.
