"På Första maj demonstrerar man. I Malmö FF arbetar vi."
Det är vad vår legendariske ordförande Eric Persson ska ha svarat på en fråga om varför arbetarklubben inte engagerade sig mer i förstamajfirande. Ett elegant sätt att navigera den ständigt aktuella frågan om fotboll och politik.
Första maj är en dag att prata ideologi. Vilka problem finns? Var står vi? Hur löser vi? Kort sagt: åt vilket håll marscherar vi.
Igår var det Valborg. Majbrasorna symboliserar hur vi bränner upp det gamla och ser fram emot ännu en prunkande vår. Vi är förväntansfulla över att sommaren är på ingång. Men kommer den att bjuda på strålande solsken, långa, lata dagar på Ribban eller ständiga regnväder som tvingar oss inomhus?
Toppstrid eller gnetande i Mittens rike?
Letar en stund i askan efter vårens eldande i Malmös organisation och trupp. Där finns kvarlevor av ett par tränare – Rydström och Mravac. Dessutom en hel kader spelare. Slockna(n)de stjärnor som Oscar Lewicki och Martin Olsson. Nytända sådana i Hugo Bolin och Melker Ellborg (hittade några guldmynt bredvid). Och så de med läckra namn som aldrig riktigt tändes: Mustafa Zeidan och Patriot Sejdiu. I en frysbox bredvid hittar vi ett par som kunde blivit brasved redan i går kväll: Riccardo Friedrich och Stefano Vecchia.
Denna vår saknar ett tecken vi är vana vid. En bulldozer som gräver upp en rejäl grop för att stoppa ner färdiga, högresta träd. Inga etablerade stjärnor med allsvenska mått. Ingen Colak, Kiese Thelin, Knudsen eller Vecchia. Inga högprofilerade och exotiska importer som Birmancevic, Busanello eller Cornelius.
I stället sås frön från akademin (Lundberg), samtidigt som det skaffats in plantor i Sjöstrand, Kurtulus och John. Vackert gröna – framtiden får utvisa om de är för spröda.
Det är som att en helt ny trädgårdsarkitekt varit framme.
Och då har vi inte ens kommit till det kanske mest intressanta: trädgårdsmästaren själv. Den enda konstanten i hur Malmö brukar gräva om i trädgården – den nya tränaren ska aldrig bjuda på kontinuitet i förhållande till föregångaren. Varje ny tränare möter en spelargrupp som inte riktigt passar honom.
Miguel Ángel Ramírez (det är ett så härligt namn att det är svårt att motstå att skriva ut hela varje gång).
Det var förutsättningarna. Var står vi nu efter fyra månader med ny tränare? Hur har vi klarat vintern? Ett par förlorade Europamatcher som är svåra att dra några som helst slutsatser av. Ganska bleka insatser i cupen.
Och nu har en sjättedel av Allsvenskan spelats. Studentmössorna är åter i garderoben, det är vår. Nu är det på riktigt.
Resultat är viktigt. Trea i Allsvenskan med tio poäng på fem matcher. Ett poängsnitt som kan räcka till guld rentav. Vi ligger före alla lag som räknats som seriösa guldkandidater.
Synd bara att tabellen är en patologisk lögnare.
För det har inte sett bra ut. Verkligen inte.
Fem matcher spelade:
- Örgryte – jämn match mot nykomling; vi har perioder av tryck; vi skapar för lite; kan vi skylla på vädret?
- GAIS – stark inledning och tre snabba mål; vi skapar få skarpa chanser; kan GAIS skylla på skadorna och målvaktsmisstaget?
- Djurgården – lågt och stabilt försvarsspel; vi håller ihop laget bakåt; eget anfallsspel är nästintill obefintligt; kan vi ännu en gång skylla på plasten?
- Sirius – dominerade på hemmaplan; vi visar bra reaktion vid underläge; det är bortalaget som driver matchen; kan vi skylla på något annat än att Sirius var bättre?
- AIK – tvådelad matchbild; kontroll i första halvlek; väldigt passivt i andra där ett mediokert AIK tar över; kan vi skylla på det tidiga ledningsmålet?
Nyktert betraktat (jag är för gammal för att bli berusad på Valborg):
I bara en match av fem har vi varit det tydligt bättre laget. Det var hemma mot ett GAIS som vi alla sett är helt under isen just nu.
Har vi varit det dominanta storlag vi vill vara? Tjugo minuter av desperation mot Örgryte och en kvart av detsamma mot Sirius. Riktigt bra första tjugo mot GAIS – där den enda farlighet som genererades var Ponnes 1–0 på hörna. I Stockholm? Nada och niente . Visserligen en riktigt kompetent första halvlek mot AIK i termer av att kontrollera matchen. Det är något, men vi gjorde det nästan helt utan att hota.
Samtidigt har allt verkligen inte varit uselt, det finns en del saker där vi ser bättre ut än i fjol:
Det låga försvarsspelet, särskilt i det egna väl intrampade straffområdet. Intensiteten och aggressiviteten är nog lite högre. Hemjobbet när vi tappar boll är ambitiösare. Jämfört med hösten ser vi ut att vara tryggare i att spela oss upp från bakplan. Till sist ser det ut som att laget håller på att ta sig ur det kollektivt dåliga självförtroendet – den oro vi i fjol såg så fort något gick lite fel i en match är inte alls lika påfallande. Tvärtom har vi ofta haft våra bästa perioder i underläge.
Dessutom finns det en hel del att glädjas åt individuellt.
Olsen är Olsen igen. Dahlin är Dahlin. Ponne hade nog sin starkaste form sedan han återvände hem. Rösler är rejälare. Både Djuric och Kurtulus har sett intressanta ut när de fått spela. Haksabanovic visar mer och mer av sin klass samtidigt som han jobbar hårt. Ali gör sin bästa säsongsinledning i MFF. Botheim gör mål, sliter och fungerar förvånansvärt väl i en targetroll som inte är hans bästa gren.
Vi har flera unga spelare som börjar bidra på riktigt: Lundberg, Busuladzic och Skogmar.
Till sist: Otto Rosengren kan vara seriens bästa mittfältare just nu. Vi har alltid sett hans kvaliteter som soldat på mittfältet. I år har han självsvåldigt befordrat sig till general.
Men hur kommer det sig då att spelet inte ser bättre ut trots så många goda individuella signaler?
Vad ska vi tro om Miguel Ángel Ramírez?
Imponerande på något sätt att plocka sex poäng med hjälp av dubbelparkerade bussar i Stockholm. Samtidigt – var det planen? Backade vi medvetet in i den fickan eller var det hemmalagen som puttade dit oss när vi själva inte förmådde spela boll?
Vårvintern är inte lång. Fullt rimligt att sätta vissa grunder först. Det låga försvarsspelet är faktiskt riktigt bra. Speluppbyggnaden har fungerat – åtminstone så länge vi inte mött en motståndare som är duktig på att sätta press.
Det finns positiva vårtecken. Därutöver? Det kan vara min bristande kunskap, men jag kan inte se något mönster, att vi är på väg mot något.
Kanske är det mina känslosamma supporterögon som gör mig orättvis? Söker därför hjälp i mer objektiva mått på prestationer.
När Fotmob räknar ut en tabell baserat på xG hamnar MFF tolva, en poäng före Örgryte på kvalplats. Samtidigt svalnar min skadeglädje över att lag som Hammarby, Djurgården och Göteborg ser ut att ha inlett svagt – alla dessa ligger klart före oss i en xG-tabell.
Av våra tio poäng har vi förtjänat sex med detta objektiva synsätt. Poängsnittet 1,2 varslar om 36 poäng när vi börjar slänga torra höstkvistar på det som ska bli nästa års majbrasa.
Visst kan det ibland vara läge att ödmjukt acceptera hur matchen utvecklas genom att grisa och bilda köttmur vid straffområdeslinjen. Jag har alltid tyckt att den kaxighet och så kallade vinnarkultur som hyllats i Malmö varit problematisk, inte minst för att den som i fjol kan leda till överreaktioner och panik så fort det gick det minsta emot.
Samtidigt finns det gränser för hur ödmjuk man ska vara när man fortfarande har de överlägset bästa förutsättningarna. Då kan inte det nya vara att backa hem mot alla lag utom de svagaste.djur
Somliga – som Behrang Safari i den sedan i vintras kraftigt förbättrade MFF-podden – har anfört att Ramírez uppgift är att överleva med en bra placering fram till sommaren. Men sen då? Ska vi öva in ett helt nytt sätt att anfalla och dominera under en månads uppehåll? Vår trupp är redan i dag fullt tillräcklig för att kunna hålla uppe spelet mot de spelare som startar i AIK, Sirius och Djurgården.
Idag har det blivit första maj – åt vilket håll marscherar vi?
Jag vet inte vad som är den rätta markberedningen för att få denna trädgård att frodas. Bara att det är viktigt att någon pekar ut en riktning och får med sig alla på vägen. Det handlar som alltid om att få ett kollektiv att bli mer än summan av delarna.
Idag för exakt 66 år sedan:
Spelade MFF 0-0 mot AIK. Malmö kom att sluta på fjärdeplats.
Dagens låt: En som kan passa för ämnet: One Direction: Ready to Run
