Tyskland
2020-09-08 15:00
Krönika: Löw sjunger på sista versen
Har det blivit dags för Joachim Löw att lämna över stafettpinnen? Det anser åtminstone Filip Wollin efter att Tyskland än en gång gjort fansen besvikna.
Filip Wollin
1 kommentarer
Sex år har hunnit passera sedan Tyskland titulerades världsmästare efter att ha besegrat Argentina i finalen. Det är dock semifinalen mot Brasilien som etsat sig fast i folks minnen i och med den sanslösa förnedringen av värdnationen, där Joachim Löw och hans manskap kanske egentligen borde ställts inför rätta på grund av den vårdslösa slakten som ägde rum i Belo Horizonte.
Även om sex år inte kan tyckas vara en särskilt lång tidsperiod är det sannerligen mycket som hunnit förändrats sedan dess när det kommer till ”Die Mannschaft”. Tar vi oss en titt på dagens trupp jämfört med den från 2014 kan vi konstatera att endast fyra av guldhjältarna fortfarande representerar landslaget medan inte mindre än sju av dem lagt skorna på hyllan. Övriga har haft högst varierande utgångar på deras karriärer då till exempel Kevin Großkreutz inte längre är önskvärd i sin klubb hemmahörande i tredjeligan medan Thomas Müller blivit pånyttfödd och nyligen stått för en av sina bästa säsonger någonsin.
Vi ska dock inte fastna i det förflutna, utan i stället rikta uppmärksamheten mot dagens tyska landslag – som fortfarande leds av Löw – och närmare bestämt de två landskamper som spelats under de senaste dagarna.
Påminnelser om Brasilien-matchen
Det var i torsdags som Tyskland tog emot Spanien på Mercedes-Benz Arena i Stuttgart. Trots att flertalet nyckelspelare saknades var förväntningarna stora och även om det inte var en fläckfri prestation fanns det en del att glädja sig över. Till exempel ledningsmålet signerat Timo Werner, där förarbetet var av högsta klass. Faktum är att det blixtsnabba uppspelet påminde en smula om matchen mot Brasilien sex år tidigare.
Kvitteringsmålet som föll i matchens sista sekund raderade dock ut mitt glada lynne och när domaren blåste för slutsignal kändes det mer som en förlust än ett kryss. Att spela oavgjort mot Spanien är i grund och botten fullt acceptabelt, speciellt med tanke på att bland annat Manuel Neuer, Joshua Kimmich och Serge Gnabry saknades. Men det var ändå en bitterhet som gnagde i mig efter matchens slut.
Tilltänkta revanschen blev till ett fiasko
Tre dagar senare var det dags för nästa match och den här gången var det Schweiz som stod för motståndet borta i Basel. Schweizarna hade i sin första match åkt på stryk av Ukraina och deras självförtroende hade förmodligen fått sig en törn. Med andra ord ett perfekt tillfälle för Tyskland att utkräva revansch.
Löw gjorde bara två förändringar i startelvan jämfört med den som ställdes mot Spanien, och det var att Kevin Trapp fick lämna plats för Bernd Leno mellan stolparna medan Matthias Ginter ersatte Emre Can i backlinjen. Något överraskande med så få ändringar, men det kändes samtidigt bra med tanke på vad laget visade upp några dagar tidigare.
Ledningsmålet kom en kvart in i matchen då Ilkay Gündogan tryckte bollen i nät med en känslig bredsida. Ett skott som absolut inte var otagbart för Yann Sommer, men den 31-årige burväktaren var en sekund för sen i sin reaktion och tvingades se bollen rulla in bakom sig.
Nu trodde jag att tyskarna skulle lägga i en högre växel och gå för åtminstone ett mål till innan halvtidsvilan, men spelet såg lojt ut och viljestyrkan verkade saknas. Så resultatet stod sig halvleken ut trots att hemmalaget hade några halvchanser.
Den andra halvleken var inte många minuter gammal när Silvan Widmer hittade nätet efter ett förkastligt ingripande av det tyska försvaret. Sett till hur matchen hade utvecklat sig efter Gündogans triviala ledningsmål var det allt annat än oförtjänt, då schweizarna vägrat deppa samman utan i stället knutit nävarna i fickorna och rest sig.
Ju längre tiden gick, desto mer dominanta blev Schweiz och i ärlighetens namn hade de förtjänat att sätta dit någon av alla målchanser de radade upp mot slutet av matchen. Men skärpan saknades samtidigt som Leno var med på noterna när han väl fick ett skott mot sig och det blev bara Gündogan och Widmer som fick skriva in sig i målprotokollet.
Insatsen mot Schweiz kan i snälla ordalag beskrivas som ett stort steg bakåt jämfört med Spanien-matchen. Det var egentligen ingen spelare som stod för en godkänd prestation och det känns som det blir allt oftare som ”Die Mannschaft” gör sina anhängare besvikna.
Löw borde ha avslutat på topp
Personligen är jag starkt kritisk gentemot Löw och menar på att han bär en stor del av skulden. För även om jag känner en stor respekt för det kolossala arbete han utfört är min åsikt att hans bästa tid är förbi sedan några år tillbaka. Med facit i hand borde han likt Philipp Lahm och Miroslav Klose avslutat på topp genom att tacka för sig efter VM-guldet.
Då hade han för all framtid blivit ihågkommen som en sann nationalhjälte. Nu är risken överhängande stor att han inte lämnar en lika positiv och heroisk minnesbild efter sig, när han nu än väljer att ta ett steg tillbaka och släppa fram sin efterträdare. Den stora frågan är bara vem det ska bli, och det var förmodligen just den ovetskapen som räddade skinnet på honom efter det massiva debaclet i Ryssland för två år sedan.
För att knyta ihop säcken kan vi slå fast att den gode Löw har mycket att arbeta med till nästa gång det vankas landslagsspel, vilket det gör om drygt en månads tid. Då har han av allt att döma tillgång till stjärnorna som nu saknades och förhoppningsvis kommer det innebära en enorm skillnad. För fler matcher som den mot Schweiz vill vi inte se. Den var nämligen så långtifrån den legendariska semifinalen mot Brasilien man kan komma och så länge det fortsätter se tveksamt ut kommer jag fortsätta mena på att Löw sjunger på sista versen som tysk förbundskapten.
Även om sex år inte kan tyckas vara en särskilt lång tidsperiod är det sannerligen mycket som hunnit förändrats sedan dess när det kommer till ”Die Mannschaft”. Tar vi oss en titt på dagens trupp jämfört med den från 2014 kan vi konstatera att endast fyra av guldhjältarna fortfarande representerar landslaget medan inte mindre än sju av dem lagt skorna på hyllan. Övriga har haft högst varierande utgångar på deras karriärer då till exempel Kevin Großkreutz inte längre är önskvärd i sin klubb hemmahörande i tredjeligan medan Thomas Müller blivit pånyttfödd och nyligen stått för en av sina bästa säsonger någonsin.
Vi ska dock inte fastna i det förflutna, utan i stället rikta uppmärksamheten mot dagens tyska landslag – som fortfarande leds av Löw – och närmare bestämt de två landskamper som spelats under de senaste dagarna.
Påminnelser om Brasilien-matchen
Det var i torsdags som Tyskland tog emot Spanien på Mercedes-Benz Arena i Stuttgart. Trots att flertalet nyckelspelare saknades var förväntningarna stora och även om det inte var en fläckfri prestation fanns det en del att glädja sig över. Till exempel ledningsmålet signerat Timo Werner, där förarbetet var av högsta klass. Faktum är att det blixtsnabba uppspelet påminde en smula om matchen mot Brasilien sex år tidigare.
Kvitteringsmålet som föll i matchens sista sekund raderade dock ut mitt glada lynne och när domaren blåste för slutsignal kändes det mer som en förlust än ett kryss. Att spela oavgjort mot Spanien är i grund och botten fullt acceptabelt, speciellt med tanke på att bland annat Manuel Neuer, Joshua Kimmich och Serge Gnabry saknades. Men det var ändå en bitterhet som gnagde i mig efter matchens slut.
Tilltänkta revanschen blev till ett fiasko
Tre dagar senare var det dags för nästa match och den här gången var det Schweiz som stod för motståndet borta i Basel. Schweizarna hade i sin första match åkt på stryk av Ukraina och deras självförtroende hade förmodligen fått sig en törn. Med andra ord ett perfekt tillfälle för Tyskland att utkräva revansch.
Löw gjorde bara två förändringar i startelvan jämfört med den som ställdes mot Spanien, och det var att Kevin Trapp fick lämna plats för Bernd Leno mellan stolparna medan Matthias Ginter ersatte Emre Can i backlinjen. Något överraskande med så få ändringar, men det kändes samtidigt bra med tanke på vad laget visade upp några dagar tidigare.
Ledningsmålet kom en kvart in i matchen då Ilkay Gündogan tryckte bollen i nät med en känslig bredsida. Ett skott som absolut inte var otagbart för Yann Sommer, men den 31-årige burväktaren var en sekund för sen i sin reaktion och tvingades se bollen rulla in bakom sig.
Nu trodde jag att tyskarna skulle lägga i en högre växel och gå för åtminstone ett mål till innan halvtidsvilan, men spelet såg lojt ut och viljestyrkan verkade saknas. Så resultatet stod sig halvleken ut trots att hemmalaget hade några halvchanser.
Den andra halvleken var inte många minuter gammal när Silvan Widmer hittade nätet efter ett förkastligt ingripande av det tyska försvaret. Sett till hur matchen hade utvecklat sig efter Gündogans triviala ledningsmål var det allt annat än oförtjänt, då schweizarna vägrat deppa samman utan i stället knutit nävarna i fickorna och rest sig.
Ju längre tiden gick, desto mer dominanta blev Schweiz och i ärlighetens namn hade de förtjänat att sätta dit någon av alla målchanser de radade upp mot slutet av matchen. Men skärpan saknades samtidigt som Leno var med på noterna när han väl fick ett skott mot sig och det blev bara Gündogan och Widmer som fick skriva in sig i målprotokollet.
Insatsen mot Schweiz kan i snälla ordalag beskrivas som ett stort steg bakåt jämfört med Spanien-matchen. Det var egentligen ingen spelare som stod för en godkänd prestation och det känns som det blir allt oftare som ”Die Mannschaft” gör sina anhängare besvikna.
Löw borde ha avslutat på topp
Personligen är jag starkt kritisk gentemot Löw och menar på att han bär en stor del av skulden. För även om jag känner en stor respekt för det kolossala arbete han utfört är min åsikt att hans bästa tid är förbi sedan några år tillbaka. Med facit i hand borde han likt Philipp Lahm och Miroslav Klose avslutat på topp genom att tacka för sig efter VM-guldet.
Då hade han för all framtid blivit ihågkommen som en sann nationalhjälte. Nu är risken överhängande stor att han inte lämnar en lika positiv och heroisk minnesbild efter sig, när han nu än väljer att ta ett steg tillbaka och släppa fram sin efterträdare. Den stora frågan är bara vem det ska bli, och det var förmodligen just den ovetskapen som räddade skinnet på honom efter det massiva debaclet i Ryssland för två år sedan.
För att knyta ihop säcken kan vi slå fast att den gode Löw har mycket att arbeta med till nästa gång det vankas landslagsspel, vilket det gör om drygt en månads tid. Då har han av allt att döma tillgång till stjärnorna som nu saknades och förhoppningsvis kommer det innebära en enorm skillnad. För fler matcher som den mot Schweiz vill vi inte se. Den var nämligen så långtifrån den legendariska semifinalen mot Brasilien man kan komma och så länge det fortsätter se tveksamt ut kommer jag fortsätta mena på att Löw sjunger på sista versen som tysk förbundskapten.
