Hon säger inte orden rakt ut, inte ACL. Men när Kosovare Asllani berättar om sin skada på Insta vet vi vad hon menar. Det är den typ av skada varje fotbollsspelare fruktar. Och nu väntar en längre frånvaro.
Frågan som hänger i luften är förstås vad det betyder för Sveriges damlandslag. Plötsligt står vi här mitt i VM-kvalet med ett tomrum där Asllani brukar vara. Ett VM i Brasilien om ett och ett halvt år känns plötsligt både långt bort och osäkert. Kommer hon att vara med? Kommer Sverige att vara med? Ja på den sista frågan, tveklöst. Men på den första, tveksam.
När jag såg landslaget senast tidigare i mars, mot Serbien, skrev jag: ”Bäst på plan: Kosovare Asllani, vilken pådrivare. Jag har sagt det förr och säger det igen, det finns ingen naturlig ersättare.” Och det stämmer fortfarande. I en generationsväxling behövs en spelare som Asllani, en med rutin, någon de unga lyssnar på. När hon pratar lyssnar man.
Det handlar inte bara om ledarskapet. Spelaren Asllani kommer också att saknas på planen. Många menar att hon börjar bli till åren, men den som säger det har inte sett Sverige spela. När hon kliver av tappar presspelet kraft och kreativiteten minskar. Så är det bara.
Visst, Kafaji var länge tänkt att ta över rollen. Kanske blir det så, men vi är inte där än. Ijeh kan vara ett alternativ som tia, tänker jag högt. Och ja, det finns fler lösningar men det krävs mod och fantasi för att fylla tomrummet efter en spelare som Asllani.
Det här slår hårt mot ett redan skadedrabbat och ungt landslag mitt i generationsväxlingen. Det blir en rejäl nöt för Tony Gustavsson och hans stab och den måste knäckas fort. För svensk damfotboll finns det helt enkelt ingen tid att vänta.
Samtidigt finns en personlig fråga som hänger i luften. Betyder det här slutet på Kosovare Asllanis landslagskarriär? Vi hoppas inte och vi håller tummarna. Men en sak är säker, svensk damfotboll kommer sakna henne varje gång hon inte står på planen.
