Om en månad börjar fotbolls-VM för herrar.
Om drygt ett år är det damernas tur.
Det som slog mig mest under Graham Potters trupputtagning var egentligen inte vilka han valde bort. Förutom kanske tre namn i Hugo Larsson, Roony Bardghji och Williot Swedberg.
Det var hur trygg han var i sina beslut.
Han pratade lugnt. Tydligt. Som någon som vet exakt varför varje spelare är där och varför vissa inte är det. Även när han krossade drömmar gick det att förstå resonemanget bakom. Det fanns en röd tråd, en idé, ett ledarskap som kändes genomtänkt.
Det är precis det jag hoppas få känna kring damlandslaget nästa år.
För just nu är jag osäker på om Tony Gustavsson kommer ge den känslan.
Inte för att han saknar kunskap. Inte för att unga spelare inte ska få chansen. Men ibland känns det som att pendeln slagit för långt åt ett håll. Som att jakten på nästa generation riskerar att ske på bekostnad av balansen.
Han känns fortfarande som en förbundskapten som söker efter sin trupp. Om ett år hoppas jag att den känslan är borta.
Mästerskap vinns sällan bara av ungdomlig energi eller bara av rutin. De vinns oftast av mixen. Av spelare som vågar tillsammans med spelare som redan vet vad pressen innebär när allt står på spel.
Och där tycker jag Potter satte fingret på något viktigt. Det handlar inte om att samla de största namnen eller de mest spännande framtidsnamnen, utan om att bygga rätt grupp.
Det är också därför hans ord landade så tungt. För man kände att han hade tänkt igenom allt. Roller. Dynamik. Mentalitet. Inte bara vilka som är ”bäst”.
Jag vill känna samma sak när Tony Gustavsson presenterar sin trupp.
Jag vill höra en förbundskapten som inger lugn. Som kan motivera svåra beslut utan att det känns som bortförklaringar. Som visar att det finns en tydlig plan, inte bara ett hopp om att något ska växa fram till slut.
Tony inger sällan lugn. Det är ofta väldigt hetsigt vid sidlinjen och mycket snickesnack runt omkring. Det hoppas jag att vi får mindre av nästa sommar.
För när ett mästerskap börjar måste spelarna känna att tränaren vet exakt vad han gör.
Och jag är fortfarande inte säker på att Tony Gustavsson kommer ge den känslan.
