Tyskland
2020-03-06 12:30
Krönika: Nästa storklubb att gå under?
Schalke 04 betraktas fortfarande som en av Tysklands största klubbar. Dock måste man komma till insikt om sina brister om man vill undvika att gå under.
Filip Wollin
1 kommentarer
Ambitionerna är enorma, förutsättningarna goda och visionerna stora. Ändå verkar det aldrig riktigt vilja sig för Schalke 04 – vars ideologier gång på gång misslyckas och man tvingas börja om från ruta ett igen.
Jag har länge förundrats över den klassiska föreningens tillvägagångssätt. Sedan Julian Nagelmanns genomslag för fyra år sedan har det i Tyskland blivit något av en fluga att anställa unga, spännande och även gärna oprövade tränare i hopp om att de ska lyckas utföra underverk. Schalke var redan innan dess inne på det spåret med Roberto Di Mateo och André Breitenreiter, och har trots uteblivna resultat fortsatt med Domenico Tedesco och nu David Wagner.
Tiden då man förlitade sig på meriter och rutin i form av Felix Magath och Ralf Rangnick är förbi. Givetvis är det positivt att man inte behöver varit tränare under ett par decennier för att få chansen att leda en klubb av Schalkes dignitet, men när det vid upprepade tillfällen visat sig att man varit lite väl optimistiska och tagit sig vatten över huvudet borde styrelsen rimligtvis fundera på om det verkligen är rätt strategi man använder sig av.
För sex år sedan fick Jens Keller sparken efter en svag inledning på säsongen och sedan dess har tränarkarusellen varit gång där varje tränares brinntid varit ungefär en säsong lång. Detta har naturligtvis fört med sig stora förändringar i spelartruppen då varje ny tränare velat sätta sin prägel på laget. Detta har fört med sig en rad mindre vällyckade värvningar samtidigt som man haft förtvivlat svårt att behålla nyckelspelare.
Alexander Nübel är den senaste i raden att rata klubben och det är han sannerligen inte ensam om de senaste åren. Julian Draxler, Leon Goretzka och Max Meyer har alla gjort samma sak och om det är en bristande tilltro på föreningens visioner låter jag vara osagt, men nog kan det mycket väl vara så.
Jag minns att jag inför den nuvarande säsongen ögnade igenom spelartruppen och bedömde den som den svagaste på länge samtidigt som jag ställde mig tveksam till Wagner – vilket gjorde att jag tippade dem sluta elva. Därför blev jag förvånad över höstens många starka prestationer, som gjorde att man länge var med i kampen om en medalj.
Sedan årsskiftet har det dock sett betydligt sämre ut. Trots ett par spännande nyförvärv till sitt förfogande har Wagner inte lyckats få ordning på spelet. Bortsett från den meriterade vinsten mot Borussia Mönchengladbach i den första matchen efter vinteruppehållet har man inkasserat noll segrar. Än värre är att man inte lyckats göra mer än ett ynka mål, och det hemma mot tabelljumbon Paderborn.
Min bedömning är således att spelarna överpresterade under hösten och att man efter uppehållet fallit tillbaka i ett gammalt negativt mönster. Tio matcher återstår innan den här säsongen är till ända och den nuvarande målsättningen är antagligen att kvalificera sig för spel i Europa. Jag tror dock det kommer bli svårt sett till den nuvarande formkurvan och det återstående spelschemat. Den där elfteplatsen jag tippade dem på känns desto mer trolig.
Om Wagner är en bluffmakare eller inte är för tidigt att säga, men nog har hans anseende under den senaste tiden rämnat och med tanke på styrelsens skrala tålamod bör han känna sig en smula orolig för sin framtid i klubben. Med det sagt är jag inte säker på om det vore rätt att ytterligare en gång börja om på ny kula, för det som laget åstadkom under hösten var till stor del den 48-årige tränarens förtjänst.
Det måste sägas att han inte haft de bästa förutsättningarna under vintern då ett flertal av nyckelspelarna varit skadade. Bara den senaste veckan har oturen varit framme för lagkapten Omar Mascarell, Ozan Kabak och Suat Serdar – varav de två förstnämnda kommer bli borta resten av säsongen. Därtill verkar samtliga spelare glömt bort hur man gör mål och just måltorkan måste Wagner försöka råda bot på om den inte ska fortsätta kosta laget värdefulla poäng.
Personligen tror jag inte man kommer lyckas knipa en Europaplats. Både Wolfsburg och Hoffenheim känns vassare och där bakom i tabellen finns både Köln och Eintracht Frankfurt med potential att ta sig förbi. Drömmarna om att kvalificera sig via cupen grusades också i och med veckans nederlag i kvartsfinalen mot Bayern München.
För att knyta ihop säcken behöver hela föreningen se sig själva i vitögat och komma till insikt om att det inte finns några genvägar till toppen. Det bristande tålamodet och de på tok för många förhastade besluten har varit kostsamma och att reparera dem kräver lång tid och en stor dos tålmodighet. Att förvänta sig underverk från oerfarna tränare samtidigt som man hoppas dussinlirare ska åstadkomma stordåd är inget annat än naivt. Det är ytterst sällan verkligheten ser ut så och det måste ledningen förstå.
Om inte är risken stor att man med tiden går samma väg till mötes som flertalet andra storklubbar, som in i det sista vägrat inse sina begränsningar och fallit utför ett stup. Förhoppningsvis slipper man gå en lika tragisk väg till mötes, men då gäller det att man agerar innan det är försent.
Jag har länge förundrats över den klassiska föreningens tillvägagångssätt. Sedan Julian Nagelmanns genomslag för fyra år sedan har det i Tyskland blivit något av en fluga att anställa unga, spännande och även gärna oprövade tränare i hopp om att de ska lyckas utföra underverk. Schalke var redan innan dess inne på det spåret med Roberto Di Mateo och André Breitenreiter, och har trots uteblivna resultat fortsatt med Domenico Tedesco och nu David Wagner.
Tiden då man förlitade sig på meriter och rutin i form av Felix Magath och Ralf Rangnick är förbi. Givetvis är det positivt att man inte behöver varit tränare under ett par decennier för att få chansen att leda en klubb av Schalkes dignitet, men när det vid upprepade tillfällen visat sig att man varit lite väl optimistiska och tagit sig vatten över huvudet borde styrelsen rimligtvis fundera på om det verkligen är rätt strategi man använder sig av.
För sex år sedan fick Jens Keller sparken efter en svag inledning på säsongen och sedan dess har tränarkarusellen varit gång där varje tränares brinntid varit ungefär en säsong lång. Detta har naturligtvis fört med sig stora förändringar i spelartruppen då varje ny tränare velat sätta sin prägel på laget. Detta har fört med sig en rad mindre vällyckade värvningar samtidigt som man haft förtvivlat svårt att behålla nyckelspelare.
Alexander Nübel är den senaste i raden att rata klubben och det är han sannerligen inte ensam om de senaste åren. Julian Draxler, Leon Goretzka och Max Meyer har alla gjort samma sak och om det är en bristande tilltro på föreningens visioner låter jag vara osagt, men nog kan det mycket väl vara så.
Jag minns att jag inför den nuvarande säsongen ögnade igenom spelartruppen och bedömde den som den svagaste på länge samtidigt som jag ställde mig tveksam till Wagner – vilket gjorde att jag tippade dem sluta elva. Därför blev jag förvånad över höstens många starka prestationer, som gjorde att man länge var med i kampen om en medalj.
Sedan årsskiftet har det dock sett betydligt sämre ut. Trots ett par spännande nyförvärv till sitt förfogande har Wagner inte lyckats få ordning på spelet. Bortsett från den meriterade vinsten mot Borussia Mönchengladbach i den första matchen efter vinteruppehållet har man inkasserat noll segrar. Än värre är att man inte lyckats göra mer än ett ynka mål, och det hemma mot tabelljumbon Paderborn.
Min bedömning är således att spelarna överpresterade under hösten och att man efter uppehållet fallit tillbaka i ett gammalt negativt mönster. Tio matcher återstår innan den här säsongen är till ända och den nuvarande målsättningen är antagligen att kvalificera sig för spel i Europa. Jag tror dock det kommer bli svårt sett till den nuvarande formkurvan och det återstående spelschemat. Den där elfteplatsen jag tippade dem på känns desto mer trolig.
Om Wagner är en bluffmakare eller inte är för tidigt att säga, men nog har hans anseende under den senaste tiden rämnat och med tanke på styrelsens skrala tålamod bör han känna sig en smula orolig för sin framtid i klubben. Med det sagt är jag inte säker på om det vore rätt att ytterligare en gång börja om på ny kula, för det som laget åstadkom under hösten var till stor del den 48-årige tränarens förtjänst.
Det måste sägas att han inte haft de bästa förutsättningarna under vintern då ett flertal av nyckelspelarna varit skadade. Bara den senaste veckan har oturen varit framme för lagkapten Omar Mascarell, Ozan Kabak och Suat Serdar – varav de två förstnämnda kommer bli borta resten av säsongen. Därtill verkar samtliga spelare glömt bort hur man gör mål och just måltorkan måste Wagner försöka råda bot på om den inte ska fortsätta kosta laget värdefulla poäng.
Personligen tror jag inte man kommer lyckas knipa en Europaplats. Både Wolfsburg och Hoffenheim känns vassare och där bakom i tabellen finns både Köln och Eintracht Frankfurt med potential att ta sig förbi. Drömmarna om att kvalificera sig via cupen grusades också i och med veckans nederlag i kvartsfinalen mot Bayern München.
För att knyta ihop säcken behöver hela föreningen se sig själva i vitögat och komma till insikt om att det inte finns några genvägar till toppen. Det bristande tålamodet och de på tok för många förhastade besluten har varit kostsamma och att reparera dem kräver lång tid och en stor dos tålmodighet. Att förvänta sig underverk från oerfarna tränare samtidigt som man hoppas dussinlirare ska åstadkomma stordåd är inget annat än naivt. Det är ytterst sällan verkligheten ser ut så och det måste ledningen förstå.
Om inte är risken stor att man med tiden går samma väg till mötes som flertalet andra storklubbar, som in i det sista vägrat inse sina begränsningar och fallit utför ett stup. Förhoppningsvis slipper man gå en lika tragisk väg till mötes, men då gäller det att man agerar innan det är försent.
