Tyskland
2020-12-09 22:15
Krönika: Nu är det på blodigt allvar
Tre poäng efter tio omgångar och tvärsist i tabellen. Krisen är total i Schalke 04 och hotet om en ödesdiger nedflyttning är större än någonsin.
Filip Wollin
4 kommentarer
Jag vågar påstå att jag talar för samtliga människor med en brinnande passion för tysk fotboll när jag säger att Schalke 04 är en lika självklar del av Bundesliga som det är att Alexander Meier är den enda rättfärdige ”Fußballgott” vandrandes på vårt jordklot.
Sedan 30 år tillbaka har Schalke varit en del av den tyska fotbollens finrum och allt som oftast har man slagits i toppen av tabellen där spel i Europa varit ett vanligt förekommande.
Så sent som för två år sedan titulerades man vice-mästare efter en framgångsrik säsong och framtiden spåddes vara ljus.
Den spådomen skulle visa sig vara minst sagt felaktig. Tiden efter den blomstrande säsongen har varit allt annat än angenäm och i synnerhet 2020, som inte kan beskrivas som något annat än en ren och skär mardröm för ”die Königsblau”.
På hela det här året har man inkasserat blott en seger (!) i ligaspelet – den första bataljen för året – och man är nu bara en handfull segerlösa matcher från att ta över det mindre smickrande rekordet från Tasmania Berlin gällande att vara den klubb med längst kräftgång i Bundesligas historia.
Efter de tio inledande omgångarna av den nuvarande säsongen finner vi Schalke sist i tabellen med tre poäng på kontot och en målskillnad som visar minus 25. Att hitta nätet har varit ett kolossalt problem samtidigt som defensiven mest påmint om en hönsgård. Spelarnas självförtroende är sedan länge tillbaka kört i botten och man kan fråga sig om det finns någon i truppen som faktiskt tror på att det kommer vända. För inte har det blivit någon förbättring efter att man skiftade tränare.
Redan efter den andra omgången stod det klart att David Wagner skulle få lämna uppdraget och vi är många som ställer oss frågande till varför han fick sitta kvar efter den bedrövliga ”Rückrunde”. Förmodligen hoppades ledningen att den redan skuldtyngda föreningen skulle slippa betala ut lön åt ytterligare en tränare, men efter att ha förnedrats av Bayern München i premiären och därefter fått se sig slagna av bottenkonkurrenten Werder Bremen var man tvungna att se sanningen i vitögat och agera.
David Wagner fick som väntat lämna sin post efter den bedrövliga säsongsinledningen.
Valet föll till mångas förvåning på Manuel Baum – vars erfarenheter och meriter är högst begränsade. Kritiska röster höjdes från experter och supportrar, som menade på att det var en felrekrytering då man i stället borde sökt efter någon med en mer erkänd meritlista.
Så här långt kan vi konstatera att den annars sedvanliga effekten vid ett tränarbyte uteblivit och kritiken gentemot Baum har inte direkt minskat. Dock är det först och främst hans spelare som hamnat i skottgluggen – och det med all rätt.
Fantasilöst, lojt och oengagerat har varit ledorden i match efter match. Det syns klart och tydligt att spelarna inte tycker det är roligt att spela fotboll och oavsett vem det är som beträder planen märker man att han vill vara var som helst förutom där. Allt för att slippa skämma ut sig och undgå diverse oblida sågningar.
Med andra ord kan vi slå fast att det råder kris i Schalke – och det är en avgrundsdjup sådan. Som det ser ut i dagsläget måste det till ett mirakel för att situationen ska ljusna, för med det nuvarande spelarmaterialet lär det inte ske per automatik. Frågan är om ens en rosenrasande Felix Magath i sina bästa dagar hade lyckats få ordning på torpet. Jag är inte så säker på det.
Trots det är min uppfattning att folk inte hör domedagsklockorna ljuda. Utan man tror att det på något magiskt sätt kommer vända, för inte kan väl en klubb som Schalke åka ut? Svaret på den frågan är kort och gott; jo, det kan man.
Samma sak har sagts om Stuttgart, Kaiserslautern – och inte minst HSV. Allt fler klassiska klubbar har drabbats av problem och för en del har det slutat riktigt illa. Detta på grund av en för stor tro på sig själva vilket gjort att man varit blinda för verkligheten. Farorna som legat mitt framför näsan har negligerats då stoltheten varit större än självinsikten. Och nog har det straffat sig alltid.
Likt ett rusande lokomotiv är Schalke i färd med att gå i samma fälla och försöken som gjorts för att dämpa fallet har kommit för sent. Även om jag innerligt hoppas att man mot alla odds ska klara sig undan tror jag att en nedflyttning är oundviklig.
Disharmonin går inte att ta miste på och det spelar ingen roll vem det är som basar över truppen. För den är felkonstruerad och saknar grundpelare att luta sig mot. Att det bråkas bakom stängda dörrar är ingen hemlighet och vi behöver inte backa bandet mer än ett par veckor tillbaka för incidenten som ledde till att Vedad Ibisevic, Amine Harit och Nabil Bentaleb blev avstängda av klubben.
Trots att vi snart nått fram till vintersolståndet nalkas mörkare tider för Schalke. En degradering kommer innebära enorma förändringar och omställningar som är omöjliga att förutspå huruvida de kommer gynna eller skada föreningen ytterligare. Men att det kommer bli en lång resa tillbaka mot toppen är i alla fall en sak som är säker.
Sedan 30 år tillbaka har Schalke varit en del av den tyska fotbollens finrum och allt som oftast har man slagits i toppen av tabellen där spel i Europa varit ett vanligt förekommande.
Så sent som för två år sedan titulerades man vice-mästare efter en framgångsrik säsong och framtiden spåddes vara ljus.
Den spådomen skulle visa sig vara minst sagt felaktig. Tiden efter den blomstrande säsongen har varit allt annat än angenäm och i synnerhet 2020, som inte kan beskrivas som något annat än en ren och skär mardröm för ”die Königsblau”.
På hela det här året har man inkasserat blott en seger (!) i ligaspelet – den första bataljen för året – och man är nu bara en handfull segerlösa matcher från att ta över det mindre smickrande rekordet från Tasmania Berlin gällande att vara den klubb med längst kräftgång i Bundesligas historia.
Efter de tio inledande omgångarna av den nuvarande säsongen finner vi Schalke sist i tabellen med tre poäng på kontot och en målskillnad som visar minus 25. Att hitta nätet har varit ett kolossalt problem samtidigt som defensiven mest påmint om en hönsgård. Spelarnas självförtroende är sedan länge tillbaka kört i botten och man kan fråga sig om det finns någon i truppen som faktiskt tror på att det kommer vända. För inte har det blivit någon förbättring efter att man skiftade tränare.
Redan efter den andra omgången stod det klart att David Wagner skulle få lämna uppdraget och vi är många som ställer oss frågande till varför han fick sitta kvar efter den bedrövliga ”Rückrunde”. Förmodligen hoppades ledningen att den redan skuldtyngda föreningen skulle slippa betala ut lön åt ytterligare en tränare, men efter att ha förnedrats av Bayern München i premiären och därefter fått se sig slagna av bottenkonkurrenten Werder Bremen var man tvungna att se sanningen i vitögat och agera.
David Wagner fick som väntat lämna sin post efter den bedrövliga säsongsinledningen.
Valet föll till mångas förvåning på Manuel Baum – vars erfarenheter och meriter är högst begränsade. Kritiska röster höjdes från experter och supportrar, som menade på att det var en felrekrytering då man i stället borde sökt efter någon med en mer erkänd meritlista.
Så här långt kan vi konstatera att den annars sedvanliga effekten vid ett tränarbyte uteblivit och kritiken gentemot Baum har inte direkt minskat. Dock är det först och främst hans spelare som hamnat i skottgluggen – och det med all rätt.
Fantasilöst, lojt och oengagerat har varit ledorden i match efter match. Det syns klart och tydligt att spelarna inte tycker det är roligt att spela fotboll och oavsett vem det är som beträder planen märker man att han vill vara var som helst förutom där. Allt för att slippa skämma ut sig och undgå diverse oblida sågningar.
Med andra ord kan vi slå fast att det råder kris i Schalke – och det är en avgrundsdjup sådan. Som det ser ut i dagsläget måste det till ett mirakel för att situationen ska ljusna, för med det nuvarande spelarmaterialet lär det inte ske per automatik. Frågan är om ens en rosenrasande Felix Magath i sina bästa dagar hade lyckats få ordning på torpet. Jag är inte så säker på det.
Trots det är min uppfattning att folk inte hör domedagsklockorna ljuda. Utan man tror att det på något magiskt sätt kommer vända, för inte kan väl en klubb som Schalke åka ut? Svaret på den frågan är kort och gott; jo, det kan man.
Samma sak har sagts om Stuttgart, Kaiserslautern – och inte minst HSV. Allt fler klassiska klubbar har drabbats av problem och för en del har det slutat riktigt illa. Detta på grund av en för stor tro på sig själva vilket gjort att man varit blinda för verkligheten. Farorna som legat mitt framför näsan har negligerats då stoltheten varit större än självinsikten. Och nog har det straffat sig alltid.
Likt ett rusande lokomotiv är Schalke i färd med att gå i samma fälla och försöken som gjorts för att dämpa fallet har kommit för sent. Även om jag innerligt hoppas att man mot alla odds ska klara sig undan tror jag att en nedflyttning är oundviklig.
Disharmonin går inte att ta miste på och det spelar ingen roll vem det är som basar över truppen. För den är felkonstruerad och saknar grundpelare att luta sig mot. Att det bråkas bakom stängda dörrar är ingen hemlighet och vi behöver inte backa bandet mer än ett par veckor tillbaka för incidenten som ledde till att Vedad Ibisevic, Amine Harit och Nabil Bentaleb blev avstängda av klubben.
Trots att vi snart nått fram till vintersolståndet nalkas mörkare tider för Schalke. En degradering kommer innebära enorma förändringar och omställningar som är omöjliga att förutspå huruvida de kommer gynna eller skada föreningen ytterligare. Men att det kommer bli en lång resa tillbaka mot toppen är i alla fall en sak som är säker.
