Krönika: Överlägsna derbykungar utan baksmälla - Viktigt genombrott på en framtida storspelare - Smolk i bägaren
Måndag den 8 maj. En helt vanlig arbetsdag för mig och för många andra, men ändå känner jag att jag inte får något gjort. En känsla av ångest bubblar i min mage; den här veckan har potential att bli riktigt usel. Ett dygn och ett par enheter senare ska BoIS spela ett derby mot den stora antagonisten ett par mil norr om Glumslöv. Jag vågar inför matchen inte tippa något slutresultat, även om min känsla är att BoIS är ett bättre fotbollslag än HIF finns det ett gäng tvivel som gnager i mig. Hur ska psykena på detta unga BoIS-lag fixa ett så infekterat derby? Hur ska vi stå upp i den fysiska kampen mot detta tunga brunkargäng?
Fast forward till Landskrona IP på tisdagskvällen, klockan är cirka 21:30 och matchen på Landskrona IP är slut där BoIS nyss har städat av Helsingborg. Matchen hade inletts i ett rasande tempo där BoIS egentligen hade kunnat ta ledningen av bara ett par minuter, där Helsingborg förvisso levererat en kalldusch i form av 0-1 just i en period som präglats av enorm hemmadominans. Målen i de senaste derbyn har förändrat matchbilderna. Vetskapen om att det inte hjälpt i tidigare derbyn trots att vi varit bättre började smyga sig in i matchen fram till halvtid, särskilt som anfallsspelet som visats upp efter 0-1 var tempolöst och idéfattigt – allt som det inte var under den första kvarten.
Men så, efter en halvtidspaus där det kastats föremål fram och tillbaka mellan hemma- och bortasektioner i hörnet mot bortasektionen, var BoIS på banan igen. Helt plötsligt fick Edvin betalt för sin enorma löpkapacitet, helt plötsligt sattes Jebara i lägen där han fick utmana Erik Ring rättvänd (och där vet vi att han kommer förbi – varenda gång), helt plötslig fick det tunga brunkargänget från norr känna av den löpkapacitet som finns i ett tremannamittfält som består av Widell, Dzabic och Jonsson.
***
Jonsson. Melker Jonsson. Vilken spelare det där är och kommer att bli och vilket genombrott han har fått nu. Från utgångspositionen som sexa lyckas han vara överallt på defensiv planhalva där han vinner dueller, vinner boll och ger det här laget den balans som vi inte hittade i början av säsongen. Ibland är han nere i mittbacksposition och vinner duell, ibland är han nere hos Rapp på högerbacken och vinner boll – han är överallt på plan och var han än är så vinner han boll. Som en extra mittback. Som en extra mittfältare. Med Melker Jonsson som sexa är vi en spelare mer i defensiven var motståndarna än är. Med Melker Jonsson på plan tillåts Dzabic och Widell att riva de sår i motståndarnas defensiv som vi såg att de gjorde under den andra halvleken på Landskrona IP.
***
Tillbaka till den andra halvleken på Landskrona IP. Om känslan inför matchen hade präglats av ångest och osäkerhet var det en annan som spred sig på IP. Trots att Helsingborg ledde med 0-1 var känslan att ”det här vänder vi”. Jag såg ett fotbollslag och en fotbollsklubb som mår bra, som ställdes mot en klubb i fritt fall. Jag var aldrig orolig. När sen Ousmane Diawara i den 53:e minuten knäade in bollen och en kvart senare (räknat ur matchurs synpunkt) nickade in 2-1, var det som att det bara var en bekräftelse av något som vi alla redan visste skulle hända. Hade målet inte gjorts genom att Ousi knäade in bollen efter en hörna, hade det kommit någon annanstans ifrån.
***
Erik Ring drömmer nog mardrömmar om att alla hans motståndare ska vara den version av Camil Jebara som Camil Jebara var av sig själv under den andra halvleken.
***
Har han vaknat än efter Erik Hedenquists tackling, Wilhelm Loeper? Han har haft en lite mer anonym tillvaro på sociala medier än efter senaste derbyt, noterar jag. Noterar också att han bytte ut sig själv efter att han konstaterat att det inte var så kul att vara Wilhelm Loeper på Landskrona IP.
***
Känslorna på slutsignal. Den glädje som man fick dela med alla på Engelska och med spelarna på planen – herregud vad vackert. Att Kevin Jensen, Jacob Ondrejka och Filip Olsson samtliga är på IP och hejar på sin klubb visar hur bra den här föreningen mår och hur bra Landskrona BoIS jobbar med sina spelare. Alla pilar pekar uppåt, glädjen på slutsignal efter segern mot HIF får tills vidare vara symbolen för detta.
***
VSK Borta
Jag hade en diskussion på onsdagen med min far vad insatsen mot HIF skulle innebära för reaktion från truppen. Min känsla var att urladdningen mot HIF skulle leda till en omedelbar reaktion, och då särskilt när BoIS skulle upp till sin svåraste bortamatch för året – på plasten i Västerås mot VSK. Lägg därtill ett bortafacit med enbart förluster under 2023, att BoIS inte vunnit VSK borta i seriesammanhang sedan 2001, att BoIS åkte upp utan Dzabic och Hedenquist (avstängda). Därtill fick laget endast spelfria onsdag och torsdag innan det på fredagen var dags att sätta sig i bussen mot Västerås. Allt talade för förlust.
Min far delade inte alls min farhågor och menade i motsats till mig att med ett så här ungt lag (nordens näst yngsta om ingen hade hört det tidigare), kommer det istället bara att ge energi och vind i ryggen. Gammal är äldst, och far min fick rätt. BoIS tog sig an matchen väldigt smart och trots att huvuddomare hette Dufva lät man sig inte påverkas. Matchen i Västerås var helt öppen och bortsett från de sista 15-20 minuterna där BoIS inte orkade kontra ordentligt, var det en helt jämn tillställning. Jag tror att de flesta BoIS-supportrar hade tagit en poäng på förhand och en poäng blev det. En dyrköpt sådan.
***
Känslan på plats i Västerås var direkt att Philles säsong gick där. Reaktionen från Philip själv och från med- och motspelare runtomkring var tydlig. Att Philip Andersson saknas under resten av säsongen är inte bara förlusten av en Superettan bästa mittbackar, utan det innebär att en ikon i den randiga dressen inte får vara på planen för resterande del av säsongen. Det innebär att det här unga laget saknar sin härförare och sin ledare. Allt snack om att en erfaren ersättare måste in… Philip Andersson går inte att ersätta. Detta innebär att fler måste steppa upp.
***
Att flytta ner Melker Jonsson ser jag inte som ett alternativ. Melker Jonsson får hela vårt mittfält att fungera, det kan vi inte rucka på. Förresten, hur är det möjligt att Melker Jonsson igår (lördag) lyckades vinna en nickduell mot bjässen som VSK bytte in i slutet?
***
Inte trodde jag att en vecka där vi vunnit ett derby fullt rättvist och fyra dagar därpå tagit en stark bortapinne skulle avslutas med en så här tung känsla.
***
Jag vet, detta blev spretigt. Den röda tråden hoppas jag finns någonstans.
Kom ihåg känslan på slutsignal, ta med er den!
Kämpa Philip, vi är alla med dig!
