Vinnarskallar som surar, skäller och svinar? Eller blyga gossar som trivs ihop och har kul på plan?
Som ärrad Malmösupporter har jag råkat se Sirius live två gånger på sistone. Åkte ner från Uppsala, där jag arbetar, för att se vår hemmaförlust mot serieledaren. Och i måndags drog en vän med mig till Studenternas för att se hur laget från Västra Aros tog en enkel seger mot stackars nykomlingen Örgryte.
Det har väckt en hel del tankar om lag som mår bra. Och lag som mår dåligt. Om vad man vill se i sitt eget lag.
Efter vår senaste väl förtjänta hemmaförlust är det svårt att vara optimist. Resultat dåligt. Spelet dåligt. Inga tecken i skyn på att det skulle bli bättre snabbt nog för rädda denna säsong.
Man är inte alltid så analytisk när det egna laget spelar. På Eleda var jag mest frustrerad och brydde mig ärligt talat nästan noll om vad Sirius gjorde och hur dom försökte spela. Dom framstod med ett par undantag som en bunt tämligen mediokra spelare. Men som trots det var lugna och avslappnade. Vare sig Malmö hade boll utanför deras straffområde eller pressade när dom själva hade boll. Obrydda av att de mötte motståndare som – egentligen – är dyrare och mer kända av en anledning.
Fotboll är ett lagspel.
Det är så enkelt när det går bra, när ett kollektiv befinner sig i ett flow .
På Studenternas kunde jag som neutral litet mer nyktert och nyfiket kolla in vad det egentligen är som gör Sirius så framgångsrikt just nu.
Min kompis och jag pratade litet innan om att Örgryte nog kom dit med en hel del hopp med tanke på att deras bästa gren är kontringar. Bortamatch mot ett topplag med all press. Det skulle dock visa sig att om motståndaren har bollen och med koncentration ser till att inte tappa den ger man inte bort kontringstillfällen. Och när man tvingas springa mycket i försvar är det inte lätt att göra rätt de få gånger det blir ett litet tillfälle till kontring.
För det blåsvartrandiga är ju detta verkligen en måstematch. Men Sirius är en serieledare som framstår som helt obekymrad. Det gäller både på plan och på läktaren.
Det hela börjar som man kan vänta sig. Sirius har bollen mest jämt, Örgryte krymper ytor och jävlas ganska framgångsrikt. Tempot är sådär. Det skapas inte många chanser åt något håll, även om Sirius som väntat är laget som försöker mest och åtminstone skapar antydningar till chanser. Hemmalaget rullar runt, men utan att komma åt det täta försvaret. Rullar tillbaka till backlinjen för att påbörja ett nytt omständligt anfall på andra kanten.
Det slår mig att detta ter sig som en helt vanlig första halvtimme på Eleda. Nja, kanske inte just i år, men ett normalt år när laget både är och känner sig som ett topplag.
Men det finns en tydlig skillnad. Ingen är förbannad. Hemmaspelarna tuffar obekymrat på trots att dom inte riktigt skapar något. Trots att dom är bäst i Sverige är dom okej med 0-0 och litar på att det dom gör kommer att leda till bra saker. Tids nog.
Publiken? Den tycks nöjd. Förväntansfull. Vi är bättre än dom!
Inga irriterade muttranden på sittplats. Inga busvisslingar. Beror på att Uppsaliensare kan mer fotboll än malmöiter? Att de fattar att det inte är realistiskt att man bara kör över varje motståndare? Att det är mycket lättare att försvara och förstöra än att vara bäst och tvingas skapa allt själv?
Eller handlar det om förväntningar? Den som följt ett undre mitten-lag en följd av år är helt nöjd med att det egna laget ser bättre ut. Känner hopp och förtröstan i det.
I vilket fall låter varken spelare eller publik sig frustreras. Ståplats sjunger på, övriga klappar när det kommer en chansunge. Spelarna maler på, klappar om lagkamraten som skapar en chansunge.
Och dom belönas för sitt tålamod. Mot slutet av halvleken tar man sig ännu en gång inne i det rödblå straffområdet. Och nu gör Isak Bjerkebo något extra. Några kvicka vrickningar och ett snabbt skott. 1-0. Fullt logiskt.
Andra halvlek börjar som den första. Men min kompis och jag noterar att med ledning blir ändå Sirius fina passningsspel litet ängsligare. Plötsligt tar svaga Örgryte över initiativet, etablerar tryck. Vi ser några misslyckade försök att få bort bollen från det egna straffområdet och mer lyckade panikrensningar. Detta varar kanske 5–10 minuter.
Ett i grunden tryggt hemmalag tar hand om bollen igen. Det ser åter ut som i första halvlek, men med litet öppnare spel då ÖIS förstås ändå släpper iväg fler spelare framåt. Antar att om jag brytt mig hade jag ändå varit nojig över att bortalaget skulle lyckas nicka in en feldömd hörna eller nåt.
Med en dryg kvart kontrar Sirius in segermålet, Bjerkebo förstås. Känner till hälften stolt över att han fostrats i MFF, till hälften bitter över att han inte spelar för oss idag.
Just rub it in.
Matchen är över. En ointressant kvart att spela av. Men jävlar vad dom bryr sig! Inspirerade inhoppare vill verkligen visa att dom ska ha mer speltid.
Ett par sekvenser som jag noterar:
Yttern Neo Jonsson drar i väg i en intensiv löpning i djupled. Mittfältaren Marcus Lindberg ser inte möjligheten utan lägger en kort passning bakåt i stället. Mittbacken Mohamed Soumah har inget med sekvensen att göra. Skäller inte på mittfältaren för det uteblivna insticket. Tar i stället några steg framåt och applåderar åt Jonsson för dennes initiativ.
Sista stopptidsminuten: Sirius anfaller. En misslyckad djupledspassning är på väg att rulla ut över kortlinjen. En av Sirius inhoppare löper för fullt på den hopplösa bollen, ser till att ändå ge mittbacken som täcker ut bollen en rejäl tackling axel-mot-axel. Han ramlar och kommer litet efter när Örgrytes målvakt tar en snabb inspark. Killen tar en intensiv maxlöpning över 50 meter för att komma på rätt sida. I tvåmålsledning med 15 sekunder kvar av matchen.
Det där känner jag inte igen från Eleda.
En hel krönika på Himmelriket om Sirius?
Halvdesperata tider kräver kvartsdesperata grepp.
Vi är inte störst, bäst och vackrast.
Vi behöver lära.
”Vi”?
Vi är klubbledning. Vi är spelare. Vi är supportrar.
Vi behöver vara ödmjuka. Sluta gnälla så förbannat. Börja tänka långsiktigt.
Idag för exakt 47 år sedan
Idag för 47 år sedan förberedde sig Malmö FF för Europacupfinal. Idag försöker vi lära oss av Sirius.
Dagens låt : Evil Activities: Nobody said it was easy
