Redan efter derbyvinsten förra veckan hade Hammarby säkrat en topp tre-placering och lämnat ett för året trevande Malmö FF ointagligt efter sig, talanggenombrotten har bara fortsatt, vi hade rott hem den symboliskt laddade titeln Bäst i Stockholm och kunnat konstatera att det blir Europaspel även nästa år, detta faktiskt trots verkliga missräkningar mot Sirius och Halmstad BK, samt dubbla förluster mot GAIS och seriesegrarna Mjällby AIF. Så hur då förhålla sig till måndagsmatch i underbart malmöitiskt oktoberväder där senaste segern låg 17 år tillbaka i tiden, då i den gamla betongbunkern eftersom Eleda ännu inte hade byggts och Adrian Lahdo med nöd och näppe var påtänkt?
”Vi skall dit och styra spelet”, resonerade assisterande tränare David Selini helt frankt i en inför-intervju efter en vecka efter hög spelbelastning på gott humör. Det vill säga med sedvanligt högt presspel, snabba omställningar, stort bollinnehav och högsta kontroll, komma in bakom och riskminimering. Och det lät ju lika bra som det alltid brukar, men det är lik förbannat bara ord, teori som det kräver mycket av utövarna att omsätta i praktik.
För att använda ett karaktäristiskt malmöitiskt uttryck är det min själ inte lätt att gilla MFF. Detta faller sig naturligt och är inget utmärkande för enbart Hammarbys supportrar i Sverige. Lagets framgångar är outstanding och mycket finns att motvilligt beundra, men detta har också fört med sig en vinnarkultens grötmyndiga översittarattityd som är minst sagt trög att svälja.
Inför årets säsong var det till exempel en MFF-supporter som i ett inlägg menade att det var meningslöst för laget att ens spela i Allsvenskan, att det i stället skulle skapas någon form av mästarliga för toppklubbarna i Sverige, Danmark och Norge. Kommentar till det? Tja, inte undra på att 0-5-förlusten mot FC Köpenhamn nyligen sved som efter piskrapp, och inte undra på att en titt på den svenska tabellen får havregrynen att svälla redan mellan tunga och gom. Det har helt enkelt blivit en sörjig gåsamiddag av alltihop
Då kunde vi andra ställa oss den givna frågan om huruvida måndagens match över huvud taget betydde något för mesta mästarna Malmö. Well, låt mig skriva såhär: Den betydde oerhört mycket! Efter en med himmelsblå ögon minst sagt havererad säsong, som förutom ovan redan nämnda också inneburit att guldtränaren Henrik Rydström fått sparken på grund av uteblivna resultat, tongivande spelare underpresterat rejält och talangerna som skall komma inte har tagit klivet, var man hungriga, på jakt som utsvultna lejon efter en ökenvandring.
Det märktes på inramning, stämning, tryck – i det närmaste fullsatta läktare, inklusive ett fantastiskt grönvitt bortafölje, och ett genomarbetat om än skrattretande tifo (”Den riktiga Södern”) – och det märktes på enögda foruminlägg inför kampen. Det fanns trots allt en hel del att spela om och för: sedvanligt kontinentalspel även 2026, men kanske framför allt upprättelse och heder inför hemmasupportrarna. Här skulle visas vart skåpet ”egentligen” står, och det mot Sveriges tvivelsutan näst bästa fotbollslag. Vi vet nu hur det slutade.
Ibland är det nästan nödvändigt med distans för att kunna begripa, få en helhetsbild, göra sig själv någorlunda rättvisa i en analys. Det gäller vid förluster efter undermålig kvalitet, men lika mycket vid speciellt betydelsefulla och spökfördrivande viktorior. För vad var det egentligen som inträffade på Eleda i stadsdelen Stadionområdet måndagen den 27 oktober? Det är inte alldeles enkelt att ta till sig ens ett par dygn senare.
På hybridgräs i oktober bjöd Hammarby de skånska titelförsvararna på en fotbollslektion som var hela sortimentet av internationellt eftertraktat smågodis. Malmö FF blev, i sin hemmaborg, utspelat, utvisslat, utbuat, hånat av sina egna, förnedrat av kapten Nahir Besara och hans lekfulla armé på ett sätt som sällan, om någonsin, skådats eller hörts på just Eleda Stadion. Man kom i första halvlek faktiskt knappt åt bollen och när man i korta sekvenser gjorde det sparkades den undan i ren panik. Siffrorna hade kunnat vara större än 0-3. I halvtid lämnade till och med en så stor del av hemmapubliken att långsidorna glesnade; detta i sig, att man ändå inte stod upp för sitt lag och sina färger, var faktiskt smått beklämmande att se.
Att andra halvlek bjöd på en viss scenförändring var givet, desperationen var en annan och inbytta Emmanuel Ekong och framför allt ständiga orosmomentet Taha Ali skapade oreda i det grönvita försvaret, men blödningen stannade vid en enda reducering och mycket tack vare smarta byten signerade Kim Hellberg som gav nödvändigt pigga ben och hjärnor. Och, när vi nu summerar efter domare Kristoffer Karlssons slutsignal var faktiskt Hammarby möjligheter att ytterligare utöka ledningen ännu fler och klarare.
En förlust är vad den är, något att bryta ihop över och sedan glömma, men tro mig på mitt ord: Det här formidabla nederlaget lär kommas ihåg mycket, mycket länge där neråt Danmark, det kommer att smärta rejält i himmelsblå fotbollssjälar som för tillfället får finna sig i att vandra under en grönvit himmel signerad DEN RIKTIGA SÖDERN, från spelartrupp till kansli, från de mer trofasta supportrarna till ”vanligt folk”, från Värnhemstorget till Slottsstaden, från lyxvillorna utåt Höllviken och Skanör till de mer modesta flerfamiljshusen på Hermodsdal och Lindängen, och från Möllan till i stort sett varenda krog med storbildsskärm – utom Sir Toby’s som i det närmaste ägs av Skånebajarna.
För Hammarbys del var detta en symbolseger av stora mått som ekat rätt högt bland fotbollsexpertis. Utan att på något sätt förringa Mjällbys formidabla säsong är frågan om det har spelats bättre fotboll är den som hela Söders trupp presterade i omgång tre från slutet. Sådant är naturligtvis svårt att bedöma, varje enskild match lever sitt eget liv, men så som det såg ut den här gången är det glasklart hur väl Kim Hellberg, David Selini och samtliga andra inblandade har lyckats implementera sin vägvinnande men minst sagt tålamodskrävande spelmodell, och det har gått fort, betydligt snabbare än vad jag trodde, och trots försäljning efter försäljning av tongivande spelare mitt under säsong. Framtiden är helt enkelt här.
Exakt hur resten av den resan kommer att se ut får vi dröja med svaren på, därtill är parametrarna alldeles för många, men låt oss nu först och främst njuta av segerns och den vackraste fotbollens sötma. Och låt oss avsluta säsongen lika snyggt i och med de två matcher som återstår mot Degerfors på Stora Valla nu på måndag och inte minst Elfsborg i avslutningen. Till den senare är i dagsläget 27 000 biljetter sålda. Låt oss fylla Nya Söderstadion den 9 november och bjuda våra hjältar på den rättmätiga, välförtjänta hyllning som de sent skall glömma.
I skrivande stund – tidigt onsdag morgon – har MFF:s redaktion på Svenska Fans ännu inte lagt ut en enda kommentar efter måndagskvällens förlust, men på deras forum går vågor som på Hammarby sjö. Vad många konstaterar och är eniga om där är att Hammarby har en guldgruva i HTFF, vilket vi gladeligen kan instämma i. Konceptet med en talangförening har Malmös medlemmar själva röstat blankt nej till då frågan om ett samgående med LB07 lades fram som ett förslag på ett extrainkallat årsmöte för nästan på dagen sex år sedan. Orsaken? Eftersom man ”inte ville vara Bajen”. Nej, sure, och numera har man inte Zlatan Ibrahimovic heller medan vi har ett Stort Silver och ett HTFF som inte bara odlar talanger utan dessutom nosar på Superettan.
