Oron var påtaglig redan innan domaren blåste igång matchen på Tele2:s plastmatta. Med Pontus Jansson, Otto Rosengren, Anders Christiansen och Taha Ali borta, och med en sjuk Johan Dahlin, tvingades den blott 20-årige William Nieroth Lundgren kasta sig rakt in i elden för sin seniorseriedebut. Det var modigt, men han skulle få det hett om öronen.
Hammarby tog kommandot direkt och MFF såg initialt väldigt ängsliga ut. Redan i den 12:e minuten kom kallduschen när domaren tilldömde hemmalaget en straff efter en situation på MFF:s darriga högerkant. En mycket tveksam situation där det osade offside i momentet innan, men domarsignalen låg fast och underläget var ett faktum. Det är fjärde gången i år som vi hamnar i ett tidigt mentalt bakvåg under de första 13 minuterna.
MFF stack upp stundtals och i den 25:e minuten lyckades vi etablera ett längre bollinnehav där vi rullade runt, men de riktigt heta insticken saknades. Istället kom Hammarbys 2–0 på ett riktigt skitmål. Ett centralt uppspel nickades undan men slarvades direkt tillbaka till Nahir Besara, vars skott touchade Johan Karlssons ben och ställde Nieroth Lundgren helt utan chans.
Hoppet tändes dock i den 37:e minuten. Efter en hörnvariant hamnade bollen hos Busuladzic som behärskat tryckte upp bollen i nättaket till 1–2. En välbehövlig vitamininjektion, men glädjen blev extremt kortvarig. Bara sju minuter senare tilläts Besara stå helt sopren i straffområdet och nicka in 1–3 efter att försvaret, med Johan Karlsson i spetsen, helt tappat sin bevakning. Det var skakigt varje gång Hammarby kom nära.
Den andra halvleken blev en enda lång, plågsam Golgatavandring. Hammarby drog ner på tempot och kontrollerade händelserna totalt. Det enda ljuset i mörkret var William Nieroth Lundgren, som i den 59:e minuten stod för matchens räddning när han sträckte ut sina 190 centimeter och tippade en frispark i ribban och ut.
MFF hade absolut ingenting att sätta emot. Lagdelarna var osynkade, avstånden enorma och i den 73:e minuten fastställde Viktor Lind slutresultatet till 1–4. Det gick snabbt, det var snyggt och det såg löjligt enkelt ut. Det sista defensiva haveriet fick bägaren att rinna över – resten av matchen var det ingen som ens verkade försöka. Ett ovärdigt slut på en ovärdig eftermiddag.
Tio insläppta mål på tre raka matcher. 14 på 5 matcher. Det är siffror som talar sitt eget, brutala språk – och det är fullkomligt ovärdigt Malmö FF. Vi kan skydda oss bakom den extrema skadelistan, men sanningen är att det här lagbygget och de senaste transferfönstren känns som chansningar åt höger och vänster. Det talas om strategier, men på planen ser vi ut som en allsvensk nykomling.
Daniel Andersson har en evig plats i mitt ljusblå hjärta, men de senaste två-tre åren som sportchef har varit en bedrövlig misshandel av klubbens slagkraft. Det går snabbt i fotboll. Från total dominans till att vara ett lag på undre halvan som läcker som ett såll. Det suger att vara ett deltagarlag, men det är precis där vi är just nu. Berglund och Co har ett gigantiskt jobb framför sig i sommar. Synd bara att han kommer in efter fönstret stänger...
Matchens lirare i MFF: William Nieroth Lundgren Att slängas in i en sådan här match under de förutsättningarna kräver ett enormt mod. Han kan inte lastas för målen som försvaret skänker bort, och med sin jätteräddning på frisparken samt flera fina parader på stopptid räddade han oss från ännu större siffror. En stabil och godkänd debut i en i övrigt nattsvart insats.
Upp på hästen igen. Nästa match på söndag kl 1630, Västerås hemma.
Sarr vi!
