Floden Main ligger stilla. Inga vågor, inte en krusning. En molnrik himmel avspeglar sig mot vattnet och en liten månskära tittar fram, liksom kikar för att se om kusten är klar. Visst ser det ut som om den är det. Staden är lugn, inte ett bruskan höras från den ack-så-internationella metropolen vid Mainz strand. Men nu står staden still. Ett skepp glider långsamt in i staden, båtens träbotten bryter vågorna på ett poetiskt ljudlöst sätt. Staden är inte rustad för detta, inte nu och inte via vattenväg. En styrman kliver upp på däck. Han blickar med hoppfulla ögon ut över staden, denna ack-så-internationella metropol som sover så sött och så gott denna kväll. Han tycker sig se någonting i ögonvrån, men glömmer snabbt bort det. Trots att det är hans jobb att hålla utkik. 

Det var den sista gången han någonsin kunde ha sneglat över axeln. Det var den sista gången han kunde se någonting i ögonvrån. För på första bron står 100 man, dolda av mörket och skuggade av tystnadens bravad. De skjuter påtända pilar mot träskeppet. Det sista styrmannen ser är en brinnande vråk som viner mot honom genom tyst och krispig oktoberluft. Det var hans liv, det var hans leverne. Han skulle aldrig återvända till sin fru i Koblenz, aldrig träffa sina barn igen. Hans liv är över. För han vågade bryta Frankfurt-am-Mains barriärer. 

Fram bakom tornen i gamla Altstadt dyker det upp kanoner. De är målade svarta, liksom för att smälta in i det mörker som hösten bjudit skeppsråttorna på. Det smäller. De förberedda soldaterna på krigsskeppet har på något vis blivit överraskade. En man ser sin bästa kamrat bli spetsad på en träpåle som slitits loss av en kanonkula. Hans kusin har flugit överbord och drunknar nu i floden Mainz mörka och förrädiska vatten. Skeppet Fortuna faller långsamt, men stadigt sönder. Frankfurts värn har visat sig oväntat, men övermäktigt och nu sjunker denna träbåt mot en dyster grund, där ingen någonsin kommer minnas de bortgångnas namn. Döda män berättar inga historier, det gör bara överlevare. 

För Fortuna Düsseldorfs supportrar och spelare kommer inte vilja minnas denna kväll. De kommer inte vilja förnimma den känsla som Luka Jovic ensam gav dem, den ångest hans blotta ansiktsuttryck ger dem, den spyhink de behöver så fort Sebastien Haller får upp i en simpel nickduell. De kommer inte önska minnas denna afton, när Eintracht Frankfurt sänkte skeppet Fortuna med kanoner, påtända pilar och ett dussin trebuchets. Men vi kommer minnas, vi kommer aldrig glömma. 

Njut nu, patricii. Imorgon är en ny dag, nästa omgång är en ny omgång. Men denna kväll, denna ack-så-underbara fredagskväll tillhör och kommer för att framtid att tillhöra Luka Jovic och supportrarna till Eintracht fucking Frankfurt.