Machiavelli på bänken

Ett fenomen som är genomgående i fotbollsvärlden är det som pågår på tränarbänken. En tränares karisma och "fear factor", samt dess förmåga att förhålla sig till spelarna på ett professionellt, men balanserat sätt är oerhört underskattat och bör ses som en nyckel till framgång.

Niccolo Machiavelli var en florentisk filosof och författare som i sin klassiska bok "fursten" berättar om hur en furste ska styra med hjälp av fruktan och respekt. Denna Machiavellianska teori har varit populär hos många furstar och styrande genom historien. Den har även influerat vissa fotbollstränare i sitt sätt att styra sina trupper. Sir Alex Ferguson och Jupp Heynckes är kanske de klockrenaste exemplena, medan de nuvarande härförarna för denna idé är Nagelsmann och speciellt Conte i Chelsea. 

Nagelsmanns sätt är likt Machiavellis. Han är älskad hos spelarna och väl respekterad, samtidigt som det finns en genomgående respekt för honom och hans auktoritet. Det är lätt att misslyckas med detta sätt, dock. Bra exempel på när vikten av fruktan gått för långt är Felix Magath eller, speciellt, den av Filip Wollin så omtalade Friedhelm "Timo" Konietzka. Dessa tränare är exempel på när de velat bli fruktade mer än älskade och har kört sönder sina spelare. De lyckas ofta snabbt och vinner en eller två titlar kvickt, men de blir inte långvariga i klubbarna, ty deras popularitet främjas inte av sättet. 

Däremot finns även motsatsen. Thomas Schaaf är ett exempel på när man gått ut för att bli omtyckt mer än att hitta en balans, Arsene Wenger under 2000-talet är också ett. Denna teknik leder generellt till en grandios stabilitet i klubbarna, men med begränsad succé och titlar. Problematiskt är det att finna denna balans, men det finns lovande tränare. Kovac, Tuchel och Ancelotti är alla påväg att uppnå denna och när det händer, då blir det succéartat.