Tyskland
2012-10-14 15:54
Täglicher Fußball: "Masse" - hjälten!
Magnus Falk
Jag kan inte sluta upp att tänka på den B-uppsats jag opponerade på under universitetsperioden. Det var en universitetskollega helt utan språklig begåvning, som hade givits en skaplig uppgift. "Berlins betydelse som handelsstad i ett enat Tyskland". Smaka på den. Problemet var bara att hon gödslade med ordet Berlin. På första inledningssidan använde hon ordet "Berlin" 20 gånger. Det fortsatte med 8-10 stycken per sida. Jag döpte snabbt om romanen till "Berlin-Berlin" och när nu Sverige kommer till Tysklands huvudstad för ett VM-kval, så går ösökt tanken till detta epos, som jag sågade längs med fotknölarna.
Men Tyskland - Sverige ger mig en massa härliga vibbar. En massa godis som min minnesbank ler åt. Minnen med kompisar, minnen som man med stor glädje beskriver. 1985 stod jag på Ståplats på Råsunda. Vi hade veckorna innan sett Glenn Strömberg falla teatraliskt i straffområdet mot Tjeckoslovakien och återkom nu till Sveriges nationalarena för att se Sverige-Västtyskland. Halva matchen skrek vi "Battiston, Battiston" åt Schmacher. Vi förfasades över hur välorganiserat det tyska landslaget var. Augenthaler styrde försvaret som en riktig klassisk härförare och under första halvlek hade Rudi Völler och Mathias Herget gjort 2-0 till tyskarna. Svenskarna var chanslösa och IFK Göteborgs-baserade laget hade inget att svara upp emot. Men så gjorde Danne Corneliusson på sitt eget lilla sätt; innan en av mina personliga favoriter slog till. Och sprang raka vägen in i det svenska hjärtat.
Under 80-talet rådde en härlig illuster kamp mellan Blåvitt och die Himmelsblåa. I början av decenniet var det ängla-dominans och mot slutet var det MFF. Jag har under många diskussioner med likasinnade fotbollsidioter diskuterat om vilken Allsvenskans bästa anfallsduo varit. Genom tiderna. Tobbe Nilsson-Dan Corneliusson är naturligtvis ett par som får massor av röster. I min värld så är det Lassa Larsson och Mats Magnusson. Assisterade av Björn Nilsson på kanten och ni har en trio som skar guld hos de himmelsblåa. "MASSE" var enorm i boxen. Fullkomligt överdjävlig med sitt målsinne och - jag vet att han kanske aldrig fick sitt erkännande, trots 35 mål under en säsong i Portugal - för mig en gigant i det svenska landslag som 1985 mötte Västtyskland. "Masse" byttes in med 30 minuter kvar och gjorde inte mycket väsen av sig mot Berthold och Förster, men när publiken började lämna arenan. så lyfter Torbjörn Nilsson bollen förbi försvaret och "den vita råttan" Magnusson kastar sig fram och chippar den över Schumacher. 2-2.
När man stod på ståplats, precis bakom det mål där Magnusson nätade, så inser man vilken fantastisk upplevelse detta är. Man lyftes upp av tiotusen supportrar , flyttades fram cirka tio meter i ren glädje, vrålade sig fullständigt tondöv och försvann i en euforisk fantastisk tid. 2-2. Nu kunde Sverige förlora mot Tjeckoslovakien (å det gjorde vi och ja-Andreas Ravelli.du gjorde självmål)och eftersom tyskarna aldrig förlorat en enda VM-kval match på hemmaplan, så skulle Sverige gå till VM i Mexico. Historien vet vi. Diamantinho sköt in ett långskott på Schumacher, tyskarna träffade alla delar av virket de kunde, Tommy Engstrand grät i radio, Robert Prytz i TV och Sverige missade VM. Men "Masse " är ändå en fullkomlig hjälte för undertecknad. Hjälte i ett landslag, som jag kände starkt för, där jag fortfarande kände att jag hade stora favoritspelare.
När Sverige nu kliver in på planen mot tyskarna i Berlin, så kommer jag att tänka lite extra på "Masse" Magnusson och på hans 2-2-mål i de döende sekunderna av matchen på Råsunda. Det kallar jag minne.
Men Tyskland - Sverige ger mig en massa härliga vibbar. En massa godis som min minnesbank ler åt. Minnen med kompisar, minnen som man med stor glädje beskriver. 1985 stod jag på Ståplats på Råsunda. Vi hade veckorna innan sett Glenn Strömberg falla teatraliskt i straffområdet mot Tjeckoslovakien och återkom nu till Sveriges nationalarena för att se Sverige-Västtyskland. Halva matchen skrek vi "Battiston, Battiston" åt Schmacher. Vi förfasades över hur välorganiserat det tyska landslaget var. Augenthaler styrde försvaret som en riktig klassisk härförare och under första halvlek hade Rudi Völler och Mathias Herget gjort 2-0 till tyskarna. Svenskarna var chanslösa och IFK Göteborgs-baserade laget hade inget att svara upp emot. Men så gjorde Danne Corneliusson på sitt eget lilla sätt; innan en av mina personliga favoriter slog till. Och sprang raka vägen in i det svenska hjärtat.
Under 80-talet rådde en härlig illuster kamp mellan Blåvitt och die Himmelsblåa. I början av decenniet var det ängla-dominans och mot slutet var det MFF. Jag har under många diskussioner med likasinnade fotbollsidioter diskuterat om vilken Allsvenskans bästa anfallsduo varit. Genom tiderna. Tobbe Nilsson-Dan Corneliusson är naturligtvis ett par som får massor av röster. I min värld så är det Lassa Larsson och Mats Magnusson. Assisterade av Björn Nilsson på kanten och ni har en trio som skar guld hos de himmelsblåa. "MASSE" var enorm i boxen. Fullkomligt överdjävlig med sitt målsinne och - jag vet att han kanske aldrig fick sitt erkännande, trots 35 mål under en säsong i Portugal - för mig en gigant i det svenska landslag som 1985 mötte Västtyskland. "Masse" byttes in med 30 minuter kvar och gjorde inte mycket väsen av sig mot Berthold och Förster, men när publiken började lämna arenan. så lyfter Torbjörn Nilsson bollen förbi försvaret och "den vita råttan" Magnusson kastar sig fram och chippar den över Schumacher. 2-2.
När man stod på ståplats, precis bakom det mål där Magnusson nätade, så inser man vilken fantastisk upplevelse detta är. Man lyftes upp av tiotusen supportrar , flyttades fram cirka tio meter i ren glädje, vrålade sig fullständigt tondöv och försvann i en euforisk fantastisk tid. 2-2. Nu kunde Sverige förlora mot Tjeckoslovakien (å det gjorde vi och ja-Andreas Ravelli.du gjorde självmål)och eftersom tyskarna aldrig förlorat en enda VM-kval match på hemmaplan, så skulle Sverige gå till VM i Mexico. Historien vet vi. Diamantinho sköt in ett långskott på Schumacher, tyskarna träffade alla delar av virket de kunde, Tommy Engstrand grät i radio, Robert Prytz i TV och Sverige missade VM. Men "Masse " är ändå en fullkomlig hjälte för undertecknad. Hjälte i ett landslag, som jag kände starkt för, där jag fortfarande kände att jag hade stora favoritspelare.
När Sverige nu kliver in på planen mot tyskarna i Berlin, så kommer jag att tänka lite extra på "Masse" Magnusson och på hans 2-2-mål i de döende sekunderna av matchen på Råsunda. Det kallar jag minne.
