Vi talade häromsistens om hur man som supporter åker berg- och dalbana tillsammans med årets Varbergs BoIS. Nu är vi nere i dalen igen. Det som förra veckan kändes fötröstansfullt är återigen ersatt med en känsla av osäkerhet. Både gällande lagets kapacitet och om vi i slutänden kommer att klara det här. För jag väntar fortfarande på att något av lagen därunder (troligen Helsingborg) ska komma i en stark slutspurt. Och just HIF har BoIS också kvar på bortaplan den 15 okober. 

Annars gjorde BoIS en i mitt tycke stabilare insats än hemma mot Värnamo i somras och fick matchen lite dit man ville. Smålänningarna fick inte samma utrymme för sin passningsskicklighet. Men framåt hände inte mycket i en match som borde slutat 0-0. 

Men så har ju Värnamo det Varbergs saknar. En riktig goalgetter i form av Marcus Antonsson som nu (återigen) gjorde sitt sjuttonde mål för säsongen när han tog tillvara en snedspark från Nethinho. Och jag kan inte låta bli att tänka på den före detta landslagsbackens Jonas Olssons genomgång av Erling Haalands rörelsemönster i Viasatstudion några timmar tidigare - den där förmågan att kunna frigöra sig från sin försvarare och alltid dyka upp på rätt plats. 

Men oavsett om Antonssson stått för 17 eller 18 pytsar i år så är det en milsvid skillnad mot BoIS bäste målskytt Robin Simovic på 5 fullträffar (varav 2 straffar). Och även om Simovic lyckats bättre i år och hur mycket man än vill att han ska kännas som en lyckad värvning så är målproduktionen för liten - och framför allt mil ifrån de 10-15 baljor som "den bäste avslutaren Jocke Persson någonsin jobbat med" ska göra under en normal säsong. 

Men som vanligt hittar alltid Micke Tingblad ljusen i mörkret. Igår startade Varberg med 6 spelare födda på 2000-talet i sin elva, de fem mittfältarna och Gideon Mensah i backlinjen. Och att göra det i Allsvenskan är riktigt imponerande. Så framtiden kan visst det se ljus ut - förutsatt att man lyckas hålla sig kvar i finrummet.