För oss dryga 27 000 på plats så var förväntningarna inför matchen stora. Bortalaget har aldrig varit i närheten av att få spela en cupfinal och hemmalaget är ju inte direkt kända för att ta speciellt många titlar.
För Hammarby skulle en seger dessutom, med stor sannolikhet, betyda att man har säkrat en kvalplats till Europa League (EL), vilket ger en större chans att kunna ta sig in i antingen Europa Leagues eller Europa Conference Leagues (ECL) gruppspel, vilket borde vara ett stort mål för klubben detta år, då det mesta annat är på plats.
Inramningen var det således inget fel på och Sirius klack passade även på att köra ett tifo med svart tjock rök. Som tur var det inte samma mängd som Djurgårdens i derbyt, så matchen behövde inte brytas denna gång.
I efterhand har det kommit ut att flera av Hammarbys spelare var sjuka när de spelade matchen, och det kan förklara den brist på energi som fanns i hemmalagets spel, då de sjuka var nyckelspelare som Besara, Abraham, Adjei, Madjed och Johansson-Schellhas.
Första halvlek
Till skillnad från vad jag hade trott innan så var det Sirius som tog tag i matchen. De hade en tydligt matchplan som satt som en ”smäck” under den första halvleken, där matchens förgrundsfigur Robbie Ure ständigt var spelbar och kunde lägga bollen vidare på bortaspelare med fart.
Hemmalagets spelare, å andra sidan, såg, som sagt, energilösa ut, och vad värre var så var passningsspelet och samspelet inom laget under all kritik. När Sirius tog ledningen med 1–0, genom ett avslut från bortalagets högerflank, signerat ynglingen Neo Jönsson, så kändes det inte som en chock utan snarare som en logisk följd av hur det såg ut på planen.
Så mycket mer av värde hände inte i den första halvleken. Vi kan dock konstatera att vi under de första 45 minuterna var helt i klorna på våra motståndare, som nästan vann alla närkamper och verkligen ville något på plan.
Andra halvlek
Vad jag förstår så höjdes röster i Hammarbys omklädningsrum som förmedlade att detta inte var okej för ett lag som ämnar vara ett topplag i Allsvenskan, och som vill ta sig till final, för att ha möjligheten att vinna något.
Vad som än sades så gjorde det skillnad. I andra halvlek fick vi se ett helt annat hemmalag, ett lag som vann närkamper, som spelade som ett lag och som skapade målchanser. I den 56e minuten hittar Noah Persson in till ”Mackan” Karlsson i straffområdet. ”Mackan” gör inget misstag utan placerar in bollen i målvaktens bortre hörn.
Det känns otroligt skönt och nu känns det som att vi är med igen i matchen. Sedan är det alltid lika kul när ”Mackan” gör sina mål. De är inte speciellt många, men alltid viktiga. Så också denna gång. Nu är det Hammarby som dominerar skedet helt och trycker ned bortalaget rejält.
Detta leder till att Sirius blir lite för låga. Detta ger möjligheten för Montader Madjed att vandra in i plan från sin högerkant. Som brukligt i dessa lägen så kommer ett avslut med hans vassa vänsterfot, och jag känner en otrolig glädje när jag ser bollen leta sig in i bortre hörnet. Det måste vara oerhört skönt för ”Monte” att göra det målet, då han inte sett glödhet ut under cupen i dessa lägen innan detta.
Sirius reagerar på detta genom att direkt göra ett par byten. Ut går Neo Jönsson och Mattias Nartey och in kommer ”Jocke” Persson och Victor Svensson. Hammarby gör också ett byte och tar av Madjed till förmån för Oscar Johansson-Schellhas. Jag är inte en ”superfan” av detta typ av byten då det signalerar till det egna laget att nu skall vi försvara vår ledning. Detta gör ofta att man hamnar längre bak med laget än vad som är riktigt bra, och ger motståndarna utrymme och tid att skapa målchanser. Jag vill se oss gå för 3–1 i stället.
Tyvärr så ger detta byte, tillsammans med Sirius byten, den effekten och Sirius skapar lägen igen, efter en period av torka. Bortalaget skapar en del fasta situationer och det är på en av dessa som den starka huvudspelaren Anker vinner duellen i luften. Bollen går dock inte direkt i mål utan nicken hittar Robbie Ure, som styr bollen i mål med huvudet. Tveksam offside, men målet blir godkänt.
Förlängningen
2–2 står sig halvleken ut och det är dags för förlängning 2*15 minuter. I den korta pausen innan förlängningen så säger jag till min bänkgranne att nu tror jag Hammarby vinner, då vi är väldigt bra tränade. Då visste jag, förstås, inget om sjukdomssituationen i laget.
Förlängningen blir en jämn historia och det märks att Sirius fått en hel del energi efter sin kvittering. Sju minuter in i förlängningen så missar Hampus Skoglund en chansbrytning mot Bjärkebo. Siriusspelaren blir helt fri och spelar in bollen i mitten, där det blir kaos. Hahn räddar förstaläget, men i andraläget kan ”Jocke” Persson placera in bollen bakom Hahn.
Goda råd är nu dyra och Kalle Karlsson passar på att byta en del spelare. In kommer Nikola Vasic, Oscar Steinke-Brånby och Wilson Lindberg-Uhrström och ut går Lind, Adjei och Persson.
Det visar sig vara ett lyckat byte att sätta in Nikola Vasic, för det är ”Nicko” som hittar in med ett inlägg från vänsterkanten till en framstörtande Paulos Abraham. Paulos får dock endast halvträff, men denna träff hamnar hos Nahir Besara, och vem annars passar bättre än Nahir detta läge för att lugnt placera in 3-3, vilket är exakt det som han gör, och det i sista minuten av den första förlängningskvarten.
Han är helt otrolig Nahir. Helt utslagen av sjukdom, men är ändå där och räddar oss när det som bäst behövs.
Den andra förlängningskvarten blir mållös. Vasic får dock en jättechans i absoluta slutsekunderna, men sent inbytte Diwarra i Sirius mål kan rädda. Vilken chans han hade där, Nikola, att bli stor hjälte. Domaren blåser dock av och straffar är ett faktum.
Straffläggningen
Nahir vinner båda slantsinglingarna vilket innebär att straffarna slås mot hemmaklacken och att Hammarby börjar. Nikola Vasic tar första och det går riktigt att se hur han njuter av situationen. Han har ett stort leende på läpparna, ett leende som inte direkt blir mindre när straffen går i mål.
Sirius skickar fram nya backen Soumah, som under matchen imponerat på mig. Hahn lurar dock honom genom att lämna en större lucka till höger om sig. Soumah sväljer betet och Hahn är snabbt nere och tar bollen. Ett psykologiskt spel i den högre skolan.
Lagen gör sedan mål på sina straffar genom Winther, Wilson och Johansson-Schellhas för Hammarby och Heier och Krusnell för Sirius. Nu måste Marcus Lindberg i Sirius sätta sin straff, men Hahn gör samma typ av räddning som vid första straffen. Hammarby är i final!
Avslutning
I finalen så kommer Hammarby att möta Mjällby, och jag håller med de som säger att en final skall spelas på en annan arena än något av lagens hemmaarenor. Så blir det dock inte, utan lotten kommer under måndagen att visa om det blir Strandvallen i Mjällby eller ”Nya Söderstadion” som blir finalarenan.
Klart är även att Hammarby kommer att kvala till Europa League (EL), där det inom kort kommer att visa sig om det blir intåg i kvalomgång 1 eller 2. Vilket det blir beror lite på vilka lag som vinner det EL som nu pågår. Vi återkommer för mer information i ämnet när det blir klart hur det blir.
Sammanfattningsvis så kommer denna match inte att gå till historien som en av Hammarbys bästa, men återigen vinner man utan att övertyga. Det är starkt får man ändå säga.
Vi behöver dock lyfta oss ett par snäpp om vi skall slå Mjällby i finalen, och då speciellt om finalen spelas på Strandvallen.
Något som jag tycker var kul denna match är att Victor Lind äntligen fick starta. Efter en blek första halvlek så var han inblandad i både 1–1 och 2–1 i början av andra. Kul att se honom ta initiativ och visa att vi har köpt en bra spelare.
Det var också kul att se Vasic äntligen få chansen att hoppa in, och det blev ju succé till slut med inlägget till 3–3 och den kyliga straffen som satte agendan för straffläggningen. Nikola var dock lite för taggad i början, men det kan man förstå.
Slutligen då så vet jag inte om jag tycker att det är vettigt att spela med sjuka spelare, men det gick vägen denna gång och det är bara att hoppas att spelarna nu hinner friskna till ordentligt innan den Allsvenska starten mot Mjällby 4/4.
