Mesut Özil, den evige syndabocken?

Det verkar inte spela någon roll. Ingenting verkar betyda någonting. Allt som han gör, allt som han gjort- ingenting ses, allt målas över, ses över och rubriceras under "inte bra nog". Allt som händer skylls på honom, allt som landet gör på den där förbannade gräsplätten blir hans börda att bära. Nu spelar ingenting roll längre, fotbollen blir sekundär. För när man tittar bakom fotbollen så ser man skadliga strukturer, främlingsfientlighet och ilska mot det okända. Det finns ingen annan ursäkt, det måste handla om det. 

Mesut Özil skapade 7 chanser mot Sydkorea. På intet vis vill jag förklara honom som utom kritik, för det var ingen under den matchen. det jag blott vill förmedla är någonting annat, en djupare kritik com verkar finnas mot honom och som bara kan bero på en speciell sak. Han skapade näst flest chanser på planen mot Mexiko. Ännu en gång vill jag på absolut intet vis undanhålla honom från kritikens stormar, men även här går kritiken djupare. 

Låt mig måla upp en bild för er. Det är söndagskväll i Moskva. Skymningen faller över Luzhniki-Stadion och Tyskland står på andra sidan Mexiko i en match, en vinst som hela tyska folket tagit ut på förhand. Joshua Kimmich är helt värdelös. Hans passningsspel verkar vara som glömt, hans ben verkar segare än en Fox-kola och hans inlägg hamnar ingenstans och överallt. Hans tyska kollega Toni Kroos slår passningar som inte hamnar någonstans, han skjuter från lägen som inte ens Roberto Carlos i storform hade gjort och hans defensiva arbete är som bortblåst. Thomas Müller är kvar i Rosenheim, där han sitter och dricker öl med sina kompisar- han har helt glömt att VM ens börjat och står på sin kant utan vett och reson, utan rörelse och utan idé. Dessa tre spelare, ljusa i hyn, ljusa i sin ton och tyska i sin folkliga identitet, ses som lagets absolut sämsta i Moskva. De slaktas i media, Lothar Matthëus ber Kroos fara åt helvete om han inte klarar av att leda sitt land, Maro Basler klagar på deras passion, undrar om han kan få syna deras bankkonton på jakt efter internationella transaktioner. 

Visst låter det som en ren och skär illusion? För det är det. 

Låt mig så måla upp en annan bild. Det är söndagskväll i Moskva. Tyskland har just spelat sin värsta match på år och dagar. Mesut Özil har skapayt nästan allt tyskarna har klarat av i anfallsväg och täckte även upp för en onödigt offensiv Khedira i defensiven. Ännu en gång har Mesut Özil hamnat bland topplirarna vad gäller löpstyrka och ånyo har han knappt slagit en passning fel. Efter matchen kapas han itu av media, målas upp som en fiende till landslaget och att hans attityd är rent skadlig. Osaklig kritik från ett halvt dussin experter haglar och folket tvingar Löw till att bänka honom nästa match. Som en av planens mest kreativa spelare blir han slaktat och itukapad av samtliga i den tyska fotbollssfären. Man undrar över hans passion, hans identitet och om han ens är tysk. 

Visst låter det som en ren och skär illusion? Men det är det inte. 

Jag har under de senaste två åren undersökt olika korrelationer i historien, sökt bevis för teorier i kopplingar i historiska samhällen. Korrelationer betyder nödvändigtvis inte kausalitet, det ska man minnas. Likväl, men när någonting blir en trend, när någonting formeras till en vana och blir till en egen mental institution- då måste man undra om inte korrelationen kan ha att göra med kausaliteten trots allt.

Ty under många år nu har Özil setts som syndabock för detta landslag. Det verkar inte spela roll hur väl han spelar, vad han gör på planen och vad han skapar- han är aldrig bra nog, han kommer aldrig att räcka till. Mesut Özil verkar vara en evig boxningssäck för tyskarna och den enda rimliga anledningen som kan finnas är att det hela handlar om xenofobi. Ja, kanske till och med rasism. Den kanske inte är menad, det är rasism sällan, men den institutionella och dolda rasismen kan skada lika mycket som den uppenbara och extraverta. 

Fråga Raheem Sterling. Eller Zlatan Ibrahimovic. Hur äcklade har vi inte uppträtt över engelsk medias hantering av Raheem Sterling? En ren och skär rasistisk agenda från flera engelska medier som har mynnat ut i helt makalösa artiklar och tweets. Sterling har klarat av detta väl, men vem vet hur det har skadat honom? Özils situation är egentligen inte ett dugg olik. Det handlar om en mindre uppenbar rasism, visst, men den finns tveklöst där. Efter matchen mot Mexiko skrev Zeit en artikel där de intervjuade en professor från Berlin. Tina Nobis, professor i sport, integration och migration, pratade om hur det tyska folket verkar finna ett agg mot spelare som Özil och Gündogan (Som blev utbuad mot Saudi och även mot Sverige) eftersom de har andra rötter och eftersom de har visat vänlighet mot just dessa. Både Özil och Gündogan har under sina karriärer försökt lappa ihop relationer med sina "hemländer" och detta har blivit ett horn i sidan för det tyska folket. 

Nobis drar en parallell och jämför Özil med Heidi Klum, en annan med dubbla nationaliteter. Klum hyllas för att hon uttrycker ett intresse för två länder och för att hon känner sig tysk. Özil skrattas ut och pekas på som en av "de andra". En skillnad, farlig sådan, blir uppenbar. 

Det är uppenbart att fotot med Turkiets president Erdogan inte hjälpte. Det som innan varit någorlunda dolt blev nu öppet hat och öppen ilska. Någonstans kan jag förstå ilskan mot fotot, det var ett hemskt beslut av både Özil och Gündogan, men problemet går djupare än så. Det verkar genuint finnas en institutionaliserad xenofobi mot turkiska ättlingar i Tyskland, någonting som en westfalisk politiker, Sinan Sat, upplevt bland många andra. 

Därför blir den eviga kritiken mot Mesut Özil intressant, skrämmande och underlig. För saken är att vi redan innan matchen mot Sydkorea visste vem tysk media och det tyska folket skulle beskylla om saker skulle gå fel. Bara att vi vet det, att vi redan innan funnit en klar och klockren korrelation, bevisar att någonting är fel. Det är uppenbart att den här spelaren är utsatt för en klar agenda. Och när den spelaren är av en annan etnisk bakgrund, speciellt en etnicitet som har fått utstå mycket hat i Tyskland, är det vår plikt som tänkande, moraliska människor att åtminstone fundera kring en xenofobisk bakgrund. Det är någonstans det minsta vi kan begära av oss själva.