Mickael Möller om sitt supporterskap till St. Pauli

St. Pauli är trots sin anonymitet när det kommer till framgångar och triumfer en välbekant klubb i fotbollsvärlden. Mickael Möller är sedan flera år tillbaka en anhängare och återger nu för oss om hur kärleken uppstod, hans stora dröm i livet och vad som är så härligt med att vara på plats i vackra Hamburg.  
 
Har du som läser lust att dela med dig av hur du blev supporter till ditt favoritlag och hur den relationen ser ut? Tveka då inte att skicka ett mejl till mig för att anmäla ditt intresse på filip.wollin@svenskafans.com

*  *  *
 
Hur, när och varför började du följa och supporta St. Pauli?
- Jag har länge intresserat mig för klubbar med en – vad skall jag säga – radikal position och ett genuint socialt engagemang. Just av den anledningen dök St. Pauli tidigt upp på min radar. 2006 fick jag så chansen att se dem för första gången på riktigt, så att säga. Tillsammans med tre av mina vänner här i Malmö (Attila, Leffe och Jonas) tog jag tåget till Hamburg där målet för resan var matchen mellan St. Pauli och Bayer Leverkusen II (i dåvarande Regionalliga Nord).
”Äntligen dags för lite ordentlig fotboll”, som Attila uttryckte det.

- Jag blev dock inte särskilt imponerad av den fotboll jag fick se, men jag drabbades av atmosfären, fansen, passionen och stoltheten som fanns runt klubben. Sedan var det något särskilt med det då tämligen sunkiga Millerntor som jag föll för. Efter matchen landade vi på klassiska Jolly Roger på Budapester Straße och jag minns den varma generositet och sköna stämning som mötte oss där. Förvisso var vi av med herr Attila. Och förvisso låg herr Leffe och sov på trottoaren ett par meter bort. Men jag och herr Jonas dansade runt på ett fullknökat dansgolv tillsammans med en massa härliga människor. Och just där och då – i ett slags allomfattande kärleksrus – insåg jag att det skulle bli många resor till Hamburg framöver. 
 
Har du något specifikt minne under din tid som supporter du håller kärt? 
- Oj, det är många efterhand. Men jag vårdar särskilt den gången då jag och herr Jonas under en senare resa sprang på Tom, Heiko, Daniella, Christian och några till på Backboard (en halvdan men skön restaurang som där och då låg på Clemens-Schultz-Straße i St. Pauli-distriktet). Utan att egentligen känna varandra slog vi spontant följe under resten av kvällen och rumlade runt hit och dit längs gator och torg och barer och klubbar. En makalös afton som blev början på en vänskap som har varat sedan dess.  
 
Vilka är de största för- respektive nackdelarna med att följa klubben?
- Hmm… Den största fördelen handlar nog om att själva miljön runt klubben. Gemenskapen, engagemanget, de sociala aktiviteterna och insatserna såväl lokalt som nationellt och internationellt. Här är St. Pauli och deras fans ett föredöme som jag ser det. Sedan är Paulianerna sköna att hänga med i största allmänhet. Det gillar att festa och härja runt. Och det passar mig alldeles utmärkt. Nackdelen… Jag vet inte riktigt… Förmodligen detta att man i stort sett varje vårsäsong sitter och våndas och hoppas att de skall säkra kontraktet i Zweite.    
 
Har du någon favoritspelare i dagens lag?
- Dagens lag har en del härliga profiler som Himmelmann, Knoll, Diamantakos, Veerman och icke minst den egenfostrade Finn Ole Becker som jag hoppas mycket på framöver. Men den som jag gillar mest är väl ändå veteranen Jan-Philipp Kalla. Han är egentligen ganska medelmåttig, men hela hans uppenbarelse liksom andas St. Pauli. Han är en sådan spelare som skulle offra såväl armar som ben för klubben. Och just sådana spelare har jag en särskild svaghet för. 
 
Och genom tiderna, vilken spelare har betytt mest för dig personligen?
- Även här finns det ett gäng att välja bland. Jag tänker spontant på Max Kruse, Marius Ebbers och Deniz Naki för att nämna några. Men den som jag uppskattar mest är Fabian Boll. Bara det faktum att ”Boller” höll fast vid sitt jobb som polis samtidigt som han spelade i St. Pauli tycker jag är riktigt, riktigt kul. I synnerhet i ett St. Pauli-land som annars är så tröttsamt präglat av det urvattnade och tämligen slitna ACAB-mantrat. 
 
Hur brukar du följa matcherna och hur ofta är du själv på plats?
- Jag försöker vara på plats på Millerntor åtminstone tre-fyra gånger per säsong. Någon gång har det blivit mindre, någon gång mer. I annat fall är det fulstream som gäller. Jag har övervägt att flytta till Hamburg för att kunna se samtliga matcher live över en hel säsong. Det är en vacker dröm som fortsatt lever.
 
Om du varit på plats, har du någon upplevelse som du minns lite extra?
- En händelse som säger mycket om de människor jag känner i Hamburg och deras skönt tillbakalutade hållning är i samband med en match mot Dynamo Dresden. Det är en högriskmatch och den allmänna stämningen på matchdagen var spänd och nervös. Polisen hade mobiliserat massivt och det var rejält oroligt i kvarteren runt om i St. Pauli hela vägen upp mot grannkvarteren i Sternschanze. Huliganfalanger sprang kors och tvärs och stökade, bangers, pyro och flaskor haglade genom luften, polissirenerna tjöt och det var en allmänt hotfull atmosfär. Men ändå: vi stod mitt i det hela nere på gatan utanför Heikos port på Paulinenstraße, sippade på vårt Rieslingvin och avhandlade stillsamt fotbollen, livet och existensen, medan kaoset pågick runt omkring framför våra ögon. Vi hyllade den mänskliga gemenskapen mitt i en adrenalinstinn orgie präglad av irrationellt hat och våld. En minst sagt surrealistisk upplevelse.   
 
Hur mycket skulle du säga ditt supporterskap påverkar dig i vardagen?
- Inte så mycket egentligen. Visst följer jag med stort intresse det mesta som händer kring St. Pauli. Och visst har jag löpande kontakt med mina vänner i Hamburg. Men livet är så mycket mer än fotboll. Och livet är så mycket mer än St. Pauli. Så enkelt är det.   
 
Anser du att ditt supporterskap ändrat sig med åren?
- Jag drabbas inte lika hårt av förluster som jag gjorde förr när jag kunde tjura en dag eller två och tycka att livet var orättvist. Livet går vidare. Alltid. Jag väljer glädjens och förhoppningens rus framför nederlagens bittra eftersmak.
 
Finns det något eller några lag du direkt ogillar?
- Nej, egentligen inte. Jag är varse St. Paulis historia och förstår varför vissa lag inte uppskattas i St. Pauli-land (Dynamo, Hansa, HSV und so weiter). Men om man, som jag, har närmat sig klubben utifrån verkar det rätt löjligt och besynnerligt att helt villkorslöst anamma den typen av hållning. Jag respekterar de som har personliga orsaker till att tycka som de gör, och jag är fullständigt klar över rivalitetens betydelse i supporterskapet. Men för min del räcker det med att gilla St. Pauli. De övriga lagen bryr jag mig inte så mycket om.    
 
Slutligen, har du någon personlig dröm eller målsättning du hoppas få förverkliga i egenskap av supporter?
- Jag drömmer inte om troféer eller titlar. Kanske besynnerligt att tänka så, men St. Pauli är, i ärlighetens namn, ett lag som hör hemma i Zweite. Visst kan de köra ett gästspel i Bundesliga då och då, men i staden Hamburg kommer de alltid att leva i skuggan av storebror HSV som har de finansiella musklerna och det stora flertalets stöd. Och det är egentligen inget som stör mig. Min dröm är väl egentligen den, som jag nämnde tidigare, att få följa St. Pauli under en hel säsong, såväl hemma som borta, med staden Hamburg som min plattform. Att få vistas på en annan plats. Att få vandra längs okända gator och torg. Att få uppleva något nytt. Och – viktigast av allt – att få tränga djupare in i St. Paulis hjärta.