Nations League – för alltid en eftertanke

Nu är det då dags, UEFA Nations League 2024/25 ska avgöras – känner ni vibbarna?

Nja, finns det ens några vibbar? Det här är fjärde säsongen av Nations League och visst är känslan fortfarande att turneringen inte riktigt ”satt sig”?

Den introducerades för att FIFA/UEFA ville komma bort från betydelselösa träningsmatcher men… måste alla matcher ges en betydelse?

De har försökt ge Nations League lite tyngd genom att länka det till EM- och VM-kval, men trots att det finns att spela om så har det ändå blivit svårt att verkligen haussa upp Nations League. Få folk att verkligen bry sig, engagera den stora fotbollsmassan.

Otroligt anekdotisk bevisföring, men det har underbyggt skakigare resonemang än det här:

Häromdagen träffade jag min bästa vän, likt jag en fotbollstokig kille. Han är tränare för ett pojklag och jag följde med för att hjälpa till som extra ledare. Vi, två fotbollsgalningar i 30-årsåldern, hade sällskap av en annan ledare, en fotbollstokig 18-åring. När jag nämnde att Nations Leagues avgörande i helgen var reaktionerna:

”Just ja, det hade helt gått mig förbi!”

”Det hade jag ingen koll på!”

Min vän sa något halvengagerat om att det kanske är ett hyfsat trevligt koncept ändå, Nations League. 18-åringen slog genast ner det med en tonårings självförtroende genom att påpeka hur det ökar belastningen och skaderisken på spelare.

De reaktionerna kändes ganska talande. Inte bara för att 18-åringens påpekande är en av de vanligaste invändningarna mot Nations League, som framhålls som en av de största anledningarna till den nu överbelastade fotbollskalendern med matcher hela tiden. Utan också för bristen på intresse från personer som annars är helt rätt målgrupp för turneringen: Fotbollsgalningar som helt enkelt tycker mycket om att se på fotboll.

Men Nations League har liksom blivit en eftertanke för många, det är inget man skriver in i kalendern och ser fram emot över tid som VM och EM, förstås. Snarare är det så att allt rullar på, man lever i sin bubbla och sen plötsligt kanske man nås av informationen att det är Nations League-matcher på gång. Svårt att vålla engagemang då.

Visst kanske det tar ett tag för nya koncept att sätta sig. Det är bara fjärde upplagan av Nations League som sagt. Samtidigt blir kontrasten tydlig mot jämngamla Conference League. En turnering som många också tvivlade över när den lanserades, men det känns som att den har landat och blivit omtyckt på ett helt annat sätt. För att Conference League i dagens alltmer ojämna fotbollslandskap behövdes för att fylla ett tomrum när Champions League och Europa League blivit mer elitistisk (därför också tråkigt att Chelsea fick vinna i år).

Nations League anses inte fylla ett tomrum, utan mer som en belastning, extra fett på den redan översvällda fotbollssäsongen.

Likväl – fotboll är fotboll. Ibland är allt som behövs en jäkla bra match, som semifinalen mellan Spanien och Frankrike. 5-4 till slut och Spanien till final. Är det nog för att egenhändigt lyfta upp Nations League till nya höjder av popularitet? Nja, kanske inte. Det behövs nog lite mer, en hejdundrande bronsmatch mellan Tyskland och Frankrike och en storslagen final mellan Portugal och Spanien skulle hjälpa konceptet en god bit på traven.

Kanske få folk att bry sig.