Vilken helg – och vilken start på veckan vi fick. Redan i den andra omgången har Allsvenskan bjudit på dramatik, överraskningar och flera tidiga frågetecken.
De regerande mästarna Mjällby åkte på en chockförlust hemma mot en nykomling i form av ÖIS dessutom på en arena där poängtapp inte hör till vanligheterna. Samtidigt börjar nya berättelser ta form. Är Malmö på väg att hitta rätt? Vad är det egentligen som händer i Blåvitt? Och kan Häcken ta kommandot och vara bäst i Göteborg 2026? Och vad kokar Andreas Engelmark med sitt Sirius? Gårdagens vinst mot Hammarby skickade upp dem i serieledning.
Men det är bara en droppe i havet av allt som har hänt. Men vilka spelare stack ut mest då? Här är spelarna som imponerade mest i den andra omgången. 
Hampus Gustavsson, Örgryte Efter matchen mot Malmö fanns det frågetecken kring Hampus efter ingripandet vid det insläppta målet. Det var inget bra moment, även om det är att ta i att kalla det en tavla. Därför blev den här matchen intressant att följa, och svaret kom direkt.
Mot Mjällby stod han för en felfri insats och höll nollan i en match där motståndaren ändå skapade tillräckligt mycket för att sätta honom på prov. Mjällby hade 64 procents bollinnehav, 22 avslut, 12 hörnor och ett xG på 1,81. Det här var alltså inte en match där målvakten kunde stå sysslolös och bara räkna minuter.
Hampus noterades för fyra räddningar, varav tre på skott inne i straffområdet. Det är framför allt där hans insats väger tungt. Mjällby fick tryck på matchen, spelade mycket på offensiv planhalva och hade många bollberöringar i ÖIS straffområde, men trots det hittade de inte förbi honom. Det säger en del om både hans koncentration och hans förmåga att vara rätt placerad när matchen kräver det.
Det här var heller ingen nolla som kom av sig själv. Ser man till mängden avslut, hörnor och det spelövertag Mjällby hade, så var Hampus en viktig del av att hans lag kunde lämna matchen utan insläppt mål. Efter matchen mot Malmö var det här precis den typ av svar man vill se från en målvakt.
Pontus Jansson, Malmö FF Det finns fortfarande matcher där Pontus Jansson bara känns större än nästan allt runt omkring honom. Det här var en sådan. Han gör 1–0, men det är inte bara därför han är här. Malmö spelar nu på ett sätt som ställer andra krav på honom än tidigare. Backlinjen står ännu högre, ytterbackarna går och då blir det situationer där han måste täcka stora ytor, läsa omställningar och lösa saker innan de hinner bli riktigt farliga. Det är inte en matchbild som borde passa honom perfekt längre, men ändå är det han som sätter avtrycket.
GAIS hade mer boll och kom till 11 avslut, så det här var ingen match där Malmö bara gled igenom. Ändå var Jansson där hela tiden när det började hetta till. Han städade bort bollar i eget straffområde, bröt uppspel innan de hann bli farliga och gav väldigt sällan GAIS chansen att komma rättvända centralt. Sett till hur mycket yta han tvingades täcka var det snarare anmärkningsvärt hur sällan han blev passerad, bortsett från situationen vid målet mot den vindsnabbe Ekong. När det dessutom skedde sent i matchen, i ett läge där hela laget verkade drabbas av en tillfällig koncentrationssvacka, blir det missvisande att låta just den sekvensen överskugga en annars mycket stark prestation.
Och det är väl egentligen där hans storhet ligger i dag. Han kanske inte vinner på ren fart längre, men han ser saker tidigare, hamnar rätt oftare och gör matchen enklare för alla runt sig. När man dessutom lägger på att han gör det första viktiga målet, då är det rätt lätt att förstå varför han tar en plats här.
Daniel Sundgren, Degerfors Sundgren ska in här. Inte bara för målet, även om 1–0 precis före paus så klart väger tungt. Det målet gav Degerfors matchen dit de ville ha den. Halmstad fick kliva fram mer efter paus, och det passade Degerfors. Men det som gör Sundgrens match stark är att han inte nöjde sig där. Han gjorde skillnad i båda riktningarna.
Halmstad hade mer boll, 54 procent, men det gjorde nästan ingenting av den , 0,31 i xG och bara sex avslut. Det säger ganska mycket om hur väl Degerfors försvarade, och på Sundgrens kant kom Halmstad inte loss särskilt ofta. Han vann sina tacklingar, stod för viktiga rensningar och blev inte dribblad förbi en enda gång. Han hade kontroll på sin sida helt enkelt.
Samtidigt var han inte fastlåst bakåt. 83 bollkontakter, 36 av 42 passningar rätt och 14 av 16 på offensiv planhalva visar att han hela tiden var spelbar och hjälpte Degerfors att få upp laget. Så det här var inte bara en ytterback som råkade göra mål på en hörna. Det var en ytterback som både gav sitt lag ledningen och såg till att motståndaren fick väldigt lite från hans sida. Därför är han med.
Mikael Dyrestam, Örgryte Mjällby tryckte ner Örgryte under långa stunder, men Mikael Dyrestam vek inte en tum. Det är egentligen där hans plats börjar. När ett lag har 64 procent av bollen, 22 avslut, 12 hörnor och gång på gång får spela in bollen i boxen, då krävs det en mittback som inte bara reagerar och har panik utan nån som bär försvaret och agerar . Det var precis vad Dyrestam gjorde.
Han stod för 14 rensningar, tre blockerade skott och till och med en rensning på mållinjen. Bara den raden säger en del om vilken typ av match han spelade. Men det som gör insatsen ännu starkare är att han inte bara försvarade sig igenom den. Han låg också bakom 2–0 med sin nickskarv till Ugwo, och redan tidigare i halvleken hade han nickat fram Styffe till ett avslut. Så han var inte bara den som städade längst bak när Mjällby tryckte på, han gav också sitt lag något i andra änden.
Och det är väl just därför han känns så självklar här. Mjällby skapade tillräckligt mycket för att göra två, kanske tre mål i en annan match. De hade 15 avslut inne i straffområdet och 44 beröringar i Örgrytes box. Ändå slutade det med noll. Då går det inte att komma runt mittbackarna, och i den här matchen gick det inte att komma runt Dyrestam. Han var där när det skulle nickas undan, täckas skott, kastas sig i vägen och fredas ytor. När en mittback både är så avgörande i eget straffområde och samtidigt bidrar till 2–0 framåt, då är det en omgångens elva-insats.
Brice Wembangomo, BK Häcken Brice är med här för att han var spelaren som gav Häcken fart, riktning och ett övertag i en match som annars lätt hade kunnat fastna i Göteborgs energi och publiktryck. Det syntes tidigt. Redan efter åtta minuter slog han den längre bollen som satte Svanbäck i läge, och vid 1–0 var han den som drev upp anfallet från höger, tog stora kliv från sin ytterbacks plats in centralt och satte igång sekvensen som till slut gav Lindgren öppet mål. Ingen assist i protokollet, men alla som såg matchen såg hur mycket han låg bakom det målet.
Det som gör insatsen stark är att han gjorde det i en match där Häcken bara hade 32 procent av bollen. Då krävs det att de spelare som faktiskt får tag i bollen gör något ordentligt med den, och det gjorde Brice. Han drev boll, bröt linjer och tog sig förbi sin gubbe gång på gång. Sju dribblingsförsök, fem lyckade, över 140 meter i total progression och 25 av 28 passningar rätt säger ganska mycket om vilken kvalitet det fanns i det han gjorde. Det var inte en massa bollinnehav för bollinnehavets skull, utan aktioner som flyttade Häcken framåt och sårade Göteborg.
Samtidigt var han inte bara ett anfallsvapen. Göteborg försökte trycka på, kom till 19 avslut och nio hörnor, så det fanns en hel del att stå emot också. Där vann Brice sju markdueller, stod för åtta återvinningar och gav Häcken mycket av den balans som behövdes för att klara av derbytrycket. Det är därför han känns så självklar här. Han var inte bara bra i sin korridor. Han var spelaren som hela tiden såg till att Häcken kom ur trycket och kunde vända matchen till sin fördel.
Anton Andreasson, Örgryte Anton kommer med här för att han gjorde det som så ofta skiljer en tung bortainsats från bara ett tappert försök: han satte dit läget när det kom. Örgryte hade inte mycket boll och inte särskilt många avslut, så då väger det ännu tyngre att han gör 1–0 på sitt enda skott i matchen. Det målet gav inte bara ledningen, det gav också Örgryte exakt den match de ville ha. Och det här var dessutom andra matchen i rad som han öppnade målskyttet. Mot Malmö gjorde han första målet och nu gjorde han det igen mot de regerande mästarna.
Det man gillar med hans insats är att den inte bara handlade om målet. Han hade bara 33 bollkontakter, men använde dem väl. 16 av 18 passningar satt, och 11 av 12 på offensiv planhalva säger ganska mycket om hur ren han var när Örgryte väl kom upp. Det blev inte särskilt många aktioner, men de hade kvalitet. Han slarvade inte bort de sekvenserna som faktiskt fanns.
Sen ska man inte glömma jobbet utan boll heller. Två blockerade skott och fem återvinningar kanske inte skriker högst, men för en spelare i hans roll säger det ändå att han inte bara gjorde sitt mål och försvann ur matchen. Så hans plats här bygger på att han gav Örgryte effektiviteten de behövde. Ett skott, ett mål, och ett lugn i de få anfall de faktiskt fick. Det räcker långt i en sån här svår bortamatch.
Abdoulaye Doumbia,BK Häcken Doumbia är med här för att han gav Häcken något som var helt avgörande i den här typen av derby: kontroll mitt i allt som annars lätt kan bli stökigt. Brice gav dem fart och övertag från höger, men Doumbia gav dem balansen bakom det. Det var han som ofta låg rätt när Göteborg försökte vinna tillbaka bollen, ställa om eller hitta in centralt. Han gjorde inte matchen spektakulär. Han gjorde den bara mycket svårare för Blåvitt.
Det är just där hans insats blir så stark. Göteborg hade 68 procent av bollen, 19 avslut och perioder där de försökte trycka ner Häcken, men ändå fick de sällan riktigt grepp om ytan framför Häckens backlinje. Doumbia stod för åtta brytningar, vann tre av fyra markdueller och blev inte dribblad förbi en enda gång. Det säger ganska mycket om hur ofta han hann före. Inte genom att flyga runt, utan genom att läsa vart spelet var på väg och dyka upp där det gjorde mest nytta.
Sen ska man inte glömma att han också var väldigt ren när Häcken väl hade bollen. 30 av 33 passningar rätt och bara tre bolltapp i en sån här match är starkt för en mittfältare som hela tiden är inne i trafiken. Lägg till att han dessutom kom till tre avslut, så blir bilden ganska tydlig. Han var inte bara där för att förstöra. Han gav också Häcken ett lugn och en stabilitet som gjorde att de kunde spela matchen på sina villkor. Det är en sån insats som kanske inte skriker högst direkt, men som växer ju mer man tänker på matchen.
Otto Rosengren , Malmö FF Otto tar plats här för att han var överallt. Malmö behövde en mittfältare som kunde ge laget energi, ta meter och hela tiden vara spelbar, och där stack han ut mest av alla. Det syns också svart på vitt. Rosengren sprang mest av alla på planen med 12 183 meter, nästan en kilometer mer än närmaste Malmöspelare. Erik Botheim stannade på 11 207 och Pontus Jansson på 11 126. Det säger rätt mycket om hur stor yta han täckte och hur mycket av Malmös spel som gick genom honom.
Det stannade heller inte vid krigar arbetsinsats. Han fyllde det med kvalitet också. Ett mål, tre nyckelpassningar och flera aktioner där han drev Malmö in i nästa anfallsvåg. Själva 3–0-målet är kanske lite stökigt, med mycket folk i boxen och en målvakt som inte ser helt bra ut, men Rosengren gör exakt det han ska göra. Han är på plats, han är alert och han reagerar först. Sådana mål kommer också ur att en spelare är vaken nog att läsa situationen rätt.
Och det är väl där hans match blir så stark. Han var inte bara en mittfältare som sprang mycket och dök upp i boxen en gång. Han vann sina tacklingar, tog sex markdueller och stod för fem återvinningar i en match där GAIS faktiskt hade mer boll. Då krävs det centrala spelare som både kan bära spelet och ta jobbet när matchen drar iväg åt fel håll. Rosengren gjorde båda delarna, och det är därför han ska vara med här.
Isak Bjerkebo, IK Sirius Isak tar plats här för att han satte tonen direkt i en match där Sirius på förhand var tänkta att få jaga mycket utan boll. Hammarby hade 70 procent av bollinnehavet och 685 passningar, men ändå var det Sirius som fick matchen dit de ville. Där blev Bjerkebo viktig tidigt. Först låg han bakom Soumahs jätteläge med ett bra inlägg, och minuten efter satte han själv 1–0. Där måste man också passa på att hylla Krusnell, för vilken passning han levererar till målet. Den bollen öppnar hela situationen och Bjerkebo gör sedan resten starkt när han tar vara på läget. Det gav Sirius exakt den start de behövde.
Det fina med hans insats var att han inte bara gjorde målet och sedan försvann. Han tog ett stort jobb i matchen också. Två nyckelpassningar, fem återvinningar, två vunna tacklingar och en brytning säger en del om hur mycket han var inne i spelet trots att Sirius hade så lite boll. Det här var alltså inte bara en anfallare eller ytter som väntade på sina lägen, utan en spelare som hjälpte laget att få tag i matchen även utan boll.
Och det är nog just därför han känns så stark här. Sirius hade bara 30 procent av bollinnehavet, men Bjerkebo gjorde sina aktioner tunga. Han avgjorde tidigt, skapade dessutom fler farliga situationer och gav laget energi i presspelet och återerövringen. I en 2–0-seger mot ett lag som ville äga allt med bollen är det en väldigt värdefull insats.
Mikkel Ladefoged, Västerås SK Dansken klev fram när Västerås verkligen behövde någon som gjorde något av trycket. Det var inte han som var mest involverad i spelet över 85 minuter, men han var den som satte störst avtryck där matcher avgörs. Västerås låg under med 0–1, hade mycket av spelet och radade upp hörnor, och då var det Ladefoged som vände matchen nästan på egen hand med två mål på sju minuter. Först 1–1 på hörna, sedan 2–1 med ett avslut utifrån. Det är den typen av kliv som tar en spelare in i en omgångens elva.
Det som stärker hans aktier är att målen kom i en match där Västerås faktiskt fick mindre betalt än de borde sett till hur den utvecklade sig. De hade åtta hörnor, fler avslut än Elfsborg och skapade tryck under stora delar av andra halvlek. Då behövdes någon som gick från ansats till utdelning, och där var Ladefoged helt avgörande. Han stod dessutom för tre av lagets nio avslut, så det var inte bara två träffar som dök upp ur tomma intet. Han sökte också de ytorna där det kunde hända något.
Och även om hans match så klart bärs av målen, stannade den inte där. Han låg bakom Boudahs chans tidigt i matchen, vann sina närkamper helt okej och gav Västerås en spelare längst fram som faktiskt kunde hota Elfsborg på riktigt.
Kristian Lien, Djurgården Lien tar plats här för att han gjorde det en anfallare ytterst bedöms på: han avgjorde matchen. Djurgården tappade en 2–0-ledning och hade plötsligt 2–2 hemma mot Kalmar, men då var det Lien som klev fram igen och nickade in 3–2 i den 85:e minuten. Det var hans andra mål för dagen, och där någonstans blir caset ganska tydligt. När matchen stod och vägde var det han som gav Djurgården segern.
Det som stärker honom ännu mer är att det inte bara var två mål och sedan inget mer. Han hade fem avslut, träffade stolpen på straff i tilläggstid och vann dessutom straffen själv. Så även om han inte satte den sista chansen på straffen blev han ändå spelaren som hela tiden fanns nära nästa avgörande aktion. Det är rätt mycket produktion från en spelare som bara hade 21 bollkontakter. Han behövde alltså inte särskilt många involveringar för att sätta stor prägel på matchen.
Det säger också något om vilken typ av anfallare han var i den här matchen. Djurgården hade mycket boll, 71 procent, och skapade massor, men i sådana matcher krävs också någon som faktiskt omsätter trycket i mål. Där var Lien helt central. Först höll han sig framme och satte 2–0 från nära håll, sedan dök han upp igen med det avgörande nickmålet när Djurgården behövde det som mest. Två mål som direkt bidrar till 3p i Djurgårdens hemmapremiär är helt enkelt för tungt för att komma runt.
OMGÅNGENS TRÄNARE
Andreas Holmberg, Örgryte
Ögrytes tränare tar den här platsen för att han gjorde det som tränare på den här nivån ofta bedöms hårdast på: han fick ut max av sitt lag i en match där nästan ingen på förhand trodde på dem. Örgryte var på förhand mer eller mindre nedtippat av ja kanske hela Fotbollssverige, och många gav dem knappt en chans att överleva. Först fixa en pinne mot Malmö i premiären och sen då åka till Strandvallen och vinna med 2–0 mot ett Mjällby som på många sätt styr matchen är ett rätt tungt besked.
Det här var inte en seger där Örgryte tog över spelet och bara körde. Mjällby hade 64 procent av bollen, 22 avslut, 12 hörnor och 44 beröringar i Örgrytes straffområde. Det säger ganska tydligt vilken typ av match det var. Men det säger också något om Holmberg att hans lag ändå höll ihop det så pass bra. De försvarade sin box, tog sina dueller, var betydligt mer cyniska i rätt lägen och tog vara på sina chanser när de dök upp.
Det är också svårt att inte känna att han hade lärt sig något av smällen mot just Mjällby tidigare när det möttes i cupen och åkte på en 0-3 förluste. Då blev skillnaden mellan lagen väldigt tydlig. Här kom Örgryte med en mycket mer disciplinerad insats, bättre anpassad efter motståndet och med en tydligare förståelse för vad matchen krävde. Det är där Holmberg blir intressant. Inte för att han plötsligt trollar fram ett lag som dominerar alla, utan för att han verkar vara väldigt bra på att läsa sin grupp, få spelarna att tro på planen och få ut nära max av det material han har. Klart finns en gnutta tur inblandad men…
Ska vi vara ärliga , åker man till Strandvallen och blir först på runt två år med att vinna där och besegra Mjällby, då har man också gjort något som räcker väldigt långt för att kallas omgångens tränare.
Skriv gärna i kommentarerna om vi rätt eller fel? Saknas någon spelare? Vem tycker du ska in i elvan?
