Derby. Vänner. Ett derby är, som vi alla vet, ingen vanligt match. Det är en förbannad rymd i en egen tid. En annan verklighet än den vi till vardags möter. Andra känslor, Annan sorg, Annan lycka. Derbyts enda regel är att inga regler gäller. Det är ett ovant förhållande för de flesta människor. På Sicilien är det norm.

När det gäller Derby di Sicilia så är förutsättningarna väldigt enkla. Vi gillar inte Catania. Vi gillar inte deras publik, inte deras spelare, inte deras tränare och tränarstab.  Vi gillar inte ens deras Svenskafans-redaktion. Med det sagt, så ska allt avgöras i en ärlig kamp, på Angelo Massimino, och vinnaren skola all ära erkännas, och förloraren skola tigandes krypa till kors och i skymundan invänta nästa säsong. Jag vill inte se en till illvillig artikel från Catania-redaktionen om ni torskar dagens match.

Catania harvar i tabellens banala mittenland. Ett lag utan själ på en tabellposition ingen bryr sig om. Det är som det brukar. Palermo, däremot, måste med alla till buds stående medel vinna dagens match. Vi måste klättra upp ur det källarhål vi befinner oss i. Och det ska gå. Det.måste.gå.

Palermo har två raka viktoria i bagaget. Säsongen börjar ta formen av ett sällsynt skådat comeback-epos. ALLA trodde vi var avhängda. Men vi har överbevisat dem, från tyckarna till tänkarna. Hånskrattet har slutat gälla. Blickarna har blivit längre.

Till sist, Palermo-bröder. Jag vet att oddsen fortfarande är emot oss. Jag vet att vi befinner oss i en tid av bittraste elände. Förtvivlade söker vi reparera det som repareras kan. Men en hel säsong är en mångförgrenad flod, den tar oss till oanade platser. Framgångstörst och rädsla trängs med varandra. Rykten sprids om laget. Men hopp föds även i källarhål. Hopp är det enda som kan blomma i mörker. Det kan plåna ut rädslans gränser. Och föra oss ut i frihet, enkelt som vinden. Jordens alla ådror pumpar för Palermo i dag.  

Trolig startelva: Sorrentino; Muñoz, Von Bergen, Aronica; Morganella, Barreto, Donati, Kurtic, Dossena; Ilicic, Boselli