Jag var inte en av dem. Okej, han stod inte högst upp på min lista över bra namn att ta över efter Peter, men han stod inte heller längst ner på den listan. Nu blev det han och jag vill ge honom en chans innan jag dömer.
På presskonferensen sa han att han älskar att vinna. Vad bra då att leda Sveriges damlandslag i fotboll, det är ju faktiskt dags att vinna något – England kan ju inte ta hem allt varje gång.
Hans facit talar ändå för sig självt: OS-guld och dubbla VM-guld med USA, en Champions League-final med Tyresö och ett VM-brons med Australien på hemmaplan. Särskilt den sistnämnda prestationen sticker ut – Australiens insats där var ikonisk.
Annars låg presskonferensens fokus mer på ledarstaben än spelarna, vilket är förståeligt. Han vill ju få teamet på plats först.
Och vilken ledarstab det ser ut att bli. Är mest förtjust i att Johanna Almgren och Sofia Lundgren är en del av staben. Den Sofia Lundgren som stod i mål under Umeå IK:s storhetstid.
Tony vill spela aggressivt, intensivt och rakt – snabbt i djupled. Det låter lovande. Jag vill se att han verkligen får ut max av laget och spelarna, att de bästa får spela och att han kan förändra matchbilder när det behövs.
Men: om det inte syns på planen, då åker sågen fram. Upp till bevis i oktober, med dubbla möten mot Spanien. Det blir inte en tuffare start än så på nya jobbet för Tony.
