Är jag...
Är jag för sent ute?
Förmodligen men jag hoppas att ni ändå vill hänga med på en resa ungefär en vecka tillbaka i tiden till det avgörande kvalmötet mellan ÖSK och HTFF.
Nu när man fått se Peking göra det möjliga möjligt och rasa ur allsvenskan och eldat upp sin egen plan så känns det ändå aktuellt att prata kval. För det var ju där vi hamnade, med nöd och näppe. Samtidigt som Peking jobbade sin väg nedåt till kvalet jobbade vi vår väg uppåt till vårt. Den ingången, det mentala läget som det innebär att komma till ett kval från dessa olika håll gör nog en hel världs skillnad för motivationen och kämpaglöden.
Men nog om Pekings inkompetens, nu ska vi prata om ÖSK:s något oväntade kompetens när de vände underläge till en seger Även om det satt långt, långt inne.
Skitmål? Vi tar vad vi kan få!
De flesta förväntade sig nog att ÖSK skulle komma ut flygandes men det blev inte riktigt så. ÖSK flög inte fram i huvudlösa anfall utan istället kändes det som att fokus låg på att stoppa Bajens B-lag som sköljde över dem i första matchen. Det ska dock nämnas att spelarna må inte ha kommit ut som vilda tjurar men publiken. Mon dieu! Aldrig har jag hört Behrn Arena vara så fientligt och man kunde ju inte låta bli att älska det lite! Domaren och hans assisterande kumpaner var sämst. Adrian Lahdo var sämst, trots att han satte en frispark i ribban tidigt. HTFF var överlag sämst. Alla fick sin beskärda del av buropen och busvisslingarna och domarna gjorde sig ändå förtjänta av det. De blåste och viftade sönder matchen och satte en otroligt låg nivå på matchen redan från början när Simon Amin fick gult.
Det verkade som att domaren ville se lika mycket fysiskt spel i en avgörande kvalmatch till superettan mellan två råtaggade lag som i ett parti gåfotboll i Nora. Det var inte riktigt det han fick se så visslan ljöd mest hela tiden och att han inte satte den i halsen vid nåt tillfälle förvånar mig fortfarande.
Nåväl. Frisparkar delades ut och B-Bajen satte som sagt en ribban när supertalangen Adrian Lahdo fick på en bra träff. Annars var det ÖSK som försökte forcera sin väg fram till lägen och man såg en distinkt skillnad i spelet mellan de två lagen. Bajens B-lag lirade sin väg fram och hade man inte haft en, för dagen, något otajmad anfallare i Kebbeh, så hade man kunnat göra minst två mål i första halvlek på de lägen han fick.
Istället var det ÖSK som slog till.
Och var det finlir som låg bakom målet? Icke!
Salihovic slog ett långt inlägg som gick till...Modig? Av alla människor som försökte sig på en saxspark men den fastnade på första bästa försvarare, men den kom tillbaka, han sparkar igen, den studsar ut och hamnar hos Kalle som skickar in bollfan i nätet. 1-0 i den 30e minuten och ett förlösande jubel på Behrn Arena följde. Game on!
Dock höll man på att sätta målmazarinen i halsen när Kebbeh brände ett av sina två lägen i första halvlek när han från nära håll på något sätt nickade över. Just tajming på nickar känns som något unga spelare är sämre på och därför var det väl inte så förvånande att han missade, egentligen men i en match som denna kostar såna misstag, för i situationen efteråt höll det på att kosta rejält. För i den 41:a minuten fick ÖSK en hörna som letade sig rakt in i nät. Ett klassmål! Vi leder! Hurra!
Det blev bortdömt. Vänta, va?
Ingen på läktaren förstod något och buropen sköljde över domaren och utan repriser var det svårt att hålla med domaren men i efterhand kan man väl förstå att Modig störde Dzevlan för mycket. Men det såg inte vi från vår vy på hemmastå så därför var det en skandal, skandal, en domarskandal.
1-0 stod sig halvleken ut.
De sista krafterna.
I andra halvlek kom Bajen ut och tog över matchen lite mer. De hade haft majoriteten av bollinnehavet i första och försökt lirka upp ÖSK utan större framgång, iallafall på sin vänsterkant men till höger tog man sig fram desto mer. ÖSK å sin sida verkade tappa lite fart i andra halvlek och skapade inga större lägen till en början. Bajen lyckades dock skapa en stor chans när Lahdo hittade fram till Marrah som fick se sig stoppad av Kuba men returen hittade fram till hans fötter men vem dyker upp om inte Modig? Precis som när han rensade Fisics avslut i slutminuterna i vårderbyt mot Degerfors förra året så var han framme och tacklade undan bollen för Marrah. Hjälte!
Mer än så hände inte i andra halvlek utan förlängning stod på schemat. En förlängning som knappt han börja innan Lahdo höjde sin prislapp med två miljoner kronor. För direkt på avspark satte Bajen II 1-1 när Lahdo drev bollen framåt centralt och avlossade ett lågt och hårt skott utifrån som letade sig in i målet. De förvirrade supportrarna på bortastå som kanske inte fattade att det var B-laget och inte A-laget som var på plats jublade och Behrn Arena blev knäpptyst.
ÖSK försökte sedan forcera och de tog ett rätt fast grepp om matchen efter Jong Bajens kvittering. Problemet var bara att även Yasin och Lwampindy-Bofua tog ett fast grepp om varandra och orsakade ett storbråk. Gula kort flög runt likt ostskivor i köket på Max i norra läktaren och en Hammarbyspelare på bänken blev utvisad. Kanske gjorde han Haginge sällskap på läktaren dit han skickades upp tidigare i matchen.
Trots gurglet tappade inte ÖSK fokus utan fortsatte med sin anstormning. De tänkte inte låta matchen glida dem ur händerna. ÖSK skickade fram det mesta och det bästa av vad de hade. Modig skickades fram, han hade ju visat sig lyckosam tidigare, dessutom följde även John Stenberg, känd striker, upp i anfallet och det var han som skulle skapa dagens andra måljubel. Yasin, som sprungit sig tröttare och tröttare, mer och mer trasig, hade haft svårt att skära in i banan men i den 115:e minuten hittade han en sista kraftansträngning, vek in och sköt. Skottet, som dök nedåt som de brukar, kunde inte Dzevlan hålla utan måltjuven och mittbacken Stenberg höll sig framme och skickade in bolljäkeln. 2-2 i den 115:e minuten och återigen var det game on.
Men mycket mer "game" än så blev det inte. Båda lagen spelade för en straffläggning och en sådan fick man också.
Inte nog med att man fick se bråk, bortdömda mål, chockmål i baken och hyperviktiga mål framåt, dessutom fick man en straffläggning på det. Publiken på Behrn arena åldrades cirka 10 år denna kväll och kommer nu behöva blodtrycksmedicin för resten av livet.
Straffarna lades mot Östra läktaren och vi på västra stå fick kisa med ögonen för att se något och det vi fick se var ett svartvitt lag som så ofta darrat, skakat och rasat ihop likt sjaskigt byggda korthus, slå straffar av högsta klass.
Kalle - säker
Bajrovic? - säker
Baffoe - säker
Strikern Stenberg - säker, vad annars?
Sen kom en miss, en sällsynt sådan under denna straffläggning, av Öberg.
Läge för en utskälld mittfältare, Erik Andersson, att bli hjälte för en dag.
Om han blev det? Det kan du vara säker på för Andersson satte straffen som räddade ÖSK kvar i superettan, i eliten, efter en helvetisk säsong där vi på ett osannolikt sätt lyckades hämta upp 15 poäng och ta oss till kval och väl där lyckades vända och vinna på det.
En osannolik upphämtning.
En great escape.
Ett minne för resten av alla svartvitas liv.
Matchens bästa spelare:
- Jakub Ojrzynski Gjorde en avgörande räddning i andra halvlek när ÖSK tappade farten.
- Ahmed Yasin Stod för assisten till Stenbergs mål och var ÖSK:s offensiv i detta möte.
- Kalle Holmberg Inledde målskyttet och ÖSK:s jakt på överlevnad.
Världens längsta säsong
Så var den längsta säsongen någonsin över och vilken jäkla säsong det har varit. 21 segerlösa omgångar till att börja med och uddamålsförluster som varvades med förluster på stopptid och situationer som gick emot oss hela tiden. Det var som att någon hade ÖSK som en voodoodocka och stack nål efter nål i den svartvita kroppen för det var som att vi var förhäxade, som att en förbannelse lagt sig över ÖSK. Hade någon i ÖSK:s ledning gått under en stege, sett en svart katt gå över vägen utan att reagera och sedan följt upp detta med att krossa alla speglar i en spegelaffär? Det kommer vi aldrig få veta men vad vi vet är att ÖSK var totalt avsågade ett tag och att många slängt in handduken, mig själv inkluderad.
Sedan kom den där första vinsten och efter det började vi se ut som ett stabilt Superettanlag men vi var ett stabilt Superettanlag som började på en ostabil tabellposition: näst sist. Vi hade hamnat där efter en hel del otur men också för att vi helt enkelt var för dåliga under våren. Division 1-spelarna som kom in höll, ja, division 1 nivå och stommen i laget höll inte superettannivå. Med det sagt var inte klappruttna, toksämst eller urusla men vi var inte bra nog heller. Därför blev det uddamålsförlust efter uddamålsförlust.
Sedan förstärkte vi laget och efter den där första vinsten började poängen komma in och till slut fann vi oss i Trelleborg. Väl där såg vi ut som det där mediokra vårlaget igen och endast genom ett mirakulöst hörnmål (en hörna!!!) fick vi med oss krysset och skickade ut TFF ur superettan.
Efter det följde kvalet och ja, ni vet hur det slutade.
Kanske märkte ni som var på plats att jublet efter matchen var ett jubel som späddes ut med lättnad, utmattning. Jag var en av de som gick in på planen (jag erkänner! det var jag!) och väl där såg man Ahmed Yasin, omringad av fans och med blicken tusen mil bort. Han var sinnesbilden av ÖSK. Glad men utmattad. Att jag ikapp det underläge vi gjorde, både i tabellen och i matcherna som spelades, tar på en.
Även Enes Ahmetovic, som jag träffade på plan och gav en kram, gav detta intryck. Han var glad men också överväldigad av känslor där han gick på innerplan. Som han har jobbat för att åtgärda de misstag han gjorde i våras. Nu kan han superettan, det kan man ge sig fan på.
Huvuden skall rulla, eller?
Detta får mig att tänka på vad efterspelet till denna säsong skall bli. Många vill se huvuden rulla, vilket är förståeligt. Fast vilka huvuden? Och varför? Enes är en det snackas om och tittar man bara på vintern han gjorde så har man fog för sin åsikt men kombinera det med sommaren så vore det ju galenskap att skicka ut honom. Som han själv sa, han kan superettan nu och kanske var han lite naiv i vintras men jag har svårt att se någon, varken spelare, supporter, ledning eller sportchef, vara lika naiv igen efter denna säsong.
Vad jag vill ha sagt med detta är att han har nog lärt sig av sina misstag och jag tror oss få se en mer försiktig och skärpt sportchef i vinter. Det jag framförallt vill se av honom i vinter är värvningar av spelare med rätt karaktär. Poäng, fina KPI och dylikt är ju bra men spelarna vi tar in måste ha rätt karaktär. De måste hantera motgång på rätt sätt och de måste kunna resa sig upp när världens vikt lägger sig över dem.
Enes skall vara kvar.
Däremot finns det spelare som måste skickas ut som helt enkelt inte verkar hålla superettannivå, inte just nu iallafall, samt spelare som inte passar i ÖSK. Spelare som Azizovic, Tipura, kanske Dickson, Bajrovic, Salihovic, Käck, Shagaxle, Hansemon och, nu svär jag kanske i kyrkan, men sett till dennes lön, Erik Andersson.
Jag kan häda mer men väljer att lyfta Andersson specifikt med tanke på förväntningarna som fanns på honom.
Vi tackar denne för straffmålet men han har ju inte alls kommit upp i den förväntade nivån sen han kom till oss. Oftast har han utgjort en blek, nästintill transparent, figur på planen och vi saknar alltjämt en bra spelfördelare.
Nordin Gerzic, har du ingen yngre kusin som är bra på fotboll som likt dig spelar på mittfältet?
Visst, många av spelarna jag nämner ovan, Bajrovic som exempel, kanske kommer vara mycket bättre nästa år nu när de vet vad superettan är för best. Jag tror inte att de kan bli sämre. Eller? Men har vi råd att vänta på detta svar? Eller är det inte lika bra att gå skilda vägar med en del av dessa redan nu?
Sen har vi tränarbänken och jag tror inte Haginge ska vara huvudtränare nästa år men jag tror, som så många nämnt, att han kan fylla en viktig roll i ledarstaben. En tränare med tydlig koppling till Örebro och ÖSK och en viktig katalysator för laget när de inte gör jobbet för om det är någon som vet vad hårt jobb är och hur det ska se ut så är det han.
Men ÖSK behöver en mer erfaren och taktiskt begåvad tränare som kan få fram det bästa ur en trupp med både äldre och yngre spelare. Nu avslutade vi säsongen med en elva vars snittålder var 29 och det är lite för högt för min smak men vi ska inte inleda nästa säsong med bara 19-åringar heller. Vi behöver det bästa av båda världar då vi har en del talanger i laget, Sandberg, Dana och Hrastovina som exempel och därför behöver vi någon som kan hantera spelet i superettan och utveckla yngre talanger.
Fredrik Samuelsson? Kanske.
Nu i dagarna har det även skett förändringar i styrelsen och där har en del namn lämnat och en del namn kommit in. Att en som Erik Wärlegård får ta plats i styrelsen glädjer mig då vi tappat Hugmark och jag hoppas Wärlegård kan ta med sig all supporterenergi han utsätts för varje hemmamatch på Kafé National in i styrelserummet, då kommer det hända grejer. Att Larsen sitter kvar är också det ett smart val, även om vissa har fog för att vilja se honom utkastad.
Oavsett vem vi tar in på bänken, för det finns många tränare där ute som vill jobba i superettan och i en anrik klubb som ÖSK och oavsett vilka spelare vi släpper och vilka vi värvar, så kommer våra åsikter vara olika kring alla dessa beslut, låt oss iallafall vara överens om en sak:
Låt oss aldrig hamna i detta läge igen.
Angående klonföreningar
Sen vill jag även ta chansen att kommentera det Thomas Wilbacher sa i Tutto Balutto, sveriges kanske bästa fotbollspodd om ni frågar mig, angående just denna match, HTFF och klonföreningar generellt. Det folk ogillar med HTFF är inte nödvändigtvis att de hade chansen att spela i superettan utan snarare att de tog IK Frejs plats i seriesystemet och målade om klubben till grönt och vitt. Att de hade en chans att ta sig upp till superettan var väl inget någon nödvändigtvis kunde ta ifrån dem, inget i regelverket stoppade dem från att kvala upp till elitfotbollen men det borde kanske ha funnits. Nu verkar det som att just klonföreningar som HTFF kommer försvinna, så småningom, efter SEF:s möte men talangutvecklingen HTFF bidragit med ska de ha all credd för. De var en straffsparkläggning ifrån att skicka ut oss ur eliten och ta vår plats och sett till spelet i sig så hade det ju inte varit orättvist.
Och alla vi som håller på klubbar som blivit ikappsprungna eller hållit på att bli ikappsprungna av diverse B-lag är givetvis mer arga på våra egna klubbar än på HTFF. Visst kan jag bli arg på tröskeln som jag slog min tå i men den gjorde ju inget annat än att vara där den alltid har varit, hade jag bara varit mer uppmärksam hade jag inte slagit tån i den. I slutändan är man mer arg på sig själv och om man inte är det så bör man vara det.
Ut med det gamla - in med det gamla?
Nåväl, allt detta snack om vad vi ska plocka in för "nytt" till nästa säsong får mig förövrigt att tänka på en sak. Nu när avgrunden låg öppen under vår sportklubb slöt Örebro upp bakom och drog dem tillbaka från avgrundens rand. En kraftsamling utan dess like och en demonstration av det engagemang, den styrka, som finns bakom vårt Örebro SK.
Det demonstrerade kraften i det kollektiva.
Jag vill tro att med den kraft som visades upp hemma mot HTFF så är det tydligt att det kanske är dags, mitt bland allt detta nya, att satsa på något gammalt och beprövat? Nej, jag pratar inte om 4-4-2 eller att enbart värva "stjärnor" och avdankade spelare som är 30+ som var bra säsongen 2013. Det jag pratar om är en paroll. En paroll som användes just 2013, till stor framgång. En paroll ni säkert känner igen och som sammanfattar det jag pratar om. Ord att leva och agera efter och som jag tror kan ha stor genomslagskraft även nu, tolv år senare.
Tillsammans tillbaka.
Från avgrundens rand.
Till svensk fotbolls finrum.
Vad tror ni?
