Med riktning mot ingenstans
Det var i den här matchen vi skulle se vilken riktning ÖSK skulle gå denna säsong men efter 90 relativt händelselösa minuter mot TFF hade ÖSK inte gått någonstans.
Man står kvar och stampar på sextondeplats i superettan 2025.
Och det är inte bra nog.

Skapade vi tillräckligt med chanser för att vinna? Ja, men de satt inte denna gång heller. Yakoub hade dubbla lägen och Alperud hade ett wobblande skott vars retur borde ha suttit men precis som för Yakoub stod målvakten för jättefina ingripanden.
Skapade Trelleborg tillräckligt med chanser för att vinna? Ja, men som tur var satt de inte. Felix Hörberg prickade ribban från långt håll på ett överlångt inlägg, Armin Culum sköt utanför ett antal gånger och kanske borde Godwin ha gjort men Påhlsson stod pall.
Sen var det nåt snack om en straff för oss också men från soffan såg det ut som att bollen tog i Charlie Webergs mage.

Vad vi kan förändra för det bättre
Oavsett chanser hit och dit, de få vi skapade och de få vi släppte till (även fast det borde ha varit fler), så går det inte att blunda för att all den fotboll som bedrivs däremellan är usel. Kalle får inga bollar att jobba med, som vanligt, utan sliter och springer helt i onödan samtidigt som Shlimon slarvar med boll och Bajrovic vinner dem bara för att sedan slå bort dem. För det är just där problemet finns, om ni frågar mig, på mittfältet. Vi vinner inte tillräckligt med bollar, vi stoppar sällan upp anfallen tidigt och vi får inte ut mycket av vår höga press för bollen tar sig oftast vidare om det så är via marken eller luften.
Enligt mig borde detta gå att lösa på ett relativt enkelt sätt, ta bort en anfallare och sätt in en till mittfältare. Detta betyder inte nödvändigtvis att Yakoub ska ut ur elvan, han river och sliter på bra, han kanske kan flyttas ned på mittfältet om inte Erik Andersson hittar formen igen, för då ska han spela. Eller så ger vi Tipura chansen? Om vi kan ge Azizovic chansen i match efter match, då kan vi ge Tipura fler minuter. Samtidigt gillar jag det jag har sett av Hrastovina också och det ger mig huvudbry för det finns glimtar av den där individuella kvalitén som spelare har värvats in för att visa upp men kvalitén syns sällan i detta dysfunktionella kollektiv.

Sretens förändringsförmåga
Det för mig till min sista punkt i denna matchrapport, eller krönika, kalla det vad ni vill, nämligen tränaren. Det var tydligt från första dagen att Sreten hade en idé om hur han ville spela och han försökte forma spelarna efter denna idé men det har uppenbart inte funkat. Du kan inte spela en fotboll som du inte har spelare för och därför måste vi nu göra tvärtom, spela fotboll efter spelarna. Nyttja spelarnas styrkor istället för att envisas med ett system som blottlägger deras svagheter, detta känns så grundläggande men i den fotbollsidelogiska dimman kanske man inte ser dessa saker. Vi har dock sett lite tecken på att Sreten börjat ändra på spelet, vi spelar inte längre kort ur eget straffområde men utöver det har inte mycket skett i offensiven. Det går för sakta och det blir för förutsägbart och när vi väl kommer till en chans är det mest som följd av slump eller ett välplacerat inlägg/inspel.

En fråga till er läsare.
När var senaste gången vi kontrade in ett mål?
Har vi kontrat in ett enda mål under denna sejour i superettan?

Bristen på fart är väl ett tecken på lagets brist på självförtroende och förståelse för Sretens idé. Om de hade vågat och förstått, då hade spelet varit som ett självspelande piano och det hade säkerligen funnits fart och fläkt i våra anfall men nu när ingen vågar eller vet vad man ska göra, då står man och stampar.
På sextondeplats.
Och om inget görs snart, då kommer vi stampa vår väg ned i division 1 och avgrunden.