Tyskland
2021-04-20 22:19
På rätt sida av historieskrivningen
Axel Falk
3 kommentarer
Nu är man mäkta stolt, hörreni. Oavsett vilka motiv som står bakom Bayern Münchens, Borussia Dortmunds och RB Leipzigs avsmak för the Super League är jag väldigt glad att se att klubbarna står upp för vad som är den tyska fotbollen och säger nej till detta pengakåta tramset. Det gör man mig och många andra Bundesligafanatiker, och fotbollssupportrar i stort, både stolta och nöjda över. Vi står som väktare vid muren, en sista borg av drömmar som inte besudlats av pengarnas solkighet.
Det finns många anledningar att känna sig hopplös just nu. Världens liberala demokratier minskar varje år, fler och fler institiutioner i världens länder faller offer till orättvisan och ojämlikheten varje månad. Pengarna styr mer än någonsin agendan i samtliga forum, forum som en gång stod upp för mänskligheten vaktas nu av Joakim von Ankas snikna damasker. I min värld var fotbollsn någonstans den enda plats där allt ännu kunde hända. Ja, visst händer det sällan, men det är ju vad som gör en skräll. Det finns ingen David utan Goliat, inget Thermopylae utan Xerxes Persiska armé, ingen Ukrainsk kontrarevolution utan proryska arméer, inga legender om portarna i Prag utan den gyllene horden från öst. Det är egentligen det första som faller när en liga som denna idkas- en av de vackraste sakerna i sporten, slumpen, försvinner och ersätts med förutsägbarhet och "content".
Det är faktiskt oerhört många problem som dyker upp vad gäller the Super League, men jag ämnar inte gå genom de alla. Det finns andra som kan det bättre än jag, eller som kommer vara mer nyanserade än jag. Men jag skulle vilja skicka ett hoppfullt meddelande ut till alla er, om fotbollens framtid, ty det kan behövas i denna mörka tid.
När dammet har lagt sig, när alla skott är avfyrade, alla kanoner har brunnit klart och lugnet lägger sig som ett duntäcke på en trött grabb - då kommer den tyska fotbollen ha visat sin dygd i en värld som saknar det. Det tycker jag att vi alla kan gå runt och le åt, åtminstone lite grann. Om ingenting annat, le åt det. Våra klubbar, även de största och mest despotiska, har visat sin respekt för sina supportrar. Efter det senaste årets vansinne med Dietmar Hopp, Rummenigges Qatar-uttalandet och allt som följt är det trevligt att få bekräftat, i alla fall en gång, att även de stora minns, att även de stora finner tröst i sina supportrars passion och att den tyska fotbollens kärnvärderingar ännu lyser starka i en värld som försöker hitta fotfästet i en pessimistjolle.
Vad som än händer, vilka reformer som detta än leder till eller vilka lag som än drar sig ur ska vi minnas att de tyska lagen aldrig ens var nära. Det är helt enkelt dags att vara stolta. Det är vad jag vill uttrycka med min pretentiösa poesi. Och nu verkar hela Super League falla ihop totalt. Så ta en öl och njut av att vara på den rätta sidan av historieskrivningen. Det ska i alla fall jag göra, denna tisdagsafton.
Det finns många anledningar att känna sig hopplös just nu. Världens liberala demokratier minskar varje år, fler och fler institiutioner i världens länder faller offer till orättvisan och ojämlikheten varje månad. Pengarna styr mer än någonsin agendan i samtliga forum, forum som en gång stod upp för mänskligheten vaktas nu av Joakim von Ankas snikna damasker. I min värld var fotbollsn någonstans den enda plats där allt ännu kunde hända. Ja, visst händer det sällan, men det är ju vad som gör en skräll. Det finns ingen David utan Goliat, inget Thermopylae utan Xerxes Persiska armé, ingen Ukrainsk kontrarevolution utan proryska arméer, inga legender om portarna i Prag utan den gyllene horden från öst. Det är egentligen det första som faller när en liga som denna idkas- en av de vackraste sakerna i sporten, slumpen, försvinner och ersätts med förutsägbarhet och "content".
Det är faktiskt oerhört många problem som dyker upp vad gäller the Super League, men jag ämnar inte gå genom de alla. Det finns andra som kan det bättre än jag, eller som kommer vara mer nyanserade än jag. Men jag skulle vilja skicka ett hoppfullt meddelande ut till alla er, om fotbollens framtid, ty det kan behövas i denna mörka tid.
När dammet har lagt sig, när alla skott är avfyrade, alla kanoner har brunnit klart och lugnet lägger sig som ett duntäcke på en trött grabb - då kommer den tyska fotbollen ha visat sin dygd i en värld som saknar det. Det tycker jag att vi alla kan gå runt och le åt, åtminstone lite grann. Om ingenting annat, le åt det. Våra klubbar, även de största och mest despotiska, har visat sin respekt för sina supportrar. Efter det senaste årets vansinne med Dietmar Hopp, Rummenigges Qatar-uttalandet och allt som följt är det trevligt att få bekräftat, i alla fall en gång, att även de stora minns, att även de stora finner tröst i sina supportrars passion och att den tyska fotbollens kärnvärderingar ännu lyser starka i en värld som försöker hitta fotfästet i en pessimistjolle.
Vad som än händer, vilka reformer som detta än leder till eller vilka lag som än drar sig ur ska vi minnas att de tyska lagen aldrig ens var nära. Det är helt enkelt dags att vara stolta. Det är vad jag vill uttrycka med min pretentiösa poesi. Och nu verkar hela Super League falla ihop totalt. Så ta en öl och njut av att vara på den rätta sidan av historieskrivningen. Det ska i alla fall jag göra, denna tisdagsafton.
