Patetiskt, Bayern!

När jag var yngre och lirade ungdomsfotboll i Östergötlands kanske vassaste lag, Sturefors IF P96, höll min far låda varje träning. Hans kanske mest använda fras för att beskriva en övning, eller en matchsituation, var "det är enklast möjliga". Detta är en fras som kanske borde användas mer i dagens Bayern. Det klackas på egen tredjedel, det trixas med bollen, trixas med frisyrer, men det absolut enklaste vad gäller fotbollen på planen faller bort. Det är back to basics för Ancelotti och Bayern.

Jag drar mig verkligen för att kritisera tyska lag. Jag är per automatik partisk vad gäller den teotoniska fotbollen och lägger ofta ner stort pathos i diskussioner vad gäller ämnet. Det är därför jag i dagsläget verkligen också drar mig för att ens kalla detta patetiska bygge för "Bayern München", samma namn som associeras med "Rekordmeister" och med spelare som Karl-Heinz Rummenigge, Gerd Müller, Oliver Kahn, Paul Breitner, Bastian Schweinsteiger och Manuel Neuer. jag drar mig verkligen för att kalla detta Bayern "patetiskt", tro mig. Det gör ont i min Bundesliga-själ. 

Likväl, det är ingen hemlighet att det osar katt i Bavaricum. Carlo Ancelottis bygge, att ens kalla det ett bygge är en förolämpning mot PEAB med flera, är inte ens nära den nivå det ska vara och harmonin känns död och begraven sedan länge. Man kan spekulera i hur det kommer sig, men faktum kvarstår. Det är heller ingen hemlighet att densamme Ancelotti sitter synnerligen löst, inte heller att Nagelsmann skulle slänga sig på första bästa tåg från vackra Heidelberg till München för att skriva kontrakt, om den där telefonen bara skulle ringa. 

När Carlo Ancelotti kom till Bayern kändes det som "Match made in heaven". Illusionen av en italiensk mysgubbe som kliver in och lugnar ner den annalkande stormen efter den store Guardiolas Tors Hammare. Jag var däremot inte en av dem. För att kunna lyckas i Bayern München numera krävs en tydlig idé om hur fotboll ska spelas. Jag har aldrig hört Ancelotti yppa ett ord om det. Jag har aldrig förstått hur han vill att Bayern ska spela, hur han vill att de ska pressa, hur han vill att försvaret ska agera. Att få denna ideologiska nihilism efter Guardiolas järnhand kan inte ha varit enkelt. Det är det ännu inte. 

Det handlar om taktiken, känns det inte så? Känslan är att de har spelare nog, de har spelartyper nog, man kanske är ett svin kort, och de har pengar nog för att kunna ta sig så långt som man drömmer om i Champions League. Man är bra nog för att kunna strimla ett nyfött Wolfsburg på hemmaplan. Men taktiken finns inte där. Peps järnhand byttes ut mot en tillbakalutad nihilist och man har inte en jäkla aning om vad eller vart man vill. Hur ska man spela? Hur ska man pressa? Hur ska man löpa utan boll. Som jag sade, det är back to basics för Ancelotti. Att lära en gammal hund att sitta sägs vara omöjligt. Må så vara. Men att lära ett tyskt lag att pressa, det hade Immanuel Kant kunnat klara av. På en söndagskväll. Och hade ännu hunnit klura på sina kategoriska imperativ före det varit läggdags.

Back to basics. Man måste ta tag i taktiken. Man verkar ha vaggats in i någon drömvärld där det räcker med några inlägg mot ett target och så är det klappat och klart. Man verkar anta att det räcker med en åldrande Robben för att avgöra matcher. Visst, enstaka matcher mot enstaka motståndare funkar det. Men när även lagen i Bundesliga klurar ut hur Bayern spelar, hur gör man då? Det räcker inte med några ointressanta, halvhjärtade inlägg mot Lewandowski. Det räcker inte med några vackra klackar på mittplan eller några flashiga frisyrer a'la Vidal eller Coman. 

Att kalla detta Bayern patetiskt är inte svårt, inte heller är det svårt att kalla Ancelotti detsamma. För det handlar inte om en pass fel här och där, det handlar inte om en hårsmån fel. Inte är det om otur eller om ett enstaka misstag. Det handlar om en övertäckande taktisk inkompetens och misstag på nybörjarnivå som gör att man i Paris gör sin sämsta match på jag vet inte hur länge som helst. Man tar inte löpningar utan boll, hjälper inte varandra, man klackar hellre bollen än att ta den under kontroll. Man gör sådana makabra fel så min gamle far skulle ha svalt tungan om vi gjort det på saliga Sturefors IP för dryga tio år sedan. 

Detta patetiska bygge har just i detta nu två val. Antingen sparkar man Ancelotti ögonaböj, eller så tvingar man honom att ta tag i det taktiska. Det kan låta oerhört reaktionärt, men det har sett ut såhär under en längre tid. Om jag satt som Verstand i Bayern och såg detta med de förväntningar man haft innan säsongen, skulle jag ha givit Ancelotti ett klart ultimatum, taktik eller stick! Jag har en svag känsla av att Rummenigge och company gör detsamma. 

Skulle man sparka Carlo Ancelotti tar man in Nagelsmann, Peps tyske reinkarnation. Man skulle få en Machiavelli på Allianz, men man skulle få en tränare med en vilja och en klar idé om fotboll. Det känns som ett bättre val än ett enda taktiskt ingenting. Back to basics eller stick, Ancelotti. För den tyska fotbollens skull.