Supercup-fiaskot och tränaravhoppet
Bara dagar efter ett klassiskt El Clásico i Supercopa de España-finalen där Real Madrid föll med 3–2 mot Barcelona. En match som i sig satte press på moralen kom det första stora beskedet: Xabi Alonso lämnar klubben efter bara sju månader som tränare. Hans lovande projekt där han skulle föra vidare klubbens arv av kontroll och offensiv briljans fick ett dystert slut, efter en rad svaga resultat och interna konflikter.
Alonso den tidigare mittfältaren som efter succé i Bundesliga lockade många fans med löften om både stabilitet och utveckling, fick i slutändan se resultaten dalta och förtroendet bortblåst. Det här är inte bara ett tränarbyte det är ett tecken på oro. En klubb som inte längre vågar satsa fullt ut på långsiktighet när det blåser upp till storm.
Arbeloa i hetluften och chockförlust
In träder Alvaro Arbeloa, klubbikon och interimtränare, med uppdraget att vända en sviktande Real Madrid båt i rätt riktning. Men fotbollens ironier är sällan snälla. I hans första match en Copa del Rey match mot Albacete från andradivisionen blev det en chockartad 3–2-förlust. Ett resultat som skakade inte bara supportrar, utan hela fotbolls Spanien.
Att en gigant som Real Madrid faller mot ett lag långt under dem i hierarkin är mer än ett nederlag i statistikboken. Det är ett slag i ansiktet där självförtroendet skadas. Med stjärnspelare borta så försvårades matchen, men inga ursäkter ett lag i Real Madrids nivå ska kunna hantera ett lag som Albacete.
Spekulationer om framtiden .
Röster inom klubben menar att Jürgen Klopp nämns som en möjlig efterträdare. En ikon från en annan era av europeisk fotboll som lockas av Real Madrids historia. Är det kanske den typen av tränare som behövs i Real Madrid för en nytändning.
Vad säger kritikerna?
Bland journalister finns en växande kritik som inte längre bara handlar om resultat, utan om Real Madrid som projekt. Alberto Pereiro från spansk radio uttryckte det hårt: laget har tappat identitet, strategi och rytm, och att två förlorade titlar på 72 timmar inte bara är dålig form det är ett problem som sitter i väggarna, kanske behövs ett maktskifte? När en klubbs stolthet blir synlig för omvärlden då är det dags för självreflektion. Just nu får man känslan av att man skyller på alla förutom sig själva.
Mina tankar kring senaste veckan
Real Madrid har byggt sitt rykte på att resa sig gång på gång efter motgångar. Men den här gången krävs något mer en självklar strategi, ett tydligt projekt och ett tålamod som först måste hittas i ledningen innan det kan finns på planen.
För oss fans är detta en tid av frustrerade känslor. För spelarna är det en tid att hitta sin kollektiva själ igen. Det är en tid att bestämma vad Real Madrid vill vara i framtidens fotboll och att man inte kan leva på gamla meriter för det räcker inte för att vinna nya titlar.
Att vara Madridista är att leva med övertygelsen att allt alltid går att vända. Det sitter i ryggraden. I alla sena vändningar som fått oss att skrika oss hesa framför skärmen i historien. Men just nu… just nu känns det som om något skaver på ett djupare plan.
Förlusterna de senaste dagarna gör ont, men det är inte siffrorna som gnager mest. Det är känslan av tomhet. Av att titta på laget och inte riktigt känna igen oss själva.
När tröjan känns tyngre än spelarna
Det gör ont att se spelare som tittar ner i marken. Ont att se en bänk som ser lika vilsen ut som vi på läktaren. För Real Madrid ska inte se rädda ut aldrig inte ens i förlust.
Det är som om den vita tröjan som brukade ge oss kraft som skrämde hela fotbolls Europa plötsligt väger för mycket. Som om kraven, historien alla Champions League nätter har blivit en börda istället för en drivkraft.
Och vi supportrar då?
Vi buar ibland, ja. Vi kräver, Vi är otåliga.
Men vi är också de som stannar kvar när matchen är förlorad de som fortfarande tror.
Ilska, sorg – och lojalitet
Det finns ilska nu mot ledningen, mot besluten, mot att allt känns så kortsiktigt.
Det finns sorg för känslan av att något håller på att gå förlorat identiteten, stoltheten, riktningen.
Men det finns också något annat, något som aldrig försvinner.
Lojaliteten.
För Real Madrid är inte en startelva. Inte en tränare. Inte ens en president.
Real Madrid är känslan av att tillhöra något större. Något som överlever dåliga perioder, felbeslut och smärtsamma nederlag.
Vi har varit här förut och vi kommer vara här igen
Det är lätt att glömma i mörka stunder, men historien lär oss en sak:
Real Madrid föds alltid ur kaos.
Kanske är det här botten, kanske är det här smärtan som krävs för att något nytt ska ta form.
Och när den dagen kommer när laget reser sig igen då kommer det inte vara de tillfälliga rösterna som jublar högst det kommer vara vi.
Vi som led nu.
Vi som tvivlade, men aldrig lämnade.
För man väljer inte Real Madrid för att det är lätt.
Man väljer Real Madrid för att det är evigt.
Jag älskar Real Madrid i varje detalj från toaletterna på Bernabéu till gräset där historien skrivs.
Hala Madrid även nu särskilt nu i med och motgång. 🤍
