För snart 6 månader sedan presenterade Xabi Alonso sig för resten av världen när han debuterade som Real Madrids tränare mot Al Hilal under sommarens klubblags-VM. Spelet var inte briljerande, men efter en lång säsong, och nya spel-idéer, skulle det ta tid och hårt arbete för att spanjorens filosofi skulle sitta i lagets ryggmärg. Man avslutade turnering med en utklassning ifrån dem nuvarande regerande Europa mästarna, Paris Saint Germain. Frågetecken dök upp direkt, endast veckor in i den nya eran. Samma frågor har nu, 6 månader senare, dykt upp igen. Är Alonso rätt man för jobbet? Var det för tidigt? Drar Mbappé tillbaka laget? Bör Vinicius säljas? Många frågor, men väldigt lite svar från en av världens, på papper, bästa lag.
Efter lite djupdykning kan man enkelt analysera dem olika frågorna och problem som dykt upp under dem senaste 2-3 månaderna, något som är djupt rotad i laget sen flera säsonger.
"Xabi Alonsos gung-ho inställning gav bakslag"
Det är ingen hemlighet att Alonso har tagit an sig rollen som en tränare och inte en man manager. Han kom in med en "gung-ho" inställning som inte givit resultat. Han satte höga krav på spelare som tidigare glidit på en räkmacka. Han förväntade sig samma resultat från ett stjärnspäckat Real Madrid, som han fick med ett då, jumbolag i Bayer Leverkusen 04, en bragd som enligt 99% av supportar, inte borde ha inträffat, och om det inte vore för den Nigerianska prinsen från Bergamo, skulle ha blivit en av dem mest kompletta säsongerna i vilken klubblags historia, någonsin.
Men är det verkligen för mycket begärd för att önska att lagets stjärnor hjälper till i försvaret? Eller som man brukar säga på engelska, "to defend from the front"? Egentligen inte, men efter en andra sejour ifrån Carlo Ancelotti, som fick vissa av spelarna att känna sig oåtkomliga, för att inte ens nämna "power of friendship" inställning laget hade under italienaren, blir det överväldigande när den nya mannen vid rodret ber dig att antingen pressa eller sitta på bänken.
Dock har vi inte sett någon sådan bestraffning än. Vinicius och Mbappe, som strålkastarljusen oftast ligger på, pressade och jobbade hårt, i början av säsongen. Sen föll de tillbaka i dem gamla vanorna. Vinicius väntar på boll, Mbappe förblir bolltittande. Åtta andra får springa.
Ett lag som aldrig får spela ihop
Dock är det inte endast inställning och "höga krav" som har upplöst dynamiken. Sedan säsongsstart har Alonso ställt upp med 22 olika startelvor utav 22 matcher. Det är alltså aldrig samma lag som startar nästa match som den förra. Alonso nämnde i säsongsinledningen att rotation skulle vara en nyckel till lagets framgång. Men ett lag som aldrig får spela ihop, lär sig aldrig känna varandras andetag, speciellt inte när det är nya tider, med nya spel-ideér och nya spelare, då allt nytt tar tid för att sitta bra. Bara för att ge lite kontext ska jag dela med mig av lite siffror nedan:
- 22 matcher spelade
- 22 olika startelvor spelade
- 5 olika formation har använts, där 3 backlinje är den minst använda.
Självklart går det inte att bortse från dem otaliga skador laget har haft, inte minst i försvaret. I skrivande stund måste laget ställa upp utan sina 4 första försvarare borta mot Alaves. På grund av dessa skador har spelare som Valverde återigen fått inta högerbacks rollen, något han har tydligt sagt inte är hans föredragna position.
Taktisk frihet eller osäkerhet?
Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag blivit frustrerad över att Mbappe rör sig som en falsk 9, nästan en offensiv mittfältare. Förra säsongen blev det diskussioner över att han tar över Vinicius position på vänsterkanten, men denna säsongen verkar han alltid vilja ha bollen vid mittplan och sen driva spelet, något som inte är hans uppgift. Det leder till att Bellingham får agera släpande forward, som leder till ett stort tomrum i mittfältet. Vinicius har fått en frihet, vad det verkar som, där han får röra sig över hela sista tredjedelen, men även där blir det oftast pannkaka.
Förre detta Real Madrid strikern och Ballon D'Or 2022 vinnaren Karim Benzema gick in på det i en ny intervju där han menade på att laget har tappat sin identitet, eller rättare sagt, sina roller
"Each one needs to know his role: Jude needs to know he's a playmaker, not a striker. Mbappé needs to know he's a forward, not a playmaker, Vini is a LW, not a number 6..."
Benzema kan se det. Vi kan se det. Frågan är vem som till slut betalar priset för att ingen gör något åt det.
Avsaknaden av en ledare på planen
Samtidigt lider Real Madrid av något som inte går att lösa med vare sig formationer eller rotation: bristen på en naturlig ledare på planen. Under det senaste decenniet har laget burits av spelare som Toni Kroos, Luka Modrić, Sergio Ramos och Casemiro. Spelare som inte bara styrde spelet, utan också tempot, känslorna och disciplinen. I dagens Real Madrid finns kvalitet, intensitet och ambition, men ingen självklar röst som samlar laget när strukturen faller. När pressen brister, när roller blir otydliga eller när matchbilder glider iväg, saknas den spelare som sänker pulsen och pekar med hela handen. I ett lag som redan präglas av osäkerhet blir den tystnaden på planen extra påtaglig.
Personliga spänningar i ett omklädningsrum utan tydlighet
De taktiska problemen har också börjat sätta spår på ett mer personligt plan, och flera av lagets nyckelspelare har vid olika tillfällen hamnat i centrum för frustration och missnöje. Vinícius Junior har länge varit den mest synliga symbolen, där irritation över beslut, positioner och begränsningar i hans frihet ofta tagit sig uttryck i kroppsspråk snarare än ord. Men han är inte ensam. Jude Bellingham har pendlat mellan roller som mittfältare och släpande forward, vilket gjort det svårt att hitta kontinuitet i både ansvar och påverkan. Kylian Mbappé har samtidigt haft problem att hitta sin naturliga plats i offensiven, där rörelsemönster och roller ibland överlappar snarare än kompletterar.
Rodrygo har i sin tur fått se sin roll skifta till bänken, något som speglats i en osäkerhet i spelet som resulterat i 1 mål på dem senaste 32 matcherna. Även Federico Valverde har påverkats, inte minst genom att återkommande flyttas mellan mittfält och högerback, trots att han själv varit tydlig med var han fungerar bäst. Det handlar inte om öppna konflikter eller bråk, men om återkommande friktion i ett lag där roller ännu inte är förankrade. När strukturen är oklar på planen, blir den ofta det även mellan människorna som ska bära den.
Vems lag är det egentligen?
Det är här frågan måste ställas, den som alltid ligger som en skugga över tränarbänken på Santiago Bernabéu med varje tränare: är det här Xabi Alonsos lag, eller Florentino Pérez's? Ibland känns det som om Alonso tränar med en ritning som inte är hans egen. Som om vissa spelare inte går att flytta, inte går att ifrågasätta, inte går att peta. Vinícius är det mest uppenbara exemplet. En spelare vars frihet blivit en självklarhet, nästan en rättighet, snarare än ett taktiskt val. Alonso kom till Madrid med idén om ett kollektiv, om roller, om ansvar i varje fas.
Men Real Madrid är ingen experimentverkstad. Det är en domstol. Här döms varje söndag och varje onsdag, utan uppskov. Alonso tränar som om han har tid att misslyckas, tid att justera, tid att vänta in förståelse. Real Madrid ger ingen sådan tid. Klubben kräver resultat innan idéer, segrar innan process, svar innan förklaringar. Och i den kollisionen, mellan tränarens långsiktiga vision och klubbens omedelbara hunger, riskerar Alonso att bli ännu ett namn i raden av dem som trodde att de skulle förändra Real Madrid – men i stället blev förändrade av det.
Real Madrids problem just nu handlar därför mindre om taktik och mer om timing. Om ett lag som fortfarande tänker, i en klubb som kräver att allt ska ske på instinkt. Om spelare som söker frihet i ett system som behöver disciplin. Om en tränare som vill forma, i en miljö som vill vinna. Det är ingen katastrof. Än. Men i Madrid är mellanläget ofta det farligaste som finns. För här finns ingen tålamodsfas. Bara ett resultat. Och varje match utan tydlighet är ett steg närmare ett beslut som Real Madrid aldrig tvekar inför.
