Reflektioner efter vinst mot Norrköping
"Du kanske säger Norrköping / det är en jävla stad / Då har du aldrig gått / på stadens södra promenad" Ulf Lundells klassiska tolkning av John Mayall blev sann och tydlig. Vi köpte, trots hemmaplan, glass I Halvars Kiosk och gick sedan på Café Broadway. Våra damer bjuder på trygghet.
Smilla Holmberg
Att som 17-åring ”peta” Stina Lennartsson, är man då vad som brukar kallas för talang? Knappast. Hennes första halvlek var inget annat än klass rakt igenom. Vår ena Smilla ägde sin högerkant med en trygghet och konsekvens som andades en sådan genuin kvalitet att jag faktiskt tappade andan. Det var fotbollsgodis – hemskt uttryck, men ändå – rakt igenom. Det finns något i unikt i detta att som ung kliva fram i finrummet.
Eva Nyström
Jag är farligt förtjust i vår finska storvärvning. Att hon, precis som ”Nacka”, tillbringat tid i Solna tar inte ifrån hennes ursprung från PK-35. Till skillnad från många Bajare har jag tillbringat ett par längre perioder i Viborg. Det är en stad som inger respekt, skön i vissa delar, extremt farlig i andra. Vid det tillfälle jag råkade hamna i en gränd bakom katedralen, well, det hade blivit enklare om Eva Ulrika var där då. Bortsett från en något sen brytning: Högsta klass.
Nostalgi
Att, om än på avstånd, få tillbringa 95 minuter i sällskap med Hammarby IP är … kärlek. Tankarna går till journalfilmer från 1970-80-talen, sambatrummor, Söderstadion, stenhårt närspel men också klackar. Som jag saknat detta. Vi såg det hos våra damer i fjol, vi ser det upprepas, och vi ser det inte minst från våra supportrar. Bland andra Simon Sandström har skapat något så oerhört värdefullt för HELA Hammarby att jag hoppas många lyssnar och ser.
Var är Herrarna?
Jag vill egentligen över huvud taget inte nämna herrarna i ett sammanhang där föreningens enskilt bästa sektion presterar, men det vore – inte minst nu – på sin djävla plats att hela herr-sektionen närvarar och stöttar. Nahir Besara sa i Aftonbladets podd tidigare i dag att han ”kollar många allsvenska matcher”, men OBOS? Inte ett ord.
Jag var en gång i tiden, under flera år, pojklagstränare, för en kvartersklubb i Majorna, Göteborg. Sandarna BK. ”Majornas Milan”. Vi hade en extremt lovande damtrupp, då på väg upp i seriesystemet. Lades av styrelsen ner, eftersom herrarna var viktigare. I dag harvar de i djungeln av femtedivisionslag. Behöver jag säga mer?
Så: Fanns en enda herrspelare på den enda plan ni borde drömt om att få spela på?
Framtidens fotboll
Att hålla fast vid och utveckla en modell som liksom ANDAS Hammarby är ingen quick fix. Ibland måste man kanske tumma på principerna. Men, det som tränarteamet Martin Sjögren och William Strömberg redan nu har åstadkommit, tillsammans med sportchef Johan Lager, i en situation där vi tappat världsspelare och mentalt har en position att försvara: Jag är stum av beundran. Det är vackert, det är stort, det är banne mig värt respekt.
Mot Norrköping ikväll var det överlag spel mot ett mål, en tro och en idé, som i ett fungerande äktenskap: Man har en gemensam tro och försöker utifrån reella situationer få det att hålla; om inte annat för supportrarnas/barnens skull skall vi ta fasta på det vi har lovat oss var och en för sig och tillsammans. Ibland sluggar man som George Foreman, ibland dansar man som Ali i The Rumble In The Jungle. Inte sällan slutar det riktigt illa, men då skall man åtminstone kunna se sig i spegeln som Mickey Rourke och säga till sig själv: ”It was pain, but I took it.”
Våra damer både sluggar, stinger som bin och ser sig själva i speglarna.
Moa Edrud
Ren och skär prestation? Det kan man säga om hela Hammarby, men att kliva in för en av världens bästa målvakter Anna Tamminen och göra det med en sådan ackuratess... Jag skall inte säga att jag tappar andan, men STORT är ordet. Sofia Lundgren gör ett minst lika trygghetsgenererande arbete hos våra damer som "Mille" Olsson gör hos herrarna.
Ellen Gibson
Det räcker med några minuter, och hon kan ju med det sagt inte överglänsa speciellt många, men är man kulturbärare, så är man. Det kan verka orättvist mot andra spelare, men här finns ingen skugga, utan rent djävlar anamma. Det är så vackert och vi måste för alltid bevara dem. Om Eva Nyström är den som hade kunnat rädda mig i gränden i Viborg, så är Ellen Gibson den jag önskar tar hand mig i nästa gränd. Ren trygghet.
Per Planhammar
