Tyskland
2019-11-05 21:30
Reseskildring: En av mitt livs bästa fotbollsupplevelser
För andra helgen i följd har undertecknad varit på resande fot och ska nu dela med sig av sina upplevelser från Berlin, München, Augsburg och Alperna.
Filip Wollin
5 kommentarer
Innan jag sätter igång med min skildring tänkte jag lite snabbt gå in på syftet med resan. En del som känner mig är medvetna om att jag sedan barnsben har ett gott öga till 1860 München, och att jag länge pratat om att dröm jag har är att få gå och se en hemmamatch med dem på Grünwalder Stadion. Trots att jag flängt land och rike runt har jag ännu inte fått besanna min dröm – fram till den gångna helgen då jag äntligen fick sätta min fot på den förtjusande arenan.
Så hur kommer det sig att jag sympatiserar med ”Sechzig”? Det kan tyckas vara en smula underligt, men under min uppväxt på den skånska myllan – då TV-antenner fortfarande användes – fick vi under soliga sommardagar in tysk TV därhemma. Givetvis var det spännande för en elvaåring att med kornig bild och knastrigt ljud ta del av de främmande programmen med det märkliga språket. Fotbollstokig som jag var blev jag lycklig när det en morgon visades sammandrag från ett stadsderby mellan Bayern München och 1860 München. De förstnämnda vann med stora siffror och vid ett av målen visades det hur resultattavlans siffror skiftades manuellt – vilket märkligt nog fascinerade mig. Än mer märkligt var att jag på grund av det i kombination med medlidande för 1860 började fatta tycke för klubben.
Drygt femton år senare skulle jag äntligen få se en hemmamatch med dem.
Ett dygn i mina mardrömmars stad
I torsdags bar det av, men inte till München. I stället valde jag att ta ett dygn i staden jag avskyr allra mest här i världen – Berlin. Snart tre år har passerat sedan jag spenderade ett kvartal i den tyska huvudstaden och jag har aldrig vantrivts och våndats så mycket som jag gjorde där och då. Dock har jag fortfarande kvar vänner som bor där, vilket gör att jag med jämna mellanrum tvingar mig själv dit för att underhålla vänskapen.
Tre kvart efter att jag stigit ombord på flygplanet på Kastrup var det åter dags att resa på sig, lunka ut från Tegels direkt deprimerande lokaler och kliva på bussen mot Beusselstraße för att därefter åka med ringlinjen till Sonnenallee där min vän håller till.
Under färden slogs jag som så många gånger förut av hur smutsig och färglös staden är. En del vill hävda att det är charmigt, men för egen del anser jag det vara direkt förskräckligt.
Väl framme hos min kompis lämnade jag av min väska innan vi gav oss ut på en liten promenad med stopp för en sen lunch på ett libanesiskt hak i Neukölln. Om det är något positivt jag faktiskt kan tillstå Berlin är det att det finns många bra lunchställen i staden, men det är nog också det enda jag anser vara bra där.
Är det verkligen ett badkar som står där borta till vänster? Så klart det är ett badkar, det är ju superhippa och genuina Berliiin!
Mätta och belåtna fortsatte promenaden och plötsligt stod det två par skor ute på gatan. Det här är ingen ovanlighet ska sägas, utan i Berlin är det snarare en omöjlighet att inte få syn på diverse möbler och kläder som folk inte längre vill ha och därför ställer ut på gatan. Med andra ord fungerar stadens gator – passande nog – som en soptipp.
Min kompis som tvärtemot mig älskar staden skulle givetvis prova ett par av skorna, men ”dessvärre” var de en storlek för stora. Synd, tyckte hon – men hon ska nog vara lycklig över att slippa sanera sin lägenhet när det visar sig att en familj termiter bosatt sig i skorna.
Kvällen spenderades med att dricka öl, vin och drinkar på baren vi alltid besöker tillsammans samtidigt som vi pratade om livet och allt som hör därtill. Trots att det skiljer tio år mellan oss och att vi i grund och botten är väldigt olika som personer fungerar det väldigt bra mellan oss och jag är glad över att ha henne i mitt liv. Utan henne och mitt kvartal i Berlin hade varit än hemskare än det var.
Från helvetet till himlen
Efter en mindre god natts sömn på grund av den isande kylan som under natten lamslagit staden hade det blivit dags att kliva upp och ta mig bort till busstationen för att åka ner mot München och behagligare breddgrader. En tumregel värd att lägga på minnet är att du under vinterhalvåret alltid kan räkna med att det i Berlin känns som tio grader kallare än vad termometern visar. Ska du prompt vistas i staden föreslår jag således att du gör det under sen vår eller sommaren.
Bussen hade betydligt fler passagerare än vad jag hade räknat med och bredvid mig fick jag ett bayerskt skogstroll som av allt att döma var en bra bit över två meter lång. Klädd i mossfärgade kläder från topp till tå satt han och mumsade i sig macka efter macka från bruna, prassliga påsar som han förvarade i sin 80 liters-ryggsäck. Tyskarna älskar sina bröd och bakverk, och det är mer en regel än undantag att de ständigt äter något från en brun påse när de förflyttar sig. Något han också sysselsatte sig med under färden var att sitta och ”headbanga” samtidigt som han lyssnade på skränig rockmusik från sina läckande stereohörlurar av billigare modell.
Tack och lov klev min aktiva stolsgranne av i Bayreuth och resten av resan ner mot München fick jag spendera i lugn och ro.
Mörkret hade hunnit lägga sig och regnet föll när bussen sju och en halv timme efter avfärd från helvetet Berlin rullade in i himmelriket München. Min kompis Jonas – som kan skatta sig lycklig över att vara bosatt i den underbara staden – mötte upp mig på busstationen och vi styrde omgående stegen bort mot Augustiner-Keller.
Har du aldrig tidigare besökt Augustiner-Keller är det något du bör addera till din lista över saker att hinna med här i livet. En mer genuint tysk lokal att förtära mat och dryck i är svårt att finna. Dessutom serverar de i min värld landets godaste öl.
Fem öl och en wienerschnitzel mit bratkartoffeln senare vandrade vi hem till Jonas fina lägenhet, och det dröjde inte länge förrän vi kröp till kojs – medvetna om att den efterföljande dagen skulle innebära efterlängtad fotboll och mer tysk öl.
En fantastisk fotbollsuppvelse
Efter en supergod frukostmacka inne i centrala München var vi redo att bege oss bort till Grünwalder Stadion. Klockan var nog inte mer än 12:00 när vi kom fram dit och matchen skulle inte börja förrän två timmar senare. Trots det var Gründpitz – samlingsplats för hemmasupportrarna – välfylld och vi bestämde oss för att knata de 1500 metrarna bort till 1860 Münchens träningsfaciliteter.
Givetvis fanns det där en liten ölstuga med fönster vettandes mot träningsplanen och vi slog oss ner med varsin öl och snackade upp matchen. För den som inte följer tysk fotboll slaviskt håller 1860 München till i den tyska tredjedivisionen och skulle nu ställas mot Viktoria Köln.
Det överfyllda Gründpitz till vänster och ölstugan vid träningsplanen till höger.
En halvtimme innan avspark var vi tillbaka på arenan och nu hade solen börjat skina på den molnglesa himlen. Hemmasupportrarnas kortsida var välfylld och stämningen god när vi tog plats på den tredje raden. Grünwalder Stadion har över hundra år på nacken och det märktes att några större upprustningar inte gjorts sedan den 1911 slog upp sina portar. Framför oss hade vi ett tre meter högt och grovt metallstängsel som gjorde att sikten inte direkt var förstklassig. Men tror du jag brydde mig om det? Inte ett smack. Äntligen var jag på plats och äntligen skulle jag få uppfylla min dröm om att få se 1860 München spela match.
”Die Löwen” hade haft en tämligen brokig start på säsongen där man på hemmaplan gjort det helt okej medan man bort haft stora bekymmer. Med den vetskapen höll jag tummarna för att deras hemmaform skulle hålla i sig och blev rungande glad när Sascha Mölders hittade nätet redan efter fem minuter. Glädjen var stor hos supportrarna som skålade och sjöng medan solens värmande strålar fick det att kännas mer som en match i slutet av april i stället för i början av november.
Stefan Lex utökade till 2–0 innan domaren satte pipan mot munnen och blåste för halvtidsvila. Strax dessförinnan hade jag fått syn på en kvinna klädd i jeansväst, flagga runt midjan och ett mjukislejon runt axeln. När halvtidssignalen ljudit tog jag mig fram till henne och bad om att få ta ett foto på henne. Det hade hon inget emot, men först skulle hon hjälpa sin rullstolsbundne vän bredvid sig att tända en cigarett.
Gritt var hennes namn och trots sin något utstående klädsel verkade hon en smula nervös när jag presenterade mig som en svensk sportjournalist.
Under halvtidsvilan skulle jag och Jonas köpa öl då jag plötsligt fick syn på en kille som påminde väldigt mycket om Alexander ”The Mauler” Gustafsson. För några sekunder trodde jag verkligen det var MMA-kämpen, men det skulle i stället visa sig vara en kille jag träffade på i Hamburg i början av förra året som numera bor i München. Ett mycket lustigt och högst oväntat sammanträffande.
Den andra halvleken bjöd på fyra mål varav två för hemmalaget och två för gästerna. Personen med ansvar för resultattavlan – som givetvis sköttes manuellt – hade således en aktiv dag på jobbet. Från början till slut sjöng fansen och trots avsaknaden av tak var atmosfären och ljudkulissen fantastisk.
Framför oss sprang ett tiotal barn och samlade in de pantbelagda muggarna i hårdplast som publiken kastade till dem, och likt hungrande djur flockades de vid varje mugg som träffade den stenbelagda marken. Förmodligen var det en och annan av dem som fick sina handflator och knän uppskrapade, men det tyckte de nog det var värt efter att ha växlat in sina torn av muggar i utbyte mot riksdaler.
”Sechzig” segrade och tog tre blytunga poäng i kampen om att hålla sig på rätt sida om nedflyttningsstrecket. Efter slutsignalen gick spelarna ett halvt varv runt planen och tackade sina röststarka supportrar som varit med och burit fram laget till en vinst.
När jag lämnade Grünwalder Stadion gjorde jag det med ett stort leende på läpparna. Min dröm sedan barnsben hade blivit besannad och vilken upplevelse det hade varit. Det var en fullständigt makalös atmosfär som inkapslade hela föreningen. En atmosfär som kändes så otroligt äkta, genuin och autentisk. Utan den minsta tvekan en av mitt livs bästa fotbollsupplevelser.
Dagen och kvällen avrundades på en irländsk pub där vi bevittnade både Eintracht Frankfurts kross av Bayern München och huvudstadsderbyt mellan Union Berlin och Hertha Berlin. Till det en hel del öl och varsin portion chili con carne.
Utflykt till Alperna och tyskt "road rage"
Söndag i Tyskland innebär sedan urminnes tider vilodag. Samtliga butiker – bortsett från ett fåtal på större tågstationer i storstäderna – håller stängt och det ska erkännas att det tog ett tag för mig innan jag vande mig vid det som boende i Tyskland.
Jonas känner till att jag är väldigt fascinerad av Alperna och kom med förslaget att vi under förmiddagen skulle ta en tur till en liten by vid namn Schliersee. På kvällen skulle Augsburg spela mot Schalke 04 och vi hade dagen innan bestämt oss för att åka dit, så en utflykt till naturen passade perfekt som uppladdning.
Drygt en timme på autobahn med sikte över bergen och vi var framme. Jonas fru Alexandra gjorde oss sällskap och de två hade flera gånger tidigare varit där och visste precis var vi skulle gå. Det är något med bergsmiljön som gör mig nästintill knäsvag. Allt ser ut som i en saga och jag är helt säker på att livet per automatik blir minst dubbelt så glädjefyllt och trivsamt om man bor med Alperna som närmsta granne.
Vi tog oss runt den stora sjön samtidigt som kornas bjällror ljöd och bröt den naturliga stillhet som rådde över hela byn. En helt perfekt start på min sista dag i det bayerska riket.
På vägen tillbaka mot München hamnade vi i kö, men tack vare lite tysk, hederlig ”road rage” var vi snart hemma igen och hann med att se den andra halvleken av Wehen Wiesbaden mot HSV.
Kort efter att matchen avslutats var det åter dags att ta på sig ytterkläderna. Den här gången för avfärd mot Augsburg och mer fotboll.
Förkylning, köer och pratglada pensionärer
Några enstaka supportrar till både Augsburg och Schalke gick att skymta på Münchens Hauptbahnhof och vi fick några med sympatier för den senare klubben framför oss på tåget. Bredvid mig satte sig en tysk medelåldersman som inte direkt försökte dölja att han var förkyld. Det snöts, hostades och harklades som om det inte fanns en morgondag och generellt är förkylningar något tyskarna inte är blygsamma över.
För två år sedan var jag och Jonas och såg en match med Augsburg tillsammans och kände därmed till att det bara var att hoppa på spårvagnen en kort bit från stationen, som tar en i princip hela vägen fram till arenan.
Att det skulle bli i princip fullsatt märktes klart och tydligt utanför arenan då det med cirka halvtimmen kvar till avspark var långa köer utanför insläppen. Medan vi stod och väntade på att få komma in kom en kvinna fram och frågade om vi ville donera spott till cancerforskning. En fråga jag aldrig hade förväntat mig få i samband med en fotbollsmatch.
Väl på rätt sida om grindarna och säkerhetskontrollerna var det dags att införskaffa öl. Ett otyg som finns på ett flertal arenor i Tyskland är ett så kallat ”stadionkarte”. Det går ut på att man för två euro köper ett plastkort som du sedan fyller upp med pengar, annars går det inte att handla i arenans kiosker. Så det var bara till att åter ställa sig i kö för att köpa ett sådant, och sedan i en ny kö för att köpa öl. Har jag någonsin sagt att tyskar älskar att stå i kö? I så fall vet du det från och med nu.
Precis som senast det begav sig på WWK-Arena hade vi våra platser i det sydvästra hörnet. Arenan – som inte har mer än tio år på nacken – är enligt mig en av de bättre i Bundesliga då bland annat sikten är god oavsett var man sitter – trodde jag. Framför mig fick jag en stolpe som skymde mer eller mindre hela straffområdet, men även om det till en början var en gnutta irriterande anpassade jag mig snabbt till det och fick luta mig ut mot trappgången när Augsburg gick till anfall.
Ett annat av skälen till att jag håller Augsburgs arena så högt är ljudkulissen som skapas där inne. Båda lagens supportrar hörs klart och tydligt då ljudet stannar kvar och studsar mellan läktarna tack vare att den är byggd så tät.
Matchen var sevärd och underhållande där Augsburg under den första halvleken var det dominerande laget, för att i den andra tappa sitt övertyg och låta Schalke föra spelet. Det skulle också visa sig bli kostsamt då man trots ledning vid två tillfällen i slutändan föll med 2–3.
Det var allmänt trumpna miner på spårvagnen tillbaka mot stadskärnan, men jag och Jonas hamnade mellan fyra hemmasupportrar som nyfiket lyssnade på oss när vi pratade. Efter att Jonas på eget initiativ talat om för dem att vi är svenskar tog konversationen fart och det pratades högt och lågt om Augsburg. Särskilt fascinerande var en äldre dam – som av allt att döma var en bit över 80 år gammal – som hade stenkoll på klubben och alla spelarna. De var verkligen supertrevliga och innan vi klev av kunde jag inte låta bli att be om en bild.
Söndagens sista timmar spenderades på samma ställe som fredagens – nämligen på Augustiner-Keller. God mat, god öl och en fantastisk lokal. Helt enkelt en perfekt plats att sätta punkt för en perfekt resa och som jag tidigare nämnde ett måste att besöka om du befinner dig i München.
Deutschland ist meine Heimat
Solen strålade när jag tog adjö av Jonas och Alexandra för att vandra ner mot busscentralen. Därifrån åkte jag till Stuttgarts flygplats för att flyga tillbaka till Kastrup.
Min andra helg i följd på resande fot var minst lika bra som den föregående och jag kan än en gång slå fast för mig själv hur viktigt miljöombyte är för mig. Att resa är något av det absolut bästa jag vet här i livet och jag saknar min tid som boende i Tyskland där jag ständigt for runt för att kolla på fotboll och hälsa på kompisar.
Tyskland är – bortsett från Berlin – landet jag älskar och känner mig som mest hemma i. Varje sekund jag spenderar där njuter jag av och när jag inte befinner mig där längtar jag ständigt tillbaka. Förhoppningsvis dröjer det inte länge förrän jag åter får sätta min fot där, då troligtvis i min ”hemstad” Hamburg.
Så hur kommer det sig att jag sympatiserar med ”Sechzig”? Det kan tyckas vara en smula underligt, men under min uppväxt på den skånska myllan – då TV-antenner fortfarande användes – fick vi under soliga sommardagar in tysk TV därhemma. Givetvis var det spännande för en elvaåring att med kornig bild och knastrigt ljud ta del av de främmande programmen med det märkliga språket. Fotbollstokig som jag var blev jag lycklig när det en morgon visades sammandrag från ett stadsderby mellan Bayern München och 1860 München. De förstnämnda vann med stora siffror och vid ett av målen visades det hur resultattavlans siffror skiftades manuellt – vilket märkligt nog fascinerade mig. Än mer märkligt var att jag på grund av det i kombination med medlidande för 1860 började fatta tycke för klubben.
Drygt femton år senare skulle jag äntligen få se en hemmamatch med dem.
Ett dygn i mina mardrömmars stad
I torsdags bar det av, men inte till München. I stället valde jag att ta ett dygn i staden jag avskyr allra mest här i världen – Berlin. Snart tre år har passerat sedan jag spenderade ett kvartal i den tyska huvudstaden och jag har aldrig vantrivts och våndats så mycket som jag gjorde där och då. Dock har jag fortfarande kvar vänner som bor där, vilket gör att jag med jämna mellanrum tvingar mig själv dit för att underhålla vänskapen.
Tre kvart efter att jag stigit ombord på flygplanet på Kastrup var det åter dags att resa på sig, lunka ut från Tegels direkt deprimerande lokaler och kliva på bussen mot Beusselstraße för att därefter åka med ringlinjen till Sonnenallee där min vän håller till.
Under färden slogs jag som så många gånger förut av hur smutsig och färglös staden är. En del vill hävda att det är charmigt, men för egen del anser jag det vara direkt förskräckligt.
Väl framme hos min kompis lämnade jag av min väska innan vi gav oss ut på en liten promenad med stopp för en sen lunch på ett libanesiskt hak i Neukölln. Om det är något positivt jag faktiskt kan tillstå Berlin är det att det finns många bra lunchställen i staden, men det är nog också det enda jag anser vara bra där.
Är det verkligen ett badkar som står där borta till vänster? Så klart det är ett badkar, det är ju superhippa och genuina Berliiin!
Mätta och belåtna fortsatte promenaden och plötsligt stod det två par skor ute på gatan. Det här är ingen ovanlighet ska sägas, utan i Berlin är det snarare en omöjlighet att inte få syn på diverse möbler och kläder som folk inte längre vill ha och därför ställer ut på gatan. Med andra ord fungerar stadens gator – passande nog – som en soptipp.
Min kompis som tvärtemot mig älskar staden skulle givetvis prova ett par av skorna, men ”dessvärre” var de en storlek för stora. Synd, tyckte hon – men hon ska nog vara lycklig över att slippa sanera sin lägenhet när det visar sig att en familj termiter bosatt sig i skorna.
Kvällen spenderades med att dricka öl, vin och drinkar på baren vi alltid besöker tillsammans samtidigt som vi pratade om livet och allt som hör därtill. Trots att det skiljer tio år mellan oss och att vi i grund och botten är väldigt olika som personer fungerar det väldigt bra mellan oss och jag är glad över att ha henne i mitt liv. Utan henne och mitt kvartal i Berlin hade varit än hemskare än det var.
Från helvetet till himlen
Efter en mindre god natts sömn på grund av den isande kylan som under natten lamslagit staden hade det blivit dags att kliva upp och ta mig bort till busstationen för att åka ner mot München och behagligare breddgrader. En tumregel värd att lägga på minnet är att du under vinterhalvåret alltid kan räkna med att det i Berlin känns som tio grader kallare än vad termometern visar. Ska du prompt vistas i staden föreslår jag således att du gör det under sen vår eller sommaren.
Bussen hade betydligt fler passagerare än vad jag hade räknat med och bredvid mig fick jag ett bayerskt skogstroll som av allt att döma var en bra bit över två meter lång. Klädd i mossfärgade kläder från topp till tå satt han och mumsade i sig macka efter macka från bruna, prassliga påsar som han förvarade i sin 80 liters-ryggsäck. Tyskarna älskar sina bröd och bakverk, och det är mer en regel än undantag att de ständigt äter något från en brun påse när de förflyttar sig. Något han också sysselsatte sig med under färden var att sitta och ”headbanga” samtidigt som han lyssnade på skränig rockmusik från sina läckande stereohörlurar av billigare modell.
Tack och lov klev min aktiva stolsgranne av i Bayreuth och resten av resan ner mot München fick jag spendera i lugn och ro.
Mörkret hade hunnit lägga sig och regnet föll när bussen sju och en halv timme efter avfärd från helvetet Berlin rullade in i himmelriket München. Min kompis Jonas – som kan skatta sig lycklig över att vara bosatt i den underbara staden – mötte upp mig på busstationen och vi styrde omgående stegen bort mot Augustiner-Keller.
Har du aldrig tidigare besökt Augustiner-Keller är det något du bör addera till din lista över saker att hinna med här i livet. En mer genuint tysk lokal att förtära mat och dryck i är svårt att finna. Dessutom serverar de i min värld landets godaste öl.
Fem öl och en wienerschnitzel mit bratkartoffeln senare vandrade vi hem till Jonas fina lägenhet, och det dröjde inte länge förrän vi kröp till kojs – medvetna om att den efterföljande dagen skulle innebära efterlängtad fotboll och mer tysk öl.
En fantastisk fotbollsuppvelse
Efter en supergod frukostmacka inne i centrala München var vi redo att bege oss bort till Grünwalder Stadion. Klockan var nog inte mer än 12:00 när vi kom fram dit och matchen skulle inte börja förrän två timmar senare. Trots det var Gründpitz – samlingsplats för hemmasupportrarna – välfylld och vi bestämde oss för att knata de 1500 metrarna bort till 1860 Münchens träningsfaciliteter.
Givetvis fanns det där en liten ölstuga med fönster vettandes mot träningsplanen och vi slog oss ner med varsin öl och snackade upp matchen. För den som inte följer tysk fotboll slaviskt håller 1860 München till i den tyska tredjedivisionen och skulle nu ställas mot Viktoria Köln.
Det överfyllda Gründpitz till vänster och ölstugan vid träningsplanen till höger.
En halvtimme innan avspark var vi tillbaka på arenan och nu hade solen börjat skina på den molnglesa himlen. Hemmasupportrarnas kortsida var välfylld och stämningen god när vi tog plats på den tredje raden. Grünwalder Stadion har över hundra år på nacken och det märktes att några större upprustningar inte gjorts sedan den 1911 slog upp sina portar. Framför oss hade vi ett tre meter högt och grovt metallstängsel som gjorde att sikten inte direkt var förstklassig. Men tror du jag brydde mig om det? Inte ett smack. Äntligen var jag på plats och äntligen skulle jag få uppfylla min dröm om att få se 1860 München spela match.
”Die Löwen” hade haft en tämligen brokig start på säsongen där man på hemmaplan gjort det helt okej medan man bort haft stora bekymmer. Med den vetskapen höll jag tummarna för att deras hemmaform skulle hålla i sig och blev rungande glad när Sascha Mölders hittade nätet redan efter fem minuter. Glädjen var stor hos supportrarna som skålade och sjöng medan solens värmande strålar fick det att kännas mer som en match i slutet av april i stället för i början av november.
Stefan Lex utökade till 2–0 innan domaren satte pipan mot munnen och blåste för halvtidsvila. Strax dessförinnan hade jag fått syn på en kvinna klädd i jeansväst, flagga runt midjan och ett mjukislejon runt axeln. När halvtidssignalen ljudit tog jag mig fram till henne och bad om att få ta ett foto på henne. Det hade hon inget emot, men först skulle hon hjälpa sin rullstolsbundne vän bredvid sig att tända en cigarett.
Gritt var hennes namn och trots sin något utstående klädsel verkade hon en smula nervös när jag presenterade mig som en svensk sportjournalist.
Under halvtidsvilan skulle jag och Jonas köpa öl då jag plötsligt fick syn på en kille som påminde väldigt mycket om Alexander ”The Mauler” Gustafsson. För några sekunder trodde jag verkligen det var MMA-kämpen, men det skulle i stället visa sig vara en kille jag träffade på i Hamburg i början av förra året som numera bor i München. Ett mycket lustigt och högst oväntat sammanträffande.
Den andra halvleken bjöd på fyra mål varav två för hemmalaget och två för gästerna. Personen med ansvar för resultattavlan – som givetvis sköttes manuellt – hade således en aktiv dag på jobbet. Från början till slut sjöng fansen och trots avsaknaden av tak var atmosfären och ljudkulissen fantastisk.
Framför oss sprang ett tiotal barn och samlade in de pantbelagda muggarna i hårdplast som publiken kastade till dem, och likt hungrande djur flockades de vid varje mugg som träffade den stenbelagda marken. Förmodligen var det en och annan av dem som fick sina handflator och knän uppskrapade, men det tyckte de nog det var värt efter att ha växlat in sina torn av muggar i utbyte mot riksdaler.
”Sechzig” segrade och tog tre blytunga poäng i kampen om att hålla sig på rätt sida om nedflyttningsstrecket. Efter slutsignalen gick spelarna ett halvt varv runt planen och tackade sina röststarka supportrar som varit med och burit fram laget till en vinst.
När jag lämnade Grünwalder Stadion gjorde jag det med ett stort leende på läpparna. Min dröm sedan barnsben hade blivit besannad och vilken upplevelse det hade varit. Det var en fullständigt makalös atmosfär som inkapslade hela föreningen. En atmosfär som kändes så otroligt äkta, genuin och autentisk. Utan den minsta tvekan en av mitt livs bästa fotbollsupplevelser.
Dagen och kvällen avrundades på en irländsk pub där vi bevittnade både Eintracht Frankfurts kross av Bayern München och huvudstadsderbyt mellan Union Berlin och Hertha Berlin. Till det en hel del öl och varsin portion chili con carne.
Utflykt till Alperna och tyskt "road rage"
Söndag i Tyskland innebär sedan urminnes tider vilodag. Samtliga butiker – bortsett från ett fåtal på större tågstationer i storstäderna – håller stängt och det ska erkännas att det tog ett tag för mig innan jag vande mig vid det som boende i Tyskland.
Jonas känner till att jag är väldigt fascinerad av Alperna och kom med förslaget att vi under förmiddagen skulle ta en tur till en liten by vid namn Schliersee. På kvällen skulle Augsburg spela mot Schalke 04 och vi hade dagen innan bestämt oss för att åka dit, så en utflykt till naturen passade perfekt som uppladdning.
Drygt en timme på autobahn med sikte över bergen och vi var framme. Jonas fru Alexandra gjorde oss sällskap och de två hade flera gånger tidigare varit där och visste precis var vi skulle gå. Det är något med bergsmiljön som gör mig nästintill knäsvag. Allt ser ut som i en saga och jag är helt säker på att livet per automatik blir minst dubbelt så glädjefyllt och trivsamt om man bor med Alperna som närmsta granne.
Vi tog oss runt den stora sjön samtidigt som kornas bjällror ljöd och bröt den naturliga stillhet som rådde över hela byn. En helt perfekt start på min sista dag i det bayerska riket.
På vägen tillbaka mot München hamnade vi i kö, men tack vare lite tysk, hederlig ”road rage” var vi snart hemma igen och hann med att se den andra halvleken av Wehen Wiesbaden mot HSV.
Kort efter att matchen avslutats var det åter dags att ta på sig ytterkläderna. Den här gången för avfärd mot Augsburg och mer fotboll.
Förkylning, köer och pratglada pensionärer
Några enstaka supportrar till både Augsburg och Schalke gick att skymta på Münchens Hauptbahnhof och vi fick några med sympatier för den senare klubben framför oss på tåget. Bredvid mig satte sig en tysk medelåldersman som inte direkt försökte dölja att han var förkyld. Det snöts, hostades och harklades som om det inte fanns en morgondag och generellt är förkylningar något tyskarna inte är blygsamma över.
För två år sedan var jag och Jonas och såg en match med Augsburg tillsammans och kände därmed till att det bara var att hoppa på spårvagnen en kort bit från stationen, som tar en i princip hela vägen fram till arenan.
Att det skulle bli i princip fullsatt märktes klart och tydligt utanför arenan då det med cirka halvtimmen kvar till avspark var långa köer utanför insläppen. Medan vi stod och väntade på att få komma in kom en kvinna fram och frågade om vi ville donera spott till cancerforskning. En fråga jag aldrig hade förväntat mig få i samband med en fotbollsmatch.
Väl på rätt sida om grindarna och säkerhetskontrollerna var det dags att införskaffa öl. Ett otyg som finns på ett flertal arenor i Tyskland är ett så kallat ”stadionkarte”. Det går ut på att man för två euro köper ett plastkort som du sedan fyller upp med pengar, annars går det inte att handla i arenans kiosker. Så det var bara till att åter ställa sig i kö för att köpa ett sådant, och sedan i en ny kö för att köpa öl. Har jag någonsin sagt att tyskar älskar att stå i kö? I så fall vet du det från och med nu.
Precis som senast det begav sig på WWK-Arena hade vi våra platser i det sydvästra hörnet. Arenan – som inte har mer än tio år på nacken – är enligt mig en av de bättre i Bundesliga då bland annat sikten är god oavsett var man sitter – trodde jag. Framför mig fick jag en stolpe som skymde mer eller mindre hela straffområdet, men även om det till en början var en gnutta irriterande anpassade jag mig snabbt till det och fick luta mig ut mot trappgången när Augsburg gick till anfall.
Ett annat av skälen till att jag håller Augsburgs arena så högt är ljudkulissen som skapas där inne. Båda lagens supportrar hörs klart och tydligt då ljudet stannar kvar och studsar mellan läktarna tack vare att den är byggd så tät.
Matchen var sevärd och underhållande där Augsburg under den första halvleken var det dominerande laget, för att i den andra tappa sitt övertyg och låta Schalke föra spelet. Det skulle också visa sig bli kostsamt då man trots ledning vid två tillfällen i slutändan föll med 2–3.
Det var allmänt trumpna miner på spårvagnen tillbaka mot stadskärnan, men jag och Jonas hamnade mellan fyra hemmasupportrar som nyfiket lyssnade på oss när vi pratade. Efter att Jonas på eget initiativ talat om för dem att vi är svenskar tog konversationen fart och det pratades högt och lågt om Augsburg. Särskilt fascinerande var en äldre dam – som av allt att döma var en bit över 80 år gammal – som hade stenkoll på klubben och alla spelarna. De var verkligen supertrevliga och innan vi klev av kunde jag inte låta bli att be om en bild.
Söndagens sista timmar spenderades på samma ställe som fredagens – nämligen på Augustiner-Keller. God mat, god öl och en fantastisk lokal. Helt enkelt en perfekt plats att sätta punkt för en perfekt resa och som jag tidigare nämnde ett måste att besöka om du befinner dig i München.
Deutschland ist meine Heimat
Solen strålade när jag tog adjö av Jonas och Alexandra för att vandra ner mot busscentralen. Därifrån åkte jag till Stuttgarts flygplats för att flyga tillbaka till Kastrup.
Min andra helg i följd på resande fot var minst lika bra som den föregående och jag kan än en gång slå fast för mig själv hur viktigt miljöombyte är för mig. Att resa är något av det absolut bästa jag vet här i livet och jag saknar min tid som boende i Tyskland där jag ständigt for runt för att kolla på fotboll och hälsa på kompisar.
Tyskland är – bortsett från Berlin – landet jag älskar och känner mig som mest hemma i. Varje sekund jag spenderar där njuter jag av och när jag inte befinner mig där längtar jag ständigt tillbaka. Förhoppningsvis dröjer det inte länge förrän jag åter får sätta min fot där, då troligtvis i min ”hemstad” Hamburg.
