Tyskland
2017-03-09 21:17
Rote Teufel och traditionalismen
FC Kaiserslautern är här blott en symbol för den traditionalism som rakt genomsyrar den tyska fotbollen just i detta nu och som har lett till den största polariseringen inom tysk sport sedan DDR.
Axel Falk
När jag och Filip Wollin strosade genom de tomma, föga blåsiga esplanaderna i småsömniga småstaden Kaiserslautern kände man historiens vingslag vart man än satte sin fot. Det kändes i luften att det var en stad med mycket historia- människorna där hade sett mycket. Det var inte bara en trevlig känsla, utan även en genomgående ”Brother, where art thou”-känsla som genomsyrade varje tanke. Staden var tom och dyster, men ändå var det Weihnachtsmarkt.
Staden Kaiserslautern var säkert grann på sin tid. Likt en morfar berättar historier om barndomen för sina barn hade varje gata mycket att förtälja för de som var villiga att lyssna. Men, det är få som är. Lyssnandets tid är över, den gick över när stadens fotbollslag insåg att de satt fast i Zweite Liga. Nu är varje röst som för tankarna tillbaka till den gamla goda tiden förrädisk och förförisk. Det behövs inte mer nostalgi, känns det som. Nostalgi tar en ingen vart. Ändå är det egentligen det enda staden och laget har kvar.
Trappan upp till Fritz-Walterstadion och de halvhjärtade traditionsenliga fansen som stod framför oss och hinkade öl kändes som alltför klockrena symboler för en stad i långsam brand, en stad med en döende klubb, en klubb med en mer än halvtom arena. Det kändes rakt olustigt att insupa den uppgivna auran som stadion utsöndrade. Traditionalisternas borg var knappt fylld till en fjärdedel och för vissa var kanske den tyska fotbollens största hopp nästan dött.
Men klubben är fascinerande. Det är imponerande hur den lyckas locka fans än idag och hur de lyckas hålla fast vid de fans de lockar. Intresset för dem verkar stiga, mycket på grund av det stigande intresset för tysk fotboll, men också i en protest mot en alltmer kommersialiserad fotboll. 1. FCK fungerar som en slags motpol i den kanske mest polariserade konflikten i tysk fotbollshistoria, traditionalismen mot kommersialismen.
Denna avgrundslika situation klubben ter sig befinna sig i till trots, det dyker som sagt ännu upp nya supportrar. Min egna lillebror kom en dag in till mig när jag satt och lirade Fifa 15 eller 16 och var helt extatisk. Han var så nöjd över att ha funnit ett tyskt favoritlag, precis som sin bror och precis som sin far. Minifalken hade alltså helt orimligt valt Kaiserslautern som sitt favoritlag. Cirka två år senare sitter han superintresserat och frågar mig om Fritz Walter och om titeln 97/98. När vi sedan kliver ut på en konstgräsplan inte långt från vårt hem låtsas han vara Alexander Ring, den finske mittfältsgeneralen i dagens Rote Teufel. Jag var inte förvånad, inte ett dugg. Kan jag bli Eintrachtler så kan han bli en röd djävul. Han är ett ungt och livs levande bevis på att FC Kaiserslauterns historiska och klassiska aura ännu lockar.
Men räcker det till? Räcker det att locka fans på måfå när man knappt kan fylla sin egen ståplatsläktare? Räcker det att vara en traditionsverein när det enda man kan göra är att prata om den?
Jag skulle i samband med Kaiserslautern vilja bringa upp en ny term, traditionssjukdom. Det vill säga den fanatiska idén om att ett lag bara kan höra hemma i toppen om den är ”traditionell”. Traditionella klubbar är alltså Bayern, Dortmund, Schalke, Kaiserslautern, Hamburg, Nürnberg, Frankfurt, 1860 och Borussia Mönchengladbach. Detta är egentligen bara ett axplock, ty det finns en mängd andra som också vill kalla sig just traditionsklubbar, utan att kanske egentligen ha fog för att göra det. Kaiserslautern är kanske klubben som gestaltar denna Traditionssjukdom allra bäst. Tanken om att man ”i alla fall är traditionell” förgiftar den tyska fotbollen och skickar den in i just det kommersiella mörker den så desperat vill undvika. Kaiserslautern är härföraren för just denna ism, just denna nisch inom den tyska fotbollen och det är inte ett dugg förvånande att klubben är där den är idag, både finansiellt och sportsligt med tanke på den rådande mentaliteten. Det är även naturligtvis synd att en sådan fin klubb blev den som fick ta den kanske största smällen.
Få lag jag någonsin upplevt gestaltar bättre Coldplays megahit "Viva la Vida" bättre än FC Kaiserslautern.
”I used to rule the world, seas would rise when I gave the word,
now in the morning I sleep alone, sweep the streets I used to roam”.
Det handlar verkligen om att ta vara på minnena, ty det är vad man har kvar. Nostalgi är Kaiserslauterns främsta export och anti-kommersialister är deras främsta import.
Allt de röda jävlarna från Rheinland-Pfalz må göra anspråk på kan de få ha, för klubbens fans har inte mycket nu. Vill de kalla sig en traditionsklubb, för all del, vill de beskylla Leipzig eller Hoffenheim för att vara kommersiell plast, för all del. Men för Kaiserslauterns fans, liksom alla traditionalister inom den tyska fotbollen, kan det vara bra att veta sin plats. Kaiserslauterns plats, liksom många andra traditionella klubbars, är cementerad i Zweite Liga.
Staden Kaiserslautern var säkert grann på sin tid. Likt en morfar berättar historier om barndomen för sina barn hade varje gata mycket att förtälja för de som var villiga att lyssna. Men, det är få som är. Lyssnandets tid är över, den gick över när stadens fotbollslag insåg att de satt fast i Zweite Liga. Nu är varje röst som för tankarna tillbaka till den gamla goda tiden förrädisk och förförisk. Det behövs inte mer nostalgi, känns det som. Nostalgi tar en ingen vart. Ändå är det egentligen det enda staden och laget har kvar.
Trappan upp till Fritz-Walterstadion och de halvhjärtade traditionsenliga fansen som stod framför oss och hinkade öl kändes som alltför klockrena symboler för en stad i långsam brand, en stad med en döende klubb, en klubb med en mer än halvtom arena. Det kändes rakt olustigt att insupa den uppgivna auran som stadion utsöndrade. Traditionalisternas borg var knappt fylld till en fjärdedel och för vissa var kanske den tyska fotbollens största hopp nästan dött.
Men klubben är fascinerande. Det är imponerande hur den lyckas locka fans än idag och hur de lyckas hålla fast vid de fans de lockar. Intresset för dem verkar stiga, mycket på grund av det stigande intresset för tysk fotboll, men också i en protest mot en alltmer kommersialiserad fotboll. 1. FCK fungerar som en slags motpol i den kanske mest polariserade konflikten i tysk fotbollshistoria, traditionalismen mot kommersialismen.
Denna avgrundslika situation klubben ter sig befinna sig i till trots, det dyker som sagt ännu upp nya supportrar. Min egna lillebror kom en dag in till mig när jag satt och lirade Fifa 15 eller 16 och var helt extatisk. Han var så nöjd över att ha funnit ett tyskt favoritlag, precis som sin bror och precis som sin far. Minifalken hade alltså helt orimligt valt Kaiserslautern som sitt favoritlag. Cirka två år senare sitter han superintresserat och frågar mig om Fritz Walter och om titeln 97/98. När vi sedan kliver ut på en konstgräsplan inte långt från vårt hem låtsas han vara Alexander Ring, den finske mittfältsgeneralen i dagens Rote Teufel. Jag var inte förvånad, inte ett dugg. Kan jag bli Eintrachtler så kan han bli en röd djävul. Han är ett ungt och livs levande bevis på att FC Kaiserslauterns historiska och klassiska aura ännu lockar.
Men räcker det till? Räcker det att locka fans på måfå när man knappt kan fylla sin egen ståplatsläktare? Räcker det att vara en traditionsverein när det enda man kan göra är att prata om den?
Jag skulle i samband med Kaiserslautern vilja bringa upp en ny term, traditionssjukdom. Det vill säga den fanatiska idén om att ett lag bara kan höra hemma i toppen om den är ”traditionell”. Traditionella klubbar är alltså Bayern, Dortmund, Schalke, Kaiserslautern, Hamburg, Nürnberg, Frankfurt, 1860 och Borussia Mönchengladbach. Detta är egentligen bara ett axplock, ty det finns en mängd andra som också vill kalla sig just traditionsklubbar, utan att kanske egentligen ha fog för att göra det. Kaiserslautern är kanske klubben som gestaltar denna Traditionssjukdom allra bäst. Tanken om att man ”i alla fall är traditionell” förgiftar den tyska fotbollen och skickar den in i just det kommersiella mörker den så desperat vill undvika. Kaiserslautern är härföraren för just denna ism, just denna nisch inom den tyska fotbollen och det är inte ett dugg förvånande att klubben är där den är idag, både finansiellt och sportsligt med tanke på den rådande mentaliteten. Det är även naturligtvis synd att en sådan fin klubb blev den som fick ta den kanske största smällen.
Få lag jag någonsin upplevt gestaltar bättre Coldplays megahit "Viva la Vida" bättre än FC Kaiserslautern.
”I used to rule the world, seas would rise when I gave the word,
now in the morning I sleep alone, sweep the streets I used to roam”.
Det handlar verkligen om att ta vara på minnena, ty det är vad man har kvar. Nostalgi är Kaiserslauterns främsta export och anti-kommersialister är deras främsta import.
Allt de röda jävlarna från Rheinland-Pfalz må göra anspråk på kan de få ha, för klubbens fans har inte mycket nu. Vill de kalla sig en traditionsklubb, för all del, vill de beskylla Leipzig eller Hoffenheim för att vara kommersiell plast, för all del. Men för Kaiserslauterns fans, liksom alla traditionalister inom den tyska fotbollen, kan det vara bra att veta sin plats. Kaiserslauterns plats, liksom många andra traditionella klubbars, är cementerad i Zweite Liga.
