Tejprullen kastade hon iväg bakom kortlinjen och så var hon redo igen.
Samma Lucy Bronze hade – efter att ha fått en lite högre utgångsposition i jaken på reducering – nickat in Englands livlina in i matchen igen med dryga tio minuter kvar av ordinarie tid. Chloe Kelly smekte in ett inlägg mot den bortre stolpen där Bronze dök upp och styrde in det som visade sig vara starten på en mäktig upphämtning. Minuten senare kvitterade Michelle Agyemang till 2-2 – tillsynes från ingenstans var England tillbaka från de döda och hade nu dessutom både momentum och energi.
Visst var det så att det länge såg mörkt ut för England. Sverige gjorde både ett och två mål och Jennifer Falk behövde inte känna sig allt för orolig. På egen planhalva hade Jess Carter en mardrömshalvlek samtidigt som Kiera Walsh och Georgia Stanway inte fick koll centralt på mittfältet.
Ju längre matchen led ju lägre sjönk svenskorna och ju mer press satte engelskorna mot det svenska straffområdet. Inlägg från höger, inlägg från vänster, dribblingar av Lauren James… men riktigt nära kom man inte. På bänken såg det också länge handlingsförlamat ut, Sarina Wiegman väntade ända till 70 minuten innan hon gjorde sina första byten. Med bytena kom också en formationsförändring där Bronze skickades högre upp i plan och lämnade det som blev en trebackslinje för att ge än större offensiv kraft. Men det var först när nästa byte kom som det verkligen hände saker. Chloe Kelly var bara på plan i en minut innan hon först assisterade till reduceringen och sedan såg hon till att skapa situationen som gav kvitteringen.
Den där eventuella handlingsförlamningen visade sig vara helt perfekt avvägd – matchcoachningen av Wiegman blev inget mindre än en fullpoängare. Efter en gastkramande förlängning väntade straffläggning, en straffläggning med så många svängningar att yrseln inte ens avhjälptes genom att sitta i soffan framför tv:n. Sverige hade tillfälle efter tillfälle att avgöra, men det var som att det var förutbestämt att det inte skulle gå, någon form av kraftfält som skyddade målet.
Först i den sjunde straffomgången fick England övertag, så klart var det Lucy Bronze som såg till att återigen vrida över momentum och energin till sin egen och sitt lags fördel. Tejpen hon lindat om det högra låret några minuter tidigare rev hon av och kastade åt sida – bollen placerade hon på straffpunkten och med bestämda steg klev hon fram och dunkade bollen stenhårt genom kraftfältet och in bakom Falk. När Sverige sedan missade var vändningen ett faktum, England kunde fira inför extatiska supportrar som tidigare under kvällen nog börjat kolla på flyg- och tågbiljetter tillbaka till öarna.
Nu är det semifinal mot Italien som står för dörren. Om det inför kvartsfinalen var femtio-femtio i favoritskap ligger mer eller mindre allt sådant nu på England. Även om Italien imponerade när det slog ut Norge och Cristiana Girelli – i ett italienskt sammanhang – visade att gammal är äldst ska något alldeles extra till för att rubba detta England. När spelet inte fungerar, när spelare har en sämre dag på jobbet finns ändå en rutin från dessa sammanhang som väger oerhört tungt.
Lucy Bronze gick i bräschen, Chloe Kelly visade att avgörartakterna från förra EM sitter i och Sarina Wiegman visade fingertoppskänsla. Utöver allt detta finns en bredd få lag kan matcha – en bredd som gör att matchbilder kan förändras och en tyngd, rutin och självsäkerhet som gör att en match aldrig är förlorad.
Lucy Bronze gick i bräschen, Chloe Kelly visade att avgörartakterna från förra EM sitter i och Sarina Wiegman visade fingertoppskänsla. Utöver allt detta finns en bredd få lag kan matcha – en bredd som gör att matchbilder kan förändras och en tyngd, rutin och självsäkerhet som gör att en match aldrig är förlorad.
Semifinalen är på flera sätt Englands att förlora. En förlust skulle – trots kvartfinalsegern mot Sverige – innebära en form av fiasko. Men, det är väl just detta som skulle kunna tala för att saker inte går vägen, en seger kanske ses som självklar och blickarna kanske redan nu börjar riktas mot en final. Italien är ett bra lag, så är det, men England är ett bättre lag – och med spelare som Lucy Bronze kommer underskattning inte tillåtas.
Hur Sarina Wiegman ställer upp sitt lag blir spännande att se. Får Jess Carter nytt förtroende och ger Chloe Kellys inhopp en startplats? Även om det skulle vara två förändringar i startelvan som verkligen kan rättfärdigas har Wiegman en stark övertygelse om kontinuitet och det förvånar inte om hon håller fast vid samma lag, särskilt som hon bestämt sig för att Maya Le Tissier av någon outgrundlig anledning inte kan spela mittback i landslaget och Esme Morgan inte har startrutin från denna typ av matcher – möjligtvis att Lauren James kliver in centralt igen och Ella Toone får ge plats för Kelly. Oavsett kommer slagkraft finnas både från start och från bänken.
England vet hur man vinner, England har rutinen och när saker inte funkar tar Lucy Bronze saken i egna händer och visar att gammal är äldst – och bäst.
