Den där bollen rullas runt i all evighet, från kant till kant, den fotbollen där sällan någonting händer, den fotbollen där man inte har någon plan B när plan A sedan länge visat sina brister.
I grund och botten tycker jag om Luis Enrique. Han känns genuin, äkta, långt ifrån ideologins finrum med grandiosa tankar om den rätta fotbollen fast i tänkarnas trötta banor. Här får man själv välja sin strid. Har man kanske gått för mycket åt Barcelona-skolans fotboll och gjort det alldeles för enkelt för motståndarna att försvara sig i 90+ när bollen sällan sätts i hotande situationer? Har man ett problem i att de spelarna som produceras i den inhemska fotbollen tillhör en alldeles för homogen skara som inte alls erbjuder den bredden andra nationer har att tillgå? Eller är det bara så att man har allt som behövs förutom de starka personligheterna som för tolv år sedan delade omklädningsrum.
I grund och botten vet jag inte heller om landslaget är i behov av en evolution eller revolution, kanske något därimellan, men förändring behövs.
Än har Luis Enrique inte stängt några dörrar kring hans landslagskarriär. På ett personligt plan hoppas man nästan på att han får ännu en chans att korrigera sina misstag, på ett sportsligt plan är jag redo för någonting annat, något annat som inte är 90 minuter tråkfotboll med inga intentioner eller ambitioner.
Nästa mästerskap, EM 2024 går av stapeln om drygt 18 månader. Än finns det tid att hoppas igen.
