SPECIAL! Spelare vi inte borde glömma: del 3,5 – Intervju med Benjamin Kibebe

Det här är en intervju med Benjamin Kibebe. Han kom till AIK från Hammarby som tonåring och under hans tid i klubben hann han med att träna med laget som spelade Champions League, för att bara ett fåtal år senare lämna klubben efter det stod klart degradering till Superettan var ett faktum. Det är inte många svenska spelare som gjort en liknande resa med ett lag som Kibebe har gjort, speciellt inte inom loppet av 5 år. Samtalet ägde rum via länk. Kibebe hade precis avslutat veckans näst sista arbetsdag och var hygglig nog att prata innan han for hem.

Fullständigt namn?
- Benjamin Kibebe

Ålder?
- 38. Du vet ibland när folk frågar så svarar man 35 och inser att ”nej du är fan inte 35 längre”.

Familj?
Mamma, pappa, lillebror, storasyster och sambo

Yrke?
- Program manager inom IT-branschen 

När utbildade du dig till det?
- Jag utbildade mig under hela perioden när jag spelade fotboll. Jag är civilekonom, så har jag även läst lite ledarskap och coaching 
Det är inte så jättevanligt med fotbollsspelare som pluggar, särskilt inte nu för tiden.
Det var det då på min tid heller. Det var några under min tid. Vad jag minns var det Lagerlöf och Gustafsson 

Bor du kvar i Stockholm?
- Ja, södra sidan. Jag är ju ifrån Rågsved, så det blir ju att man fastnar där. 
 
Hur var första kontakten med AIK? För du spelade ju i Hammarby innan.
- Precis, i ungdomsåren var det ju först Brommapojkarna som många Stockholmsspelare. Jag var där i typ 3 år. Sen fick jag chansen att komma till juniorlaget i Bajen. Det var under tiden då Rolf Zetterlund var A-lagstränare. På den tiden var det inte som nu, när man satsar på unga spelare, det var väldigt tufft att som ung ta sig upp i ett A-lag. Man skulle ju ha väldigt mycket erfarenhet och rutin, och Rolf Zetterlund var lite av just den gamla skolan. Vi (juniorerna) fick ganska klara besked om att de inte vill ha några av oss upp i A-laget. På grund av det så kände jag att det inte fanns en så stor chans för mig att komma upp dit. Då fick jag kontakt med Rikard Norling istället. Vi hade ett möte och efter det gick jag till AIKs juniorlag.

Var det en omställning att gå från Hammarbys juniorlag till AIKs?
- I Bajens juniorlag spelade jag med 79orna och 80orna, där var det kanske rätt bra nivå. Men det var häftigt när man kom till AIK. Det var ju under Stuart Baxters tid, det var väldigt stor hype och många profiler. Vi hade omklädningsrummet där i Råsunda och A-laget med. Så det var coolt att kunna vara med spelarna man kände till. Att kunna gå förbi dem och hälsa på dem på gymmet. Så ja, det var en omställning i den bemärkelsen. 

Hur skulle du beskriva SM-guldet 1998 utifrån ditt perspektiv?
- Det var häftigt. Det var ju samma år som jag kom till AIK och jag fick träna med A-laget halva säsongen, fast jag bara hade en juniorkontrakt. Jag fick träna med Mjällby och Nordin. Träningarna var som matcher. Ingen vek sig i dueller, det bara smällde på. Och som 18-åring var det ganska häftigt med en tränare som Stuart Baxter. Han ställde väldigt hårda krav på professionalitet och disciplin. Jag tror att det var en väldigt bra skola för mig. 

Hur var just Stuart Baxter som tränare?
- I England var de väldigt mycket längre fram än Sverige, fotbollsmässigt. De var mer vana vid att ge unga chansen. Han var ju anledningen till att jag kom upp. Du behövde inte vara 27-28 år och ha spelat i Division 1, 2 och 3 för att få chansen. Han gillade om man tog för sig och presterade på träningarna, och gick inte så mycket på ålder. Det var anledningen till att jag och ”Ishi” fick chansen. Precis som idag, när man satsar på unga. Det handlar inte om hur gammal du är utan hur du presterar. 
 
Hur var det att spela i AIK 1999? Att ha lagkamrater som Kåmark, Andreas Andersson och Novakovic? Var det skrämmande eller motiverande?
- Absolut inte skrämmande. De var jättehärliga killar. Man var 18-19 år gammal och hängde med Kåmark, Teddy och Andreas. Man kom väldigt snabbt in i gruppen. Speciellt hos dem som hade spelat utomlands, de var väldigt ödmjuka och öppna.   

Fick du goda råd från dem? 
- Ja, speciellt när man var ung. De äldre stöttade en väldigt mycket. På den tiden var det väldigt mycket press och höga förväntningar, och de var en oerhörd trygghet att de fanns där för oss. 

Du gjorde ju debut i cupen mot Västerås 1999. Kan du kort beskriva känslan?
- Känslan var verkligen som en tävlingsdebut. Man var skitnervös, och det här var chansen att visa vad man tränat för. 

Hur skulle du jämföra den med din Allsvenska debut?
- Den Allsvenska debuten är speciell. Då är det på riktigt. Det är inte bara en vanlig A-lagsmatch utan då är det verkligen äkta. Det är verkligen den riktiga debuten. 

Under 2000 och 2001 varierade speltiden mycket. Det var ju inte förrän 2001 som du tog en riktig startplats. Hur var det just att ta steget till att bli en riktig startspelare?
- Fotboll handlar ju väldigt mycket om självförtroende. Ju mer du får spela, och tränaren litar på dig, desto mer tror du på dig själv. Det byggs på och allt blir lättare. 2001 var just året som jag spelade mycket, och framförallt på en fast position. Det skapar en trygghet i det man gör. Bara man känner att man är frisk, har förtroende för tränaren och får kontinuitet så leder det till att man spelar bättre. 

Ju mer du spelade, desto bättre spelade du?
- Ja. 

2002 var ju mer konkurrenskraftigt för dig. Kan du förklara varför du fick ta ett steg tillbaka?
- Vi hade ett bra lag. Pelle Nilsson kom till AIK det året. Han var en stor talang som hade gjort det bra i Sundsvall. Då var det jag, Pelle och Teddy – som var en stor stjärna som kom från Serie A. Så tanken var att jag och Pelle skulle konkurrera om platsen bredvid honom, och Pelle var riktigt bra. Men, jag och Pelle fick chansen när Teddy blev skadad och det gick bra för oss, trots att vi då var det yngsta mittbacksparet i Allsvenskan. Sen kom dock Teddy tillbaka och det blev en konkurrenssituation igen. 

Var det jobbigt att som ung behöva ta ett steg tillbaka?
- Det är jobbigt oavsett ålder, om man är en tävlingsmänniska. Det tycker jag är häftigt med spelare som kanske inte alltid får spela men ändå är glada och nöjda. Själv blir jag alldeles förbannad om jag inte får spela. Jag måste spela varje match, man accepterar liksom inte att behöva sitta på bänken. Det var tufft. Det var nog det värsta jag visste, att sitta på bänken. Men det gav mig också en drivkraft under min tid i Norge, Danmark och Schweiz. Man ville alltid prestera, och scenariot är detsamma oavsett ung som gammal. 

Hur känns det att göra mål i Allsvenskan?
- Det är faktiskt häftigt. Speciellt när man inte gör mål så ofta. Man ser ju polarna som gör mål på rutin, när man själv då får chansen – det är en speciell känsla. Jag fattar att man som forward får ett beroende av den bekräftelsen. Man har väl inte samma behov som mittback eller ytterback. Men jag förstår att man blir lite ”målkåt” som forward. 
 
Även om du inte fick speltid mot Fenerbahce, hur var det att spela match borta i Turkiet. Man har ju hört många storys om turkiska supportrar, men kan du beskriva känslan?
- Turkiet är ett speciellt fotbollsland. Det var mäktigt, riktigt mäktigt. Hela atmosfären, människorna och uppbyggnaden. Det är nästan som på filmer där de ska ut i krig. Det är jävligt häftigt. Jag var ju där och spela mot Galatasaray också (i Tromsø). Så jag har ju fått uppleva både hur det var att sitta på bänken som ung och se publikhavet och höra trummorna , men även hur det var att spela som äldre. Det kändes lite som i ”Gladiator”. 

Läskigt?
- Nja, man får mer av en adrenalinkick. Läskigt vet jag inte om det känns. 

Hur var känslan i klubben kring 2003. Jag är själv för ung för att minnas något, men har fått det förklarat för mig att det låg en oro i luften, att klubben var instabil. Kunde ni spelare känna av det på något sätt?
- Jo, men det är så klart att det kändes, det gjorde det definitivt. AIK gick ju ifrån att succéerna med Stuart Baxter, där vi vann SM-guld och spelade i Champions League. Sen var det så mycket tränarbyten. Jag vet inte hur många tränare vi hade under den tiden, tror det var sex byten. Förväntningarna var skyhöga. Man tog in spelare från Serie A och Premier League, vi hade jättemånga stora namn – det fanns ingen som AIK på den tiden och förväntningarna var därefter.

- Det var en speciell tid men inom gruppen var vi jävligt tajta. Vi kom varandra närmre för att vi alla på något sätt satt i samma båt. 

Men det kändes som att organisationen stagnerade?
- Ja, man kanske inte hade koll. Det var många som kände att det var övermäktigt. Supportrarnas frustration och en ledning som inte visste hur de skulle hantera alltihop. Det var nog ganska svårt för många att veta exakt vad man skulle göra. Tränare avgick för att de kände sig hotade, det var en speciell tid, men det var aldrig så att någon av oss spelare kände så.  

Hur gick allt till då 2004? När allt på något sätt kulminerade.  
- Det året var verkligen mer kaotiskt. Väldigt mycket frustration kom in i bilden, från flera håll. Både internt och externt. 

Blev den dåliga inledningen någon form av grogrund?
- Ja så var det. Självförtroendet försvann i laget. Det syntes prestationsmässigt och då blev kraven högre. Det var som en ond cirkel som var svår att ta sig ur. 

Ett hamsterhjul?
- Ja, precis. 
 
Du lämnade ju efter 2004, likt flera andra. Kan du beskriva den processen?
- Vi var många som lämnade samtidigt. Många kände att klubben behövde en nystart, spelarna med. De två sista åren tog mycket på en fysiskt och psykiskt. Att lämna var inte så jobbigt just då, man behövde liksom en nytändning.

Hur skulle du summera din tid i AIK? Ni unga spelare fick ju klä skott rätt mycket, något som kanske inte är lätt i just den åldern.
- Så var det. Att spela mittback, oavsett ålder, är en utsatt situation. Speciellt när det är en så stor klubb, för då räcker det med ett misstag. Det är lätt att spela i ett lag med framgång. Men, när man befinner sig i en sådan period som vi befann oss i, där allt gick emot oss, så är man mer utsatt ju längre bak man är. Fotboll ska bara komma naturligt, man ska inte tänka så mycket, men jag tror att många av oss gjorde just det. Då blir besluten lite halvdana.

- För mig fanns det jobbiga perioder, men jag hade bra stöd från mina föräldrar. Jag är också rätt mentalt starkt. Det hela byggde upp mig och jag tror att jag hade nytta av det när jag senare spelade utomlands. Det var andra krav då. Pressen kommer från klubben, inte ifrån supportrar. 

Följer du Gnaget idag?
- Jag kollar en del, men jag har faktiskt aldrig följt fotboll så slaviskt. 

Var det någon annan sport du föredrog?
- Egentligen inte, om jag ska vara ärlig. 

Har du någon kontakt med spelarna från din tid i klubben?
- Jag har haft kontakt med Ishi, vi växte ju upp tillsammans och känner varandra ganska bra. Jag har även haft lite kontakt med Kåmark och Andreas Andersson. Men det är lite till och från. 

Har du några ord du skulle vilja runda av med?
- Det var kul att du hörde av dig. Det har ju gått en tid sen man spelade, både i AIK men även utomlands. Tiden går fort alltså! Jag minns min tid i AIK som positiv. Det var lärorikt. Vi hade en tajt grupp och jag har fina minnen från den tiden. 

----------

Har ni några särskilda minnen från Kibebes tid i Gnaget? Finns det något särskilt ögonblick som ni kanske håller kärt?