Tyskland
2012-10-15 09:20
Täglicher Fußball: Sverige kan inte vinna mot Tyskland
Magnus Falk
"With all due respect, Mr Nilsson. I beg to differ".
Det skulle kunna vara ett filmcitat från en släpig Western. En saloon, två revolvermän möts och den ene hasplar ur sig ovanstående citat. På östgötska. Naturligtvis. Sexskjutaren i min hand är riktad mot kollegan Nilsson, som diktat ihop en fantasifull saga om att Sverige kan ha en chans mot Tyskland. I Berlin? "I beg to differ".
Låt mig på ett enkelt sätt plocka isär Sverige. Nedmontera.Packa ihop som en IKEA-låda. In med Insex-nyckeln också. Vår blågula stolthet, som fullpumpade av självförtroende kommer till den tyska huvudstaden för att uträtta mirakel. 2-1 mot ett försvarande Färöarna var ingen lysande historia. Inte roligare blir det av att inse att Färöarna långa stunder i första halvlek var det bättre laget. Tyskland åkte till ett klassiskt svårspelat Irland på världens blåsigaste ö och vann. Med 6-1. 6-1!
Sverige kommer inte att ha en chans. Jag köper allt vad kollegan Nilsson skriver. Ingen tolfte spelare, tyska spelet har sett sisådär ut, Italien pressade sönder hela det tyska spelet och Khedira kanske saknas. Jodå. Men Sverige har inget att sätta emot. Att spela med Zlatan som kapten anser jag vara bland det sämre lösningar som finns. Han är inget kaptensämne. Inte alls. En spelare som ägnar större delen av presskonferenserna åt att konstatera att man skriker 95% skit om honom, skäller ut motspelare och medspelare och som större delen av matchen ägnar sig åt diverse teckenspråk, pekande åt medspelare om var han vill ha bollen. Nja, det är ingen kapten. Skule hellre se att man gav bindeln åt Kongo-Kim eller någon av mittbackarna med översyn, så kan Zlatan rusa omkring och göra det han är bäst på, nämligen att leda lagets anfallsspel.
Tyskland har något som Sverige inte har. Kvalitet.
När nu vårt landskamp kommer med sargade toppforwards i form av Elmander, en ur-form-varande Marcus Berg, en Mathias Ranégie, som var total-usel mot Färöarna och en ensamt-viftande Zlatan, då tror jag att den tidigare kritiserade tyska backlinjen får det ganska enkelt. Mertesacker må vara långsammare än Hummels, men just denna höst har han varit en av Premier Leagues bästa mittbackar. han har visat att han har en enastående placeringsförmåga, ett makalöst bra sätt att läsa spelet och gör det enkelt när bollen lämnar foten. Inga onödiga utspel, inga extravaganser.
Philipp Lahm, Marcel Schmelzer, Holger Badstuber, Jerome Boateng och alla vad de heter i försvarsspelet...jag ser inte hur Sveriges offensiva spel skall kunna rubba dem. Källström-Elm-Larsson-Wilhelmsson kan på sin höjd få in inlägg mot Zlatan. Djupledsbollar lär vara ganska meningslöst. Badstuber, Lahm och Schmelzer är snabba i fötterna och Neuer som sista man har få övermän i världen.
När man sedan tittar på det offensiva spelet, så slår tyskarna om väldigt snabbt. Schweinsteiger-Kroos; vilka jag tror kommer att plocka de centrala mittfältspositionerna är mästerliga på bollar mot det offensiva mittfältet och med den löpvillighet som finns hos Özil, Reus, Götze, Podolski, Schürrle och Müller, så kommer lägen. Den svenska försvarslinjen är långsam, ganska orutinerad och när tyskarna kommer i så många vågor som de gör, så kommer misstagen och tyskarna har ett halvdussin spelare som kan göra mål. Studsar sedan bollen fel i straffområdet så hugger alltid Klose.
6-1 mot Irland var precis vad Tyskland behövde. En urladdning. Österrike och Färöarna var inga dundermatcher, men tyska landslag brukar sällan vara världsbäst i början av ligasäsongen. Nu har spelarna fått ett dussin matcher i fötterna. Man har börjat hitta varandra i landslag och klubblag igen och det visade om inte annat matchen i Dublin. Den tyska kvaliteten i anfallsspelet, de många löpningarna, de många platsväxlingarna, spetskompetens i avslut och de många vågorna i anfallsspelet kommer att fälla avgörandet mot Sverige. Kvalitet helt enkelt. Det brukar fälla avgörandet. Sverige kan inte slå Tyskland. Inte i min enkla värld i alla fall.
Det skulle kunna vara ett filmcitat från en släpig Western. En saloon, två revolvermän möts och den ene hasplar ur sig ovanstående citat. På östgötska. Naturligtvis. Sexskjutaren i min hand är riktad mot kollegan Nilsson, som diktat ihop en fantasifull saga om att Sverige kan ha en chans mot Tyskland. I Berlin? "I beg to differ".
Låt mig på ett enkelt sätt plocka isär Sverige. Nedmontera.Packa ihop som en IKEA-låda. In med Insex-nyckeln också. Vår blågula stolthet, som fullpumpade av självförtroende kommer till den tyska huvudstaden för att uträtta mirakel. 2-1 mot ett försvarande Färöarna var ingen lysande historia. Inte roligare blir det av att inse att Färöarna långa stunder i första halvlek var det bättre laget. Tyskland åkte till ett klassiskt svårspelat Irland på världens blåsigaste ö och vann. Med 6-1. 6-1!
Sverige kommer inte att ha en chans. Jag köper allt vad kollegan Nilsson skriver. Ingen tolfte spelare, tyska spelet har sett sisådär ut, Italien pressade sönder hela det tyska spelet och Khedira kanske saknas. Jodå. Men Sverige har inget att sätta emot. Att spela med Zlatan som kapten anser jag vara bland det sämre lösningar som finns. Han är inget kaptensämne. Inte alls. En spelare som ägnar större delen av presskonferenserna åt att konstatera att man skriker 95% skit om honom, skäller ut motspelare och medspelare och som större delen av matchen ägnar sig åt diverse teckenspråk, pekande åt medspelare om var han vill ha bollen. Nja, det är ingen kapten. Skule hellre se att man gav bindeln åt Kongo-Kim eller någon av mittbackarna med översyn, så kan Zlatan rusa omkring och göra det han är bäst på, nämligen att leda lagets anfallsspel.
Tyskland har något som Sverige inte har. Kvalitet.
När nu vårt landskamp kommer med sargade toppforwards i form av Elmander, en ur-form-varande Marcus Berg, en Mathias Ranégie, som var total-usel mot Färöarna och en ensamt-viftande Zlatan, då tror jag att den tidigare kritiserade tyska backlinjen får det ganska enkelt. Mertesacker må vara långsammare än Hummels, men just denna höst har han varit en av Premier Leagues bästa mittbackar. han har visat att han har en enastående placeringsförmåga, ett makalöst bra sätt att läsa spelet och gör det enkelt när bollen lämnar foten. Inga onödiga utspel, inga extravaganser.
Philipp Lahm, Marcel Schmelzer, Holger Badstuber, Jerome Boateng och alla vad de heter i försvarsspelet...jag ser inte hur Sveriges offensiva spel skall kunna rubba dem. Källström-Elm-Larsson-Wilhelmsson kan på sin höjd få in inlägg mot Zlatan. Djupledsbollar lär vara ganska meningslöst. Badstuber, Lahm och Schmelzer är snabba i fötterna och Neuer som sista man har få övermän i världen.
När man sedan tittar på det offensiva spelet, så slår tyskarna om väldigt snabbt. Schweinsteiger-Kroos; vilka jag tror kommer att plocka de centrala mittfältspositionerna är mästerliga på bollar mot det offensiva mittfältet och med den löpvillighet som finns hos Özil, Reus, Götze, Podolski, Schürrle och Müller, så kommer lägen. Den svenska försvarslinjen är långsam, ganska orutinerad och när tyskarna kommer i så många vågor som de gör, så kommer misstagen och tyskarna har ett halvdussin spelare som kan göra mål. Studsar sedan bollen fel i straffområdet så hugger alltid Klose.
6-1 mot Irland var precis vad Tyskland behövde. En urladdning. Österrike och Färöarna var inga dundermatcher, men tyska landslag brukar sällan vara världsbäst i början av ligasäsongen. Nu har spelarna fått ett dussin matcher i fötterna. Man har börjat hitta varandra i landslag och klubblag igen och det visade om inte annat matchen i Dublin. Den tyska kvaliteten i anfallsspelet, de många löpningarna, de många platsväxlingarna, spetskompetens i avslut och de många vågorna i anfallsspelet kommer att fälla avgörandet mot Sverige. Kvalitet helt enkelt. Det brukar fälla avgörandet. Sverige kan inte slå Tyskland. Inte i min enkla värld i alla fall.
