Det är dock nya tider nu, det är något som står helt klart. Vårt kära Hammarby har växt ut till ett fotbollslag som blivit just ett LAG, där alla jobbar stenhårt och täcker upp för varandra när någon går bort sig eller gör ett misstag. Detta kan man dock se i ganska många lag på denna nivå, MEN det är sällan man lyckas kombinera detta med att spela på den nivå som laget i vårt hjärta gör nu.

Det praktiseras ”give-and-go”, vackra och snabba passningskombinationer, öppnande passningar, vassa dribblingar och brutala nedstängningar av motståndare ala Victor Eriksson eller Pavle Vagic. Det är så vackert så det är svårt att hålla tårarna tillbaka när laget spelar som allra bäst.

Det är som en symfoni i perfekt timing, med dirigenter som Tesfaldet Tekie och Nahir Besara som styr sin orkester med mjuk touch och stor känsla.

Uppladdningen

Jag valde, i vanlig ordning, att äta något, dricka en öl (eller två) och komma tidigt till arenan för att insupa atmosfären innan match. Det är en speciell känsla att se ”Nya Söderstadion” börjar fyllas upp och när man känner förväntningarnas och förhoppningarnas slöja lägga sig mer och mer. Klackarna börjar vässa mot varandra medan spelarna värmer upp, atmosfären börjar bli mer och mer elektrisk.

Dags för ”Just idag är jag stark”, spelarnas entré och klackarnas ofta fantastiska tifon.

Hammarby presenterar ett mycket snyggt, och historiskt, tifo med gamla hjältar i fokus samt väl valda löpsedlar. Jag förundras, återigen, över hur snyggt det är och försöker förstå hur mycket jobb som det handlar om att få till det där, och är övertygad om att det är fler timmar än jag kan ana.

Djurgården har, faktiskt, ett ganska fiffigt tifo, med en revolverman och texten DIF eller Dra! Sedan följer deras klack upp med att skjuta av knallskott eller liknande som låter som när man avlossar sex skott i en pistol. De kör två ronder med skott och jag tycker att det är ganska kul faktiskt.

Tyvärr blir det inte lika kul när vår extremt kränkta domarkår väljer att tillfälligt bryta matchen för detta. Pinsamt agerande, då det inte föregick någon som helst fara för någon.

När tifot tas ned visar det sig att djurgårdssupportrarna tagit på sig blå sopsäckar för att se enhetliga ut. Det kom dock mest att bli en fin metafor för de sopor som deras spelare ofta visar sig att vara i derbyn, och speciellt när de möter oss i Hammarby. Efter matchen var det således bara för att djurgårdssupportrarna att ta av sig sopsäcken och hitta valfri djurgårdsspelare för att stoppa i där.

Matchen

Efter cirka 15 minuters avbrott är det så, ÄNTLIGEN, dags för matchen att starta. Hammarbys spelare visar direkt vilka som bestämmer och det sätts direkt tryck på våra motståndare. Detta håller i sig i ungefär tio minuter och resulterat tyvärr inte i något ledningsmål från våra grön-vita hjältar.

Perioden efteråt ser inte lika kul ut för vår del, då Djurgården, under 15–20 minuter, lyckas med sin matchplan att stå lågt och dra ned tempot, för att sedan vinna boll och kontra. Under den perioden tror jag att motståndarnas nya tränare Jani Honkavaara var ganska nöjd med hur det såg ut. Det resulterade i ett par hörnor och ett skott från Tokmac Nguen, som dock gick rakt på Hahn.

Den sista kvarten lyckas dock hemmalaget att ta sig ur detta grepp genom att spela ett snabbare passningsspel med större rörelse. Det resulterar också i 1–0, när Paulos Abraham tar sig ned till kortlinjen på vänstersidan och spelar in bollen snett bakåt. Där dyker en helt fristående Jusef Erabi upp och kan enkelt stöta in bollen i det tillspillogivna målet. Jusef firar, som vanligt, som om det vore sista gången och det gäller även oss fans där stadion exploderar i kramar, high-fives och halsdukshelikoptrar.


Victor Eriksson, en av matchens giganter i grön-vitt. Löste många svåra situationer på ett smart och smidigt sätt. Victor går från klarhet till klkarhet för varje match vi spelar

Det känns otroligt bra och där och då är jag helt säker på att – Nu tar vi det här!

Om Hammarby började bra i första halvlek så är det ingenting mot hur det ser ut i andra. Från minut 46 och fram till 97:e minuten är det endast ett lag på plan. Djurgårdsspelarna får agera statister och tar ofta till brutalt metoder när de inte hinner med. Albin Ekdahl är så ofta sen så han blir tvungen att ta benen på motståndarna, att han inte får något kort är faktiskt helt otroligt.

Det är den gamla benknäckarstilen mot den nya fartfyllda i kampen på mitten och det var verkligen inte bättre förr om man jämför det, då Tekie med flera såg ut som motorbåtar som cirkulerade runt en stor oljetanker som försökte hinna med.

Om Victor Eriksson var min ”man of the match” i första halvlek så växer Tesfaldet Tekie ut till en jätte i andra halvlek. Tekie var fanimig överallt!. Han vann boll, han fördelade boll som satte medspelare i bra lägen och kom ofta med fart och hotade backlinjen. Det var ett tag under andra halvlek som han kändes nästan ”överjordisk” i sitt spel.


Tesfaldet Tekie stod för en nästan "överjordisk" insats mot Djurgården. 

Trots att vi spelar ut våra motståndare efter noter så vill inte det andra målet komma, och min bänkgranne säger – Det här känns som en typisk match som slutar 1-1. Som tur är får han fel denna gång.

I 69e minuten släpper vi in Abdo Boudha på plan istället för Paulos Abraham, en Boudah som verkar ha fått en rejäl nytändning efter återkomsten från Västerås. Boudah var ju mycket bra i sitt inhopp mot BP och nu är han lika bra. Borta är det där stampandet på bollen som han så ofta praktiserat tidigare. I stället är han rapp och levererar vändningar och pass med hög kvalitet. Det är också extra kul att det är just han som får avgöra matchen, när Erabi i mycket bra skottläge istället väljer att spela ren Boudah framför mål, och väl där gör Abdo inget misstag utan stöter in bollen i mål.

Detta sker i den 83e minuten och det är total eufori bland oss Hammarbyare på läktaren. Den nya ramsan sveper över stadion och sedan tar, som brukligt, Monty Pythons epos ”Always look on the bright side of life” över och motståndarsupportrarna känns så tysta och små, stående där i sina blå sopsäckar.

Glädjen och lyckan som känns i kroppen vid sådana tillfällen går inte att beskriva, men jag vet absolut hur motståndarsupportrarna känner sig då jag varit på otaliga derbyn på Råsunda där hemresan varit enormt lång. Det är dock, som sagt, nya tider nu, och jag njuter till fullo av dessa.

Idag väljer jag, förstås, att lyssna på allt som skriva och alla poddar som berör derbyt, och alla verkar vara överens om att Hammarby var helt överlägsna och till och när till och med ”Långe Lundh” skriver att Hammarby är en stark kandidat till att ta SM-guldet denna säsong, då njuter jag lite extra. Det kan inte varit lätt att erkänna för honom.

Det är också extra roligt när man får det verifierat att ”grind-dif” är sig lika. Gnäll om att bollen till 1-0 var ute till att fotbollsförbundet är elaka för att ha placerat denna match så tätt på deras Europamatch mot Rapid Wien. När det gäller det sistnämnda så har jag ett litet råd till djurgårdsledningen:

Om ni inte har en trupp som klarar av att spela både Allsvenskan och i Europa, se till att ni placerar er utanför topp 4, för då slipper ni spela Europa och kan endast koncentrera er på allsvenskan. Vi i Hammarby tar gärna er plats, och lovar att inte gnälla ett enda dugg!

Jag vill avsluta denna text med att, återigen, tacka Kim Hellberg, David Selini och övriga ledarstab för att jag får möjligheten att njuta på detta sätt när jag ser Hammarby spela fotboll, men mest av allt så vill jag hylla Rickard Von Yxkull, ”Micke” Hjelmberg, Jesper Jansson och Adrian Von Hejne. Utan er skulle vi aldrig ha varit här.

Bajen är bäst, det bästa laget vann!