Jag vet inte vad jag ska säga. Kan ni tänka er det? Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är mållös, ordlös och tagen på sängen. Efter en vecka som varit lika upp och ner som Giro D'Italia står vi ånyo och sjunger klubbens namn. Vi vet inte hur och vi vet inte varför- det enda vi vet är att Eintracht Frankfurt ska till Berlin. 

Före matchen trodde få på oss. Niko Kovac sade att vi var outsiders mot ett starkt Schalke och jag kan bara hålla med. Det var vi. Det är vi ännu. För jag tror inte ens Schalkes fans fattat. Jag tror inte vi har fattat ännu. Vi är i vår andra cupfinal på två år. Vi har chockat oss själva och fotbollsTyskland med vår återhämtningsförmåga efter en hemsk vecka med kravaller och en vansinnigt kass förlust. Vi har rest oss från vår annalkande grav och står nu upp igen, med en stamcellsspruta i nacken, redo att springa över motstånd. 

En ruffig tillställning som domaren tappade kontrollen över snabbt. Eller egentligen inte. Det verkade som domarens egna arrogans vägrade honom insikten om att han förlorat matchen. Därför fortsatte han på samma spår. Goretzka skulle haft gult, Russ borde fått gult, benyalebb borde fått gult och kanske även Gelson. När han sedan hade tappat kontrollen fanns det ingen återvändo, han gjorde det bästa han kunde, men förgäves. Taktiskt, ruffigt, kontringsinriktat och ibland helt brutalt. Men så är fotbollen. Så smakar en skön vinst. 

Kovac sade innan matchen att det inte spelar någon roll hur vi vinner, bara vi vinner. Jag tror inte han räknade med att Luka Jovic skulle hoppklacka in 1-0 med kvarten kvar. Jag tror inte att han hade anat att vi faktiskt skulle vinna. Jovic flög högre än svalor, lyckades trycka till bollen trots en lustig ställning och den seglade perfekt in invid stolproten. Viaplays alla tittare måste ha chockats. Vad är detta för kille? Vad gör han i Frankfurt? Detta är vad han gör i Frankfurt. Avgör cupsemifinaler.

Luka Jovic. 12 miljoner. Lyd nu våra tröjsponsorer- Just do it!

Andra osjungna hjältar i denna match? David Abraham hade en av de bästa matcherna jag sett sedan jag vet inte när. Det säger ganska mycket också eftersom han har en tendens att prestera mycket bra som standard. De Guzman gjorde ännu en fantastisk insats som tennisracket på mitten. Bollarna bara studsade till och från honom, det spelade ingen roll vilken fart, höjd eller identitetskris bollen hade- han fpngade in den på ett tillslag och hittade rätt nästa. Boateng var hårt markerad och blev utbytt pågrund av en vansinnigt hård smäll mot låret. Verkar som tur är blott vara en lårkaka. Mascarell fick gå ut, men det var bara kramp.

Marco Fabian, säger du? Matchens lirare, säger jag. Men han är inte osjungen. Tvärtom. Balladerna som kommer sjungas om denna kamp kommer handla om hans insats, ty den var s a l i v e r a n d e. 

Efter en hård vecka är vi nu tillbaka på bergets topp. Det viktiga nu är att vi inte får höjdsjuka. Vi har ännu fyra vansinnigt viktiga matcher kvar i ligan och till skillnad från förra året när vi mer eller mindre redan var borta från Europa i april så har vi nu en god chans att till och med nå Champions League. Vi måste fortsätta, kanske dra energi av denna vinst och kliva på framåt. Nästa är Hertha Berlin och den är redan på lördag. Måstematch. 

Dagar som denna önskar man sig evigt liv. Dessa är dagar så man belönas för sitt slit, för all sin oro, för sin hängivna lojalitet pch för sin oförglömliga och obarmhärtiga kärlek. Den här sporten och framförallt det här laget- Ich liebe euch! 

Erbarme! Zu spät! DIE HESSE KOMME!