Den äldre mannen vid entrén till systembolaget och COOP i Farsta säljer nyckelband och armband han flätat. Han ser ut som tomten och han ser ut som tomten…. Tråden är från Portugal, säger han. Det är märkligt att något som ska bli till hammarbys gröna och vita måste hämtas så långt bort. Det är hemmamatch om några timmar men jag tror inte han kommer vara på läktaren då. Efter en stund tänker jag om. Så klart han kommer vara där. Vi är många som aldrig är där men alltid är där: i tanke, i själ. Min far är förhoppningsvis en av dem.
Under den magiska stunden på morgonen gåendes den korta vägen till skolan tillsammans med min yngsta dotter möter jag honom, som vanligt.
I träningsoverallen med bollnätet som en säck på ryggen, efter att han parkerat i närheten, i begrepp att starta ännu en dag: för de unga, för fotbollen, för Hammarby.
Vi nickar bara åt varandra. Vi har aldrig växlat ett ord men kanske behövs det inte. Jag vill med min nick säga att jag ser dig. Jag ser vad du gör varje dag. Hur du lite mödosamt drar igång och jag hoppas att den där nicken ger dig något för dagen.
Jag har aldrig tänkt på det men han nickar ju också till mig. Ibland är det han som nickar först. Kanske ser han också min start på dagen och tänker något liknande om mig. Vad tänker han då, vad ser han?
Ibland går jag upp på toppen av Söderort och ser ut. Det är enligt mig en av världens vackraste platser och fulaste på samma gång. Vad var det Håkan Hellström sjöng: ”Man ser Gårda Kvarnar men man ser skiten med”.
Kraftvärmeverket med sin enorma skorsten sticker upp precis bredvid och där intill upplagen av återvinning. Förorternas höghus som tinnar och torn, de långa ormarna av baklyktor som blodådror genom hela söderort.
Under klättringen upp såg jag en hjort skutta iväg. Jag känner igen dem på deras ändalykt som skriver 111 i sin teckning. Jag springer ned den asfalterade serpentinvägen som en gång användes för skidbacken som då fanns här där jag själv som liten först provade på skidåkning nedförs. De gamla strålkastarstolparna står nu som trötta dinosaurer böjda mot marken av tidens tand eller av ungdomars försök att hitta på något att göra.
Jag träffade en klasskamrat från gymnasietiden här en gång med hans familj. Han sa att han ibland övernattat här med vänner som ung. På toppen med utsikten och en brasa att värma sig med.
Jag tar mig över till den andra toppen av de tre som finns här. Där uppe hittar jag en hel konstgräsmatta dumpad av någon mindre nogräknad rivningsfirma. Jag undrar var den kommer från, från vilken fotbollsplan. Jag hoppas att den finns kvar fast nu med ett annat gräs.
En gång fick jag frågan av någon som inte var från staden om vilka restaurangen och barer på Södermalm som är hammarbyställen.
Hur besvarar man en sådan fråga utan att verka dryg?
I mitt stilla sinne tänkte jag att alla är hammarbyställen!
Men så sa jag förstås inte utan jag nämnde väl de vanliga: Kvarnen, Gröna Jägaren, Charles Dickens……
På cykelvägen till jobbet efter hälsningen på fotbollsarbetaren stretar jag på. Jag passerar den grönvit-målade parkbänken, de två dito målade papperskorgarna precis bredvid huset där den högsta flaggstången i området finns. På matchdagarna hissas där den grönvita flaggan som ett skydd för alla, som en ”dome”.
Jag passerar genom gångtunneln under bron över Nynäsvägen mot Skogskyrkogården. Någon har skrivit Bajen i svajiga och tunna svarta bokstäver. Men de är enorma, från asfalten till betongtaket långa, säkert minst 3 m. De går inte att missa även om du cyklar ditt snabbaste för att inte se.
Jag passerar asylbostädernas barackbyggnader på den gamla Tallkrogens bollplan. Där spelade jag som ung ibland mot de rosa-rödtröjade i Tallkrogens IF. Det blev en knepig färgkombination då mitt lags tröjor var vinröda.
Likt planerna vid Sköndal, Kvickentorp, Mälarhöjden och den i Sickla var den placerad precis vid kanten av en motorled. Bruset gjorde det svårt att kommunicera minns jag men en fick väl se det som en träning inför större uppdrag, på större arenor:)
Planen är sedan flera år uppgrävd som så många andra. Söderstadion är ju ytterligare ett exempel på en arena förvandlad till grushög som jag lite senare också passerar med min cykel. Kvar finns där det fina pilträdet i hörnet vid den lilla norra entrén vid Nynäsvägen och det inte helt oklättringsbara staketet runt arenan där en vän en gång dock träffades illa av en av dess metalltaggar om ni förstår vad jag menar…
Hammarby ville ge bort ett konstgräs för att Tallkrogens bollplan skulle få finnas kvar men det gick inte. Kanske var det gräset jag såg där på toppen av backen?
Nu finns här istället en legal återvinningsstation men bredvid den även en illegal. Det blir så när det finns en yta dit bilar kan köra och där det inte finns många ögon som överser natten.
Det har stått i lokaltidningar om dumpningen som pågår och att åtgärder ska vidtas men jag ser nu två gigantiska säckar med rivningsmaterial bredvid varandra. En grön och en vit.
På trästaketet utmed vägen står glåpord mot lokalkonkurrenterna nedklottrade i all hast. Ett skralt plank mot kraften av en av Sveriges mest trafikerade motorleder som skär som en motorsåg rakt genom söderort.
I backen upp mot arenan, mot vårt rymdskepp som en inte kan veta om det nyss landat eller snart ska lyfta, finns fler påminnelser till lokalkonkurrenter på besök. Med nogsamt uträknad position har de skrivits dit i backen där de går den anvisade vägen från tunnelbanan upp mot bortaläktaren. Det finns en tanke bakom detta, kanske en illvillig sådan…
Först läser jag: Alex. I den långa uppförsbacken ca 10 m längre bort följer: Kennedy. Med samma intervall följer sedan: Pa Dibba, Rômulo. Sen skrivet tillsammans: Djurdic, Khalili. Lite längre upp och skrivet i följd: Aziz, Ludvigsson, Tankovic och Selmani. Några meter senare: Boudah, Touré och Adjei ytterligare några meter högre: Erabi och sist närmast arenan med versaler BESARA!
Jag tänker att budskapet nog gått in vid det här laget. Nog påminner färgen och de tunna linjerna i bokstäverna om de borta i tunneln någon kilometer längre söderut, där vid gångvägen bredvid flaggstången.
Jag funderar lite till och kommer fram till att det kanske också är ett budskap till mig här i mitt evighetscyklande fram och tillbaka genom livet. Genom morgonrusningen i Söderort, genom rymdskeppets katakomber där jag sett människor leva några nätter innan flytten vidare till någon annan tillfällig boplats och där jag stannat min cykel för att hjälpa en man som fått i sig för mycket av allt förutom av det som det goda i livet har att erbjuda, genom vår del av världen, genom Bajenland.
