Tyskland
2019-04-25 01:29
Traditionens sista vals?
Eintracht Frankfurt mot Chelsea står för mer än bara tyskt mot engelskt, mer än bara bollspel på en gräsplätt.
Axel Falk
2 kommentarer
Vissa saker är alltid beroendeframkallande. Adrenalin, självförtroende, socker, alkohol, sex och att se Spurs förlora. Men få saker får en så evinnerligt upphetsad som att se barriärerna för vad som borde vara möjligt bräckas. Det är ungefär vad Frankfurt gjort under denna vår, nja under egentligen hela säsongen. Det må ha börjat krångligt och tradigt, många trodde på en plattsäsong efter triumfen i Berlin. Dessa käftar har tystat. Hütters slagdänga till gäng har tystnat alla tvivel gång på gång på gång på gång. Nu står vi inför klubbens kanske enskilt största match sedan Rostock 1993 och ingen vet riktigt vart de ska ta vägen.
Cupvinsten i all ära, det var en match som vi supportrar aldrig kommer glömma, en match som kanoniserat och legendförklarat, utvecklat och upphetsat, spridit och maximerat, minimerat och perspektiviserat. Men matcherna Eintracht står inför mot Chelsea i Europa League- semin är av en annan ekonomiskt och kommersiell betydelse. Kanske står de för någonting ännu viktigare, om vi låter det koka länge nog.
Det är ännu en kamp i fotbollens ideologiska arena, ännu en hård fight mellan två extrema delar av fotbollens politiska och ekonomiska getingbo. Pang på rödbetan, sägs det, och det kommer det skrikas när kommersialismen och traditionen kraschar med sina ojämna horn i Frankfurt och London. Kanske får Frankfurt am Main, Eintracht Frankfurt och allt klubbmärket står för representera traditionens eviga holmgång mot den überstarka kommersialismen inom toppfotbollen, en finanspilsk idé som dödar gräsrötter som plastgräs dödar svensk fotbollsupphetsning.
Det finns mången kamp under en lång säsong, många matcher där dessa två står emot varandra på olika diverse symboliska plan. Men torsdag afton nästa vecka kommer vi få se den kanske största definitionen av de båda, den kanske största extrapoleringen av två grundvärderingar hos supportrar inom toppfotbollen. Lägligt nog är det även de två nationaliteter som inom fotbollen mest står för dessa symboliska värderingar. Tyskland för det eteriska, det jordnära, det traditionella. England för det pengakåta, det vinstbejakande maskineriet som bör stå till svars för fotbollens eventuella fall från Guds nåde.
Det är ebb mot flod, passion mot stoicism, kommersialism mot tradition. Den väg den tyska fotbollen match efter match måste vandra, de lag de gång efter gång måste klå, den väg vi tvingats ner längs, men den enda väg vi egentligen någonsin velat vandra.
Matcherna mellan Frankfurt och Chelsea är matcher alla som njuter av tysk fotboll borde bese. Alla borde även vara hängivna supportrar av Frankfurt. Inte bara för den tyska fotbollens skull, utan för att Frankfurt, som enda tyska representant i världens konsert, är den enda av traditionens bastioner som ännu inte fallit. Det är ent och det är purt, ingenting mer än ett fotbollslag byggt runt en metropols eviga behov av uttryck.
Om inte annat är det ännu ett exempel på en match som är så mycket mer än bara fotboll. Återigen, och detta har jag försökt förklara gång efter gång, som ett komplicerat och stammande barn: Fotbollen är så mycket mer, men samtidigt inte mycket mer än tjugotvå människor på en gräsplan, två mål och en läderkula av passande storlek. Den är paradoxal och matcherna i Frankfurt och London står för just denna paradoxala förmåga.
Den står för det första för den tyska fotbollen mot den engelska, den står återigen för fotbollens magiska förmåga att samla olika människor på en het och glödande läktare i Stadtwald i södra Frankfurt, det handlar om en flykt från verkligheten och det handlar kanske främst om traditionens allra sista vals med Belzebub Jr.
Cupvinsten i all ära, det var en match som vi supportrar aldrig kommer glömma, en match som kanoniserat och legendförklarat, utvecklat och upphetsat, spridit och maximerat, minimerat och perspektiviserat. Men matcherna Eintracht står inför mot Chelsea i Europa League- semin är av en annan ekonomiskt och kommersiell betydelse. Kanske står de för någonting ännu viktigare, om vi låter det koka länge nog.
Det är ännu en kamp i fotbollens ideologiska arena, ännu en hård fight mellan två extrema delar av fotbollens politiska och ekonomiska getingbo. Pang på rödbetan, sägs det, och det kommer det skrikas när kommersialismen och traditionen kraschar med sina ojämna horn i Frankfurt och London. Kanske får Frankfurt am Main, Eintracht Frankfurt och allt klubbmärket står för representera traditionens eviga holmgång mot den überstarka kommersialismen inom toppfotbollen, en finanspilsk idé som dödar gräsrötter som plastgräs dödar svensk fotbollsupphetsning.
Det finns mången kamp under en lång säsong, många matcher där dessa två står emot varandra på olika diverse symboliska plan. Men torsdag afton nästa vecka kommer vi få se den kanske största definitionen av de båda, den kanske största extrapoleringen av två grundvärderingar hos supportrar inom toppfotbollen. Lägligt nog är det även de två nationaliteter som inom fotbollen mest står för dessa symboliska värderingar. Tyskland för det eteriska, det jordnära, det traditionella. England för det pengakåta, det vinstbejakande maskineriet som bör stå till svars för fotbollens eventuella fall från Guds nåde.
Det är ebb mot flod, passion mot stoicism, kommersialism mot tradition. Den väg den tyska fotbollen match efter match måste vandra, de lag de gång efter gång måste klå, den väg vi tvingats ner längs, men den enda väg vi egentligen någonsin velat vandra.
Matcherna mellan Frankfurt och Chelsea är matcher alla som njuter av tysk fotboll borde bese. Alla borde även vara hängivna supportrar av Frankfurt. Inte bara för den tyska fotbollens skull, utan för att Frankfurt, som enda tyska representant i världens konsert, är den enda av traditionens bastioner som ännu inte fallit. Det är ent och det är purt, ingenting mer än ett fotbollslag byggt runt en metropols eviga behov av uttryck.
Om inte annat är det ännu ett exempel på en match som är så mycket mer än bara fotboll. Återigen, och detta har jag försökt förklara gång efter gång, som ett komplicerat och stammande barn: Fotbollen är så mycket mer, men samtidigt inte mycket mer än tjugotvå människor på en gräsplan, två mål och en läderkula av passande storlek. Den är paradoxal och matcherna i Frankfurt och London står för just denna paradoxala förmåga.
Den står för det första för den tyska fotbollen mot den engelska, den står återigen för fotbollens magiska förmåga att samla olika människor på en het och glödande läktare i Stadtwald i södra Frankfurt, det handlar om en flykt från verkligheten och det handlar kanske främst om traditionens allra sista vals med Belzebub Jr.
