Tre lejon på väg mot koma

Jaha, vem var det?
 
Det var som vanligt, det var Steven Gerrard! Captain Miserable som aldrig klarar av att leda något hela vägen. Ett mästerskap för mycket, säger dem. Steven Gerrard orkade inte lyfta sitt lag när han behövdes mot Uruguay. Som kapten, härförare och mittfältsmotor lades mycket ansvar på honom. Men den Steven Gerrard som tog med sitt Liverpool på en osannolik resa under 2013/14, stod inte att känna igen. Han gömde sig, svag och sliten efter en säsong och karriär som kanske inte borde innefattat ytterligare ett VM. Fast...om man tänker efter...vem skulle spelat istället?
 
Nej förresten, det var Roy Hodgson! Den mossiga dinosaurien visste inte hur han skulle göra med den här guldgruvan av talang. Det här var inte "det nya England", Roy. Det här var ju det England vi har vant oss vid att se. Trots utfasningen av snubbarna som aldrig levde upp. Borta var John Terry, Rio Ferdinand, Ashley Cole, Frank Lampard, Michael Owen och alla andra som skulle göra slut på eländet. Du har ju Daniel Sturridge, Raheem Sterling, Jordan Henderson, Gary Cahill och Joe Hart. Mod, ansvar och hunger. Det skulle ju utmärka det här laget, inte samma gamla vanliga fånerier. Å andra sidan spelade vi ju 4-2-3-1 och Raheem Sterling fick vara 10:a...så Roy gjorde ju som alla sa...
 
Fast vänta nu, jag vet. Det var Wayne Rooney! The chosen one. Att han alltid ska göra oss besvikna. Profetian om tidernas bästa spelare, Wayne's World, Wazza och allt som han lovade - spola ner honom. Det här har vi sett förr. Han tänker bara på sin flint och är säkert arg för att han inte fick spela centralt. I och för sig gjorde han ju assist mot Italien och mål mot Uruguay. Och det var ju de målen vi faktiskt gjorde.
 
Nej, den här gången är det inte enkelt att peka finger. Inte när man tvingats göra det om och om och om igen.
 
Det var med ganska små marginaler, men England lämnade VM omedelbums. Ett ganska välspelande lag som visade tendenser på att besitta större förmåga än så här. Vägen mot förlusterna känner vi igen. De är typiska för England i mästerskapssammanhang: en föraning om potential, ljuspunkter i individuella prestationer, glimtar av lagmoral - men i slutändan frustration och ett återkommande martyrskap.
 
Av de kritiker som består, Paul Hayward en av få skarpa, finns det nu de som på allvar spänner ögonen i FA, regissörerna av den här ganska tjatiga proceduren och det paraply som någonstans fostrat kulturen där man skriker på Stevie G och Wayne. Roy ska sitta kvar, och det säger en del. Det säger att FA, från topp till tå, behöver stöpas om. Samma organisation som utsåg Steve McClaren till förbundskapten, Stuart Pearce och Gareth Southgate till U21-ansvariga, väljer som det verkar, utan någon som helst analys, att ge Hodgson fortsatt förtroende. Man kopplar inte Englands omedelbara uttåg till Hodgsons förberedelser eller de frågor som går att ställa till hans tränarprofil. 
 
Ett förbund som inte uppdaterat sig självt trots en semifinal (1990) och en final (1966) på 64 år behöver ruskas om, i synnerhet när det gäller kriterier och krav på förbundskaptener. Vi i skaran fotbollssupportrar som står nära engelsk fotboll och vill den väl, vi var många som ruskade på huvudet när Cesare Prandelli tog ton i förrgår. Han förklarade lugnt och sakligt att han gjort ett för dåligt jobb. Sabri Lamouchi i Elfenbenskusten gjorde samma sak.
 
Från FA hör vi att problemen kommer försvinna tack vare St. George's Park och ett nytt Wembley. Deras tidigare förändringsarbete talar inte för det. Mer hälsosamt vore en åtgärd som signalerar att besvikelse efter besvikelse inte är tillräckligt bra. Nu nöjer man sig med att låta strålkastarna hamna på nämnda Gerrard och Rooney. Igen.
 
Från den brittiska pressen finns det ett nytt tema: medgivande. Det här är Englands plats i fotbollsvärlden. Det är okej. Det går att läsa ursäkter till landslaget. En smått likgiltig inställning till de tre lejonen och deras äventyr. Inte krav på nya förbundskaptener, nya spelsystem, spelare som måste sluta, plockas in. Inte den rikstäckande syndaflod av kritik som brukar välla fram.
 
Kanske är reaktionen en reflektion av den engelska fotbollens status i England. Den moderna engelska fotbollen. Kanske har Premier League separerat den mer emotionellt investerade publiken och presskåren från landslaget. På samma sätt som Premier League-klubbarna och deras fans lider av en identitets, kan landslaget, den sista utposten för engelsk fotboll, vaggas in i en ny era. Borta är de falska förhoppningarna och idén om England. Kanske har jättens djupsömn övergått i koma.