Efter en rätt hemsk natt där jag från en fullkomligt oisolerad vägg hade hört all världens skrål, så hade mina långa promenader skapat en begynnande hälseneimfallation. Svullen hälsena som voltaren och en tysk iboprofen fick lösa. Tysk iboprofen kan innebära DDR-doping å i min vilda fantasi så såg jag mig förvandlas till Katrin Krabbe eller ännu värre kulstöterskan Ilona Slupianiek. Om det hade varit den sistnämnda hade jag gått orörd och ogift.
Dagens aktivitet hette HSV-VfB. Jag hade tidigt bestämt mig för att gå ut till arenan från Hauptbahnhof. En liten tripp på knappa 10 km. Den går snett nordväst och man passerar rätt fina områden kring BinnenAlster, DammTor och Pflanten und Blumen innan landskapet förändras en del. Förvisso ligger det underbara Eppingdorf några kilometer norrut. Det kallas Hamburgs "Notting Hill" och är en liten samling av hus med kaféer, barer och nymodernism, men dit gick jag naturligtvis inte utan fortsatte via Eimsbüttel, som kan vara en plats som Gud glömt. Fullständigt.
Om Elbbrücken, Hafen City och Speicherstadt har sin mysiga atmosfär, så ryms ingenting mellan denna lilla håla och motorvägen några kilometer bort. Här ryms grafitti, med nedgångna hus, med väldigt många nationaliteter och hussamlingar som enkelt kan placeras som östblocksvarianter. Färgen är halvt borta här och var och om miljön känns som lätt grå-daskig, så stämmer det.
Jag gled dock vidare. Mitt liv som helande estradör är över sedan länge och efter att ha passerat motorvägen A7, så glider man in i Atonaer Park. En weisswurst senare och man står vid Volksparkstadion. Jag hade min hyfsat klädsamma VfB-mössa på mig, kände mig rätt ensam i den tilltagande publiken, som mest hade HSVs blåvit-svarta kulörer. Här-och-var såg jag samtalande fans av båda lagen och det gladde mig mycket. Sedan anslöt en kompis och vi traskade in på arenan, precis vid VfBs klack. Livfullt? Inte alls. Första 12 minutrarna toktyst. Man såg flaggorna som skulle lyftas från VfBs fans och man såg det tillagande mullret som var på väg från hemmafansen. Efter 12 minuter brakade festen igång. Med sånger,en del pyroteknik, men mest flaggor och ett sjujävla liv.
Matchen då? Jo, en stillsam historia tycker jag där HSV överraskande tar ledningen bara för att andra halvleken genererar en stor press från VfB och mål av Undav igen. hans sjätte raka för VfB- bara det ett rekord. När det sedan går mot slutsignal får VfB en frispark. Nyinsatte Jovanovic står länge och resonerar med Stiller om hur frisparken skall slås. Till slut tar Stiller beslutet och slår en fullkomlig värdelös strumprullare till en HSV-spelare som vänder på matchen. En snabb pass till vänsteryttern, som undslipper en våldsam tackling, tar sig in i straffområdet, hittar Arsenal-lånet Fabio Vieira som gör 2-1 i 90+3. Men va fan hände?? Hur kan man spela en sådan frispark, Angelo Stiller? Hur?
Med molokna steg tog jag mig mot Stellingen och åter mot Hauptbahnhof för en vidare transport mot hemmet. Hemresan är ett kapitel för sig. Flixbus hem kan vara äventyrligt. Framför allt när busschauffören- av okänd nationalitet först kör helt fel i Jönköping och höll på att inte ta sig ur en gränd och sedan missa syaden Linköpings tre avfarter, där undertecknad skulle stiga av. Han hann till nästa avfart mot Söderköping då hans GPS åter fungerade och bussen kunde ta sig söderut igen. Sådant händer.
Tre dagar i Tyskland med mycket äventyrande.
