Tyskland 2-1 Sverige

Det är med tungt hjärta jag skriver den här texten, drygt 12 timmar efter matchens slut. Jag behövde den här tiden för att samla mig, för att hitta ord och för att inte reta upp mig själv ännu mer än vad jag redan gjort. Tyskland slog Sverige med 2-1, men vi är nog en majoritet som menar att tyskarnas insats var under vad de ska prestera. 

Matchbilden var ganska lik vad man hade trott. Tyskarna med boll, 70-30 i bollinnehav i första halvlek, med ett svenskt lag som faktiskt försökte kontra och som gjorde det oväntat bra. Tyskland klev ut med frenesi och fart och skapade direkt ett antal superchanser som begränsade Timo Werner med flera missade. Sverige lyckades samla sig och skulle utan tvekan haft en straff när Boateng tryckte ner Marcus Berg i första halvlek. Berg fick dock iväg ett skott som Neuer räddade med fantastisk enkelhet. Tyskt övertag igen, svensk kontring igen. Viktor Claesson med bollen, hittar Ola Toivonen som lobbar den över Neuer på halvvolley. Vilken saga, vilket mål! 

De tyska kommentatorerna trodde inte det var sant, tyskarna själva trodde inte att det var sant. "Är detta världsmästarna? Då kan vemsomhelst bli världsmästare!", ropade kommentatorn på Das Erste och visst fasiken hade han en poäng. Det var ett tyskt lag som inte kunde passa en boll rätt. Ett mittbackspar som var funnet i Hades tunnelsystem och två ytterbackar som ånyo var alldeles för högt utan täckning. Lagen gick in i paus med en oväntad uppgift på båda håll, för ingen hade väl egentligen väntat sig detta? 

Andra halvlek blev spel mot ett mål. Att säga att tysken fann sig själv vore att överdriva starkt, eftersom ett tyskt lag i full fart hade betytt 3 mål i den svenska baken under första halvlek, men det var en ny fart och en ny tilltro som verkade finnas. Löw hade antagligen skällt ut dem efter noter. Reus gjorde 1-1 efter blott några minuter och matchen var vänd som en hjortstek på gasolgrillen. 

Tyskarna ville mer, svenskarna ville bara ha 1-1. Det var en uppenbar skillnad i mentalitet, men en mycket väntad sådan. Den senare mentaliteten har dock varit mycket lyckad under detta mästerskap och, bortsett från ett supermål, hade det räckt här med. Sverige kan försvara, det är uppenbart. Det sades gång på gång av de tyska kommentatorerna och upprepades ånyo av experterna. Sverige kastades sig, offrade sig och tog tag i sitt egna ansvar. Någonstans under andra halvlek blev det uppenbart hur paradoxal denna kamp egentligen var. Sverige är ett lag med ett sjuhelsikes kollektiv, men utan individuell briljans. Tyskland är ett lag med individuell briljans, men just nu utan ett kollektiv. Det är inte "die Mannschaft" vi ser. Det är "Elf Spieler mit eigenen Interessen". 

Kroos frispark var sanslös. Ingen hade anat att den skulle gå in. Det har klagats på Durmaz efter tacklingen han gjorde som ledde till frispark. Men hallå, tänk lite! Vem vet att inlägget som skulle komma inte hade blivit mål? Vem hade vetat att han skulle skjuta därifrån och så bra? Lägg till att frisparken i sig var tveksam och man får en ganska bra bild. Eller en spegel kanske, så de idioter som kommenterat på Durmaz instagram kan se sig själva och fundera kring vilka praktäckel de egentligen är. 

Joachim Löw har att fundera kring. Janne Andersson kan bara beklaga. En nästan perfekt insats som överskuggats av ett sjuhelsikes mål och kommentarer på Instagram. I Sveriges läger finns det ingenting att ifrågasätta, men i Tysklands finns det. Ty detta var en insats som höjde ögonbryn. Den var inte bra, tyskarna ska inte vara nöjda med detta. Det är inget lag, utan elva spelare som vill sitt eget bästa på planen. Spelar de så här blir det respass i åttondelen. Och som kära vän Erik Appelqvist skrev på Twitter:
 

Boateng ut. Han är slut.

— Erik Appelqvist (@erik_appelqvist) 23 juni 2018

Spelarbetyg /10:
Neuer- 7
Kimmich- 6
Boateng- 1
Rüdiger- 4
Hector- 6
Kroos- 6
Gündogan- 5
Müller- 3
Draxler- 4
Reus- 8
Werner- 5
Avb: Gomez- 6, Brandt- spelade för lite, Rudy- spelade för lite