Tyskland
2017-12-07 10:05
Tyskland runt med Wollin #11: Hertha Berlin
Följ med Filip Wollin på hans resa genom Tyskland i jakt på att besöka samtliga arenor i Bundesliga och 2. Bundesliga innan säsongen når sitt slut i maj.
Filip Wollin
filip.wollin@svenskafans.com
@W0llin
Berlin. Den absolut sista platsen jag vill vara på här i världen. Dock är jag den här säsongen tvungen att göra minst två besök där för att kunna fullfölja det här projektet, och jag är glad över att det första nu är avklarat.
Varför denna avsky mot Berlin då? Anledningarna är många, och i grund och botten högst personliga. Dum som jag var flyttade jag dit i början av året och spenderade tre månader där. Tre månader som utan tvekan var de värsta i mitt liv eftersom jag under min tid där gick in i en djupare depression som sög all energi och livslust ur mig. Lyckligtvis kunde jag med tiden ta mig ur den efter att ha flyttat tillbaka till Hamburg, vilket är det bästa beslut jag någonsin tagit då jag i ärlighetens namn undrar om inte Berlin hade svalt mig levande om jag blivit kvar.
Dock hann jag under min tid där skaffa mig några vänner som betyder väldigt mycket för mig, så att hälsa på dem samt att gå på en konsert med Yung Lean var den primiära anledningen för mig att åka tillbaka för första gången sedan juli.
Lägligt nog spelade Hertha Berlin match hemma mot Eintracht Frankfurt samma helg, så givetvis passade jag på att bocka av den blåvita huvudstadsklubben från min lista när jag ändå var på plats.
Strax efter lunchtid på lördagen rullade bussen från Hamburg in på Alexanderplatz, vilket är i närheten av där jag hade min lägenhet. Omgående kände jag hur magtrakterna fylldes av en olustig känsla och jag påmindes om hur fruktansvärt dåligt jag en gång i tiden mått. Med vana steg tog jag mig ner i tunnelbanekatakomberna för att åka hem till min vän i Neukölln. Att få träffa henne igen var efterlängtat och som alltid underbart. Jag har henne att tacka för mycket, som ständigt fanns där för mig under min dystra period i livet.
När mörkret hade lagt sig över de gråa betongklumparna som omgärdar hela staden mötte jag upp med en annan kompis för att tillsammans bege oss till konserten i Friedrichshain, där resten av gänget väntade. Yung Lean var som alltid grym live och jag kan starkt rekommendera att gå och se honom uppträda någon gång.
Festandet fortsatte under natten och det var först vid morgonkvisten som vi rörde oss hemåt. Dagen efter väntade match och givetvis ville jag inte missa den, så det var bara till att gilla läget och kliva upp ur den varma sängen några timmar senare.
(Bild från ett av mina tidigare besök i huvudstaden)
Olympiastadion har jag besökt vid ett flertal tillfällen i mitt liv och jag minns tydligt första gången, hur storslagen jag tyckte den var. Det är sannerligen en mycket anrik arena som inte liknar någon annan i Tyskland och även om den på många sätt och vis är både omodern och otillbörlig är det svårt att inte låta sig imponeras.
För Hertha Berlin är den dock ett par storlekar för stor då man i princip aldrig lyckas fylla den - ibland knappt ens till hälften. En sådan dag var det den här gången då strax under 40 000 människor tagit sig till stadens västra utkanter för match. Alltså gapade en bra bit över 30 000 stolar tomma, vilket tråkigt nog förstör upplevelsen en aning. Men lyckligtvis finns det planer på att bygga en ny arena och det tror jag kommer göra Hertha gott då stämningen och trycket kommer öka markant.
Via ett knökfullt S-Bahntåg anlände jag till Olympiastadion för att hämta ut min ackreditering vid ”Mediapoint”, som det så fint stod anvisat i det mejl jag tillgått av klubben. Något sådant lyckades jag dock inte hitta, och inte heller de många jag frågade innan jag till slut fick tag på en man som hade koll på läget. I bagaget på en personbil låg min ackreditering och väntade på mig, och nej, jag skojar inte. Det var verkligen i bagaget på en helt vanlig bil som Hertha Berlin hade sitt mediacenter, och jag förmodar att det här inte var någon engångsföreteelse utan att det alltid är så.
Väl inne på den pampiga arenan dröjde det inte många minuter förrän himlen öppnade sig och snö började singla ner. Behöver jag ens nämna att det var fruktansvärt kallt? För det vill jag lova att det var. Av någon anledning blir kylan alltid groteskt rå i Berlin, vilket är en av många anledningar till att jag förmodligen aldrig kommer lyckas fatta tycke för staden.
Själva matchen bjöd på stor underhållning och redan efter en kvart tog hemmalaget ledningen efter passivt agerande från Frankfurt-försvaret. Marius Wolf kvitterade dock tio minuter senare med en oerhört tjusig fullträff, och matchen såg ut att sluta oavgjort då inget av lagen skapade några speciellt farliga chanser. Då, från ingenstans, drog Kevin-Prince Boateng till med en kanon och sköt hem tre poäng till ”die Adler”.
Trots rock’n’roll-fotboll slutade det alltså lyckligt för alla tillresta Frankfurt-supportrar, som skapade bra stämning borta på sin sektion. I mina ögon är de landets bästa fans sett till klubbens storlek och hur få framgångarna varit på senare år då de alltid finns där och stöttar i både vått och torrt.
Ett par timmar efter slutsignalen gick min buss tillbaka till Hamburg och det var med stor lättnad jag lämnade Berlin bakom mig.
Jag har verkligen försökt ge Berlin en ärlig chans både en och två gånger, men jag kan inte begripa grejen med staden. Att spendera en helg där då och då kan jag förstå är kul, då utbudet i princip är gränslöst. Men att bosätta sig där permanent? Det kommer jag aldrig ha förståelse för när det finns så många andra häftiga städer i Tyskland.
I stället för natur i form av grönska och vatten finns det mer eller mindre endast gråa miljonprogramshus täckta av sprickor och graffitti. Det mesta där känns gammalmodigt och hade varit i behov av restauration - som tunnelbanan till exempel. Men tydligen ska det ha sin charm, om man frågar de människor som lyckats fatta tycke för huvudstaden.
En vacker dag kanske jag ändrar mig, men jag betvivlar det starkt. Berlin är helt enkelt min mardrömsstad och även om jag har några av mina närmsta vänner där undviker jag staden i den mån det går. Min tid där satte helt enkelt för djupa spår.
Fakta och tips:
Grundades: 1892
Smeknamn: Die Alte Dame
Arena: Olympiastadion (75 000)
Maskot: Björnen Hertinho
Tränare: Pál Dárdai
Så mycket kostar en öl: 4,20 € (Carlsberg)
Så mycket kostar en ståplatsbiljett: 15 €
Så tar du dig enklast till arenan:
Berlin är en stor stad, så det beror helt och hållet på var du åker ifrån. Dock är det smidigast att åka med U-Bahnlinjen U2 till stationen Olympiastadion eller med S-Bahnlinjen S5. Båda stationerna ligger en kort promenadsträcka från arenan.
Tyskland runt med Wollin – lista på besökta arenor:
1. Eintracht-Stadion, Braunschweig
2. Volksparkstadion, Hamburg
3. Holstein-Stadion, Kiel
4. SchücoArena, Bielefeld
5. RheinEnergieStadion, Köln
6. BayArena, Leverkusen
7. Vonovia Ruhrstadion, Bochum
8. Weserstadion, Bremen
9. Audi Sportpark, Ingolstadt
10. WWK-Arena, Augsburg
11. Olympiastadion, Berlin
Synpunkter, frågor eller funderingar? Hör gärna av dig.
Varför denna avsky mot Berlin då? Anledningarna är många, och i grund och botten högst personliga. Dum som jag var flyttade jag dit i början av året och spenderade tre månader där. Tre månader som utan tvekan var de värsta i mitt liv eftersom jag under min tid där gick in i en djupare depression som sög all energi och livslust ur mig. Lyckligtvis kunde jag med tiden ta mig ur den efter att ha flyttat tillbaka till Hamburg, vilket är det bästa beslut jag någonsin tagit då jag i ärlighetens namn undrar om inte Berlin hade svalt mig levande om jag blivit kvar.
Dock hann jag under min tid där skaffa mig några vänner som betyder väldigt mycket för mig, så att hälsa på dem samt att gå på en konsert med Yung Lean var den primiära anledningen för mig att åka tillbaka för första gången sedan juli.
Lägligt nog spelade Hertha Berlin match hemma mot Eintracht Frankfurt samma helg, så givetvis passade jag på att bocka av den blåvita huvudstadsklubben från min lista när jag ändå var på plats.
Strax efter lunchtid på lördagen rullade bussen från Hamburg in på Alexanderplatz, vilket är i närheten av där jag hade min lägenhet. Omgående kände jag hur magtrakterna fylldes av en olustig känsla och jag påmindes om hur fruktansvärt dåligt jag en gång i tiden mått. Med vana steg tog jag mig ner i tunnelbanekatakomberna för att åka hem till min vän i Neukölln. Att få träffa henne igen var efterlängtat och som alltid underbart. Jag har henne att tacka för mycket, som ständigt fanns där för mig under min dystra period i livet.
När mörkret hade lagt sig över de gråa betongklumparna som omgärdar hela staden mötte jag upp med en annan kompis för att tillsammans bege oss till konserten i Friedrichshain, där resten av gänget väntade. Yung Lean var som alltid grym live och jag kan starkt rekommendera att gå och se honom uppträda någon gång.
Festandet fortsatte under natten och det var först vid morgonkvisten som vi rörde oss hemåt. Dagen efter väntade match och givetvis ville jag inte missa den, så det var bara till att gilla läget och kliva upp ur den varma sängen några timmar senare.
(Bild från ett av mina tidigare besök i huvudstaden)
Olympiastadion har jag besökt vid ett flertal tillfällen i mitt liv och jag minns tydligt första gången, hur storslagen jag tyckte den var. Det är sannerligen en mycket anrik arena som inte liknar någon annan i Tyskland och även om den på många sätt och vis är både omodern och otillbörlig är det svårt att inte låta sig imponeras.
För Hertha Berlin är den dock ett par storlekar för stor då man i princip aldrig lyckas fylla den - ibland knappt ens till hälften. En sådan dag var det den här gången då strax under 40 000 människor tagit sig till stadens västra utkanter för match. Alltså gapade en bra bit över 30 000 stolar tomma, vilket tråkigt nog förstör upplevelsen en aning. Men lyckligtvis finns det planer på att bygga en ny arena och det tror jag kommer göra Hertha gott då stämningen och trycket kommer öka markant.
Via ett knökfullt S-Bahntåg anlände jag till Olympiastadion för att hämta ut min ackreditering vid ”Mediapoint”, som det så fint stod anvisat i det mejl jag tillgått av klubben. Något sådant lyckades jag dock inte hitta, och inte heller de många jag frågade innan jag till slut fick tag på en man som hade koll på läget. I bagaget på en personbil låg min ackreditering och väntade på mig, och nej, jag skojar inte. Det var verkligen i bagaget på en helt vanlig bil som Hertha Berlin hade sitt mediacenter, och jag förmodar att det här inte var någon engångsföreteelse utan att det alltid är så.
Väl inne på den pampiga arenan dröjde det inte många minuter förrän himlen öppnade sig och snö började singla ner. Behöver jag ens nämna att det var fruktansvärt kallt? För det vill jag lova att det var. Av någon anledning blir kylan alltid groteskt rå i Berlin, vilket är en av många anledningar till att jag förmodligen aldrig kommer lyckas fatta tycke för staden.
Själva matchen bjöd på stor underhållning och redan efter en kvart tog hemmalaget ledningen efter passivt agerande från Frankfurt-försvaret. Marius Wolf kvitterade dock tio minuter senare med en oerhört tjusig fullträff, och matchen såg ut att sluta oavgjort då inget av lagen skapade några speciellt farliga chanser. Då, från ingenstans, drog Kevin-Prince Boateng till med en kanon och sköt hem tre poäng till ”die Adler”.
Trots rock’n’roll-fotboll slutade det alltså lyckligt för alla tillresta Frankfurt-supportrar, som skapade bra stämning borta på sin sektion. I mina ögon är de landets bästa fans sett till klubbens storlek och hur få framgångarna varit på senare år då de alltid finns där och stöttar i både vått och torrt.
Ett par timmar efter slutsignalen gick min buss tillbaka till Hamburg och det var med stor lättnad jag lämnade Berlin bakom mig.
Jag har verkligen försökt ge Berlin en ärlig chans både en och två gånger, men jag kan inte begripa grejen med staden. Att spendera en helg där då och då kan jag förstå är kul, då utbudet i princip är gränslöst. Men att bosätta sig där permanent? Det kommer jag aldrig ha förståelse för när det finns så många andra häftiga städer i Tyskland.
I stället för natur i form av grönska och vatten finns det mer eller mindre endast gråa miljonprogramshus täckta av sprickor och graffitti. Det mesta där känns gammalmodigt och hade varit i behov av restauration - som tunnelbanan till exempel. Men tydligen ska det ha sin charm, om man frågar de människor som lyckats fatta tycke för huvudstaden.
En vacker dag kanske jag ändrar mig, men jag betvivlar det starkt. Berlin är helt enkelt min mardrömsstad och även om jag har några av mina närmsta vänner där undviker jag staden i den mån det går. Min tid där satte helt enkelt för djupa spår.
Fakta och tips:
Grundades: 1892
Smeknamn: Die Alte Dame
Arena: Olympiastadion (75 000)
Maskot: Björnen Hertinho
Tränare: Pál Dárdai
Så mycket kostar en öl: 4,20 € (Carlsberg)
Så mycket kostar en ståplatsbiljett: 15 €
Så tar du dig enklast till arenan:
Berlin är en stor stad, så det beror helt och hållet på var du åker ifrån. Dock är det smidigast att åka med U-Bahnlinjen U2 till stationen Olympiastadion eller med S-Bahnlinjen S5. Båda stationerna ligger en kort promenadsträcka från arenan.
Tyskland runt med Wollin – lista på besökta arenor:
1. Eintracht-Stadion, Braunschweig
2. Volksparkstadion, Hamburg
3. Holstein-Stadion, Kiel
4. SchücoArena, Bielefeld
5. RheinEnergieStadion, Köln
6. BayArena, Leverkusen
7. Vonovia Ruhrstadion, Bochum
8. Weserstadion, Bremen
9. Audi Sportpark, Ingolstadt
10. WWK-Arena, Augsburg
11. Olympiastadion, Berlin
Synpunkter, frågor eller funderingar? Hör gärna av dig.
