Sakteligen började jag dock skymta folk under min promenad mot Hauptbahnhof. Att hitta dit är busenkelt även utan karta då det bara är till att hålla utkik efter den resliga och pampiga domkyrkan, som går att skönja från långt håll. Järnvägscentralen är nämligen belägen precis intill den.
Väl framme fick jag vänta drygt en halvtimme innan det ICE-tåg som skulle ta mig till Bochum rullade in på perrongen. Bochum var nämligen den tredje och sista spelorten som väntade mig innan det åter skulle bära av hem till mitt älskade Hamburg igen.
Tåget passerade ett flertal klassiska tyska fotbollsorter, såsom Düsseldorf, Duisburg och Essen, innan det stannade till i gruvstaden Bochum. En gång i tiden hemort för Matias Concha och Andreas Johansson när de representerade stadens stora stolthet i sportsväg – VfL Bochum.
På dagens schema stod tillställningen mellan just VfL Bochum och Dynamo Dresden på Vonovia Ruhrstadion. Innan dess hade jag ett par timmar till att ta reda på vad stadskärnan hade att erbjuda, även om precis allt höll stängt bortsett från ett och annat bageri.
Gällande vädret fanns det verkligen ingenting att beklaga sig över med värmande sol och klarblå himmel – vilket naturligtvis hjälpte till att förhöja mitt första intryck något. Dock är jag så pass berest att jag lyckats filtrera bort vackert väder när jag ska göra min bedömning och kunde därmed föreställa mig hur staden ser ut under en grå och regnig dag i mitten av november. Ingen vidare vacker syn må jag säga.
Men det som jag faktiskt kunde se i realtid var helt okej även om det defintivt inte var något speciellt. Känslan var att jag väldigt fort hade tröttnat på tillvaron om jag var bosatt där, vilket nog inte är svårt att göra i norra Ruhrområdets mindre städer.
Under min promenad mot arenan hörde jag ständigt polissirener i fjärran och passerades även med jämna mellanrum av utryckande blåljusfordon. Ett tydligt tecken på att Dynamo Dresden anlänt till stan.
Att fotbollen har stor betydelse för staden Bochum var påtagligt. Överallt gick det att skymta något som accessionerade till föreningen i form av reklamskyltar och graffitimålningar. Vissa mer storslagna än andra.
När jag väl nått min destination slogs jag av att arenan på utsidan inte ser mycket ut för världen då den är oerhört låglänt för att husa drygt 30 000 åskådare. Andra arenor jag besökt med liknande kapacitetförmåga har givit ett mer överväldigande intryck.
Inte heller från min plats på pressläktaren kändes den maffig. Dock förtjänar supportrarna en stor eloge då de skapade en magnifik stämning redan långt innan matchstart. Detta trots att man hade öppnat säsongen oerhört svagt med en ynka poäng på de tre inledande matcherna – vilket återspeglade sig i den blygsamma publiksiffran på 14 800 betalande åskådare. Men som sagt gjorde de som var på plats ett gediget arbete för att skapa ett bra tryck.
Gästerna öppnade dock upp matchen starkast och tog ledningen efter tio minuter spel. Fem minuter senare var det kvitterat genom lagkapten Felix Bastians, som även gjorde 2–1 via straff innan den första halvleken var över. Inte illa för att vara mittback.
Sent i den andra halvleken kvitterade Dresden, men det var Bochum som skulle få det sista ordet då Lukas Hinterseer hur tjusigt som helst dunkade in bollen med bara några fåtal minuter kvar att spela. Vilt jubel utbröt givetvis bland fansen på Osttribüne, som kunde fira säsongens första trepoängare.
Efteråt fick jag en pratstund med en märkbart besviken och korthuggen Eero Markkanen, som precis innan Dynamo Dresdens kvitteringsmål stod och gjorde sig beredd för ett inhopp samtidigt som han fick instruktioner av tränarteamet. Men efter målet blev han kvar på bänken och det är fullt förståeligt att han inte var på något vidare prathumör.
» Läs min intervju med Eero Markkanen här
Fem mål, rafflande fotboll och stämning i världsklass. Mycket mer än så går inte att begära en solig söndag och även om Ruhrstadion inte ingav något vidare storslaget intryck är det absolut en arena som bör besökas om tillfälle ges. Dock rekommenderar jag att medbringa hörselskydd då deras högtalarsystem var något av det mest bisarra jag någonsin upplevt på en fotbollsarena. För säsongskortsinnehavarnas del hoppas jag innerligt öronskydd ingår, annars lär det bara vara en tidsfråga innan samtliga drabbas av kroniska hörselskador.
För den som inte kan sin tyska fotbollshistoria är VfL Bochum landets äldsta professionella fotbollsklubb då man bildades redan 1848. Det är genom årens gång många duktiga fotbollsspelare som fått sin fotbollsuppfostran i klubben, där några av de senaste exemplen är Ilkay Gündogan, Christoph Kramer och Leon Goretzka. Även förbundskaptenen för det tyska U21-landslaget, Stefan Kuntz, har en bakgrund hos de blåvita.
Det egentliga enda negativa jag tar med mig ifrån mitt besök där är det faktum att man försöker kapitalisera på sin vänskap med Bayern München genom att sälja Bayern-merchandise i sin egen souvenirbutik. En stark känsla av genans sköljde genom min kropp när jag fick syn på detta.
Som avslutning på min lilla helgtripp tog jag mig till en park belägen bredvid Hauptbahnhof där jag njöt av det fina vädret medan polissirenerna ekade i fjärran.
Sju arenor är nu besöka, vilket innebär att 29 återstår innan mitt mål är uppnått.
Fakta och tips:
Grundades: 1848
Smeknamn: Inget specifikt
Arena: Vonovia Ruhrstadion (29 300)
Maskot: Musen Bobbi Bolzer
Tränare: Ismail Atalan
Så mycket kostar en öl: 3,70 € (Fiege)
Så mycket kostar en ståplatsbiljett: 13 €
Så tar du dig enklast till arenan:
Från Hauptbahnhof åker du med U-Bahn linje nummer 308/318. Att promenera går också alldeles utmärkt då det inte är mer än drygt två kilometer.
Tyskland runt med Wollin – lista på besökta arenor:
1. Eintracht-Stadion, Braunschweig
2. Volksparkstadion, Hamburg
3. Holstein-Stadion, Kiel
4. SchücoArena, Bielefeld
5. RheinEnergieStadion, Köln
6. BayArena, Leverkusen
7. Vonovia Ruhrstadion, Bochum
Synpunkter, frågor eller funderingar? Hör gärna av dig.
