Varbergs BoIS - Gefle4 - 3
Tyvärr Gefle, rädda spelare kan inte spela försvarsspel
Gör man tre mål mot Varbergs BoIS på bortaplan i Superettan ska det mycket till för att matchen ska gå förlorad med 3–4. Men med Gefle IF säsongen 2024 är allt möjligt, på gott och ont. Trots att anfallsspelet fungerar så har det spridit sig en osäkerhet i försvarsspelet som är frapperande. I dagsläget har GIF släppt in flest baklängesmål i serien, och fler lär det bli om inte saker och ting stabiliseras.
Så vad är det som fallerar?
Först och främst: Om målvakten inte övertygar så sprids det en osäkerhet i alla led. Oscar Jonsson må ha kvalitéer, men han har inte fått ut dem i Gefle IF så här långt. Och frågan är om han kommer att nå en nivå som gör att han får stå så många fler matcher. Oscar är ofta felplacerad, både på linjen och när det gäller att ta initiativ i straffområdet.
För det andra: Hur är det möjligt att GIF kan vara övertaliga i eget straffområde utan att kunna sortera ut motståndarna? Niclas Håkansson, Jesper Adolfsson och Martin Rauschenberg är inga dåliga spelare med Superettanmått mätt, ändå agerar de som yra höns stundtals.
Betrakta den här första bildsekvensen, som är förspelet till Varbergs 3–3-kvittering. Här är det klart att kommunikationen brister mellan Martin Rauschenberg och Jesper Adolfsson. Och varför sker den nu? Jo, för att de är stressade. Anfallaren Aulon Bitiqi gör en riktningsförändring, men Gefles två försvarare fortsätter att stirra boll, vilket leder till att Bitiqi blir helt ren mellan de två. I detta läge har Varbergsspelaren sju (!) GIF-spelare omkring sig.
Den andra bildsekvensen visar förspelet till Varbergs segermål. Här har samma Varbergsspelare all tid i världen att ta ner bollen, vända om och panga in segermålet. Hur är det möjligt att han kan få fritt skottläge med Håkansson i rygg och ytterligare en handfull ljusblå spelare i straffområdet? Jo, för att Håkansson chansar. Och det beslutet är felaktigt. Som back i denna situation ska du inte gambla utan enbart se till att invänta motståndarens beslut.
Hur kan det bli så här? Den enda förklaringen som känns rimlig är att det har spridit sig en osäkerhet där ingen litar på den andra, utan där alla tror att han ska fixa allt på egen hand. För det är precis i såna lägen som spelare antingen stirrar boll utan att se vad som pågår runtomkring, eller tror att de och ingen annan måste göra den avgörande brytningen.
Trösten är att anfallsspelet är betydligt mer varierat. Vi anfaller med fler spelare, vi vågar löpa i djupled, vi har mod att spela på yta. Men om vi inte kan hålla tätt så är det svårt att glädjas åt den framgången.
Sedan är det viktigt att vi också i anfallsspelet tänker defensivt, ja, att vi ser till att tappa boll i rätt ytor (jag vill helst slippa se baklängesmål som det andra i nästa match, det räcker med att ha upplevt den nesan under två raka matcher).
