Gefle IF vann en svängig match med 4–3 mot AFC Eskilstuna , efter att ha vänt tre underlägen i matchen . Det säger en hel del om det här laget. Moralen och känslan att aldrig ge upp finns trots allt där.
För visst var det en match som hade nästan allt. En match perfekt regisserad av fotbollsgudarna.
Eric Larsson trycker dit frisparken efter utvisningen på AFCs Emanuel Chabo. Hans första mål efter återkomsten i den himmelsblå tröjan. Isak Edman, som ratades av AFC Eskilstuna, avgör mot sin gamla klubb med sitt 4-3. Ibland kan man både tro och tillbe högre makter. Fotbollsgudarna hörde bön för en gångs skull.
Det var som sagt en match med många ansikten.
För lika mycket som den här matchen handlade om moral, kämpaglöd och vändningar, handlade den också om varför Gefle hamnade i underläge från första början.
Och där finns det en hel del saker att prata om.
För det var inte främst någon medveten riskminimering som satte laget i underläge. Det var passiviteten. Ett Gefle som stundtals sjönk för lågt, som inte riktigt satte press i rätt lägen, och ett passningsspel som helt enkelt lämnade en hel del att önska för att uttrycka sig milt.
För många enkla bolltapp.
För många beslut som tog en halv sekund för lång tid.
Och ett lag som bjöd in AFC Eskilstuna i matchen snarare än att själva ta kommandot.
Tre gånger om dessutom.
Det är svårt att vinna fotbollsmatcher när man ger bort initiativet på det sättet.
Samtidigt är det ett fenomen som gör matchen så intressant, hemmapubliken på Gavlevallen fick se ett helt annat Gefle varje gång man hamnade i underläge.
Då kom intensiteten.
Då kom pressen.
Då kom de rakare vägarna mot mål.
Plötsligt fanns ett lag som spelade med tempo, med mod och med en tydlig riktning framåt. Ett omställningsspel som faktiskt bet, och som till slut också avgjorde matchen.
Det väcker en självklar fråga:
Varför ska man behöva hamna i ett underläge för att allt det ska hända?
För det är där någonstans kärnan ligger.
Inte bara i den här matchen utan om man ser till helheten.
Efter 45 matcher under Rawez Lawan är det fortfarande svårt att sätta fingret på hur Gefle vill bedriva sitt anfallsspel över tid. När laget jagar mål finns en tydlighet. När matchen står och väger blir det ofta mer avvaktande, mer osäkert och ibland, som igår, rent passivt.
Det handlar inte om att kräva perfektion.
Men det handlar om att kräva en tydlig idé.
För potentialen finns uppenbart där.
Det visade Gefle, tre gånger om.
Frågan är bara varför vi inte får se det från start?
Tack för ordet och för visat intresse.
