Upp till kamp - Vår tid är nu
Vår tid är nu.
En titel som andas hopp och optimism. Men också en titel som också skvallrar om en historik fylld av motgångar. För Landskrona BoIS del en historia som kan handla om matchfixningsskandaler, om en styrelse som genom ekonomiska medel försökte kringgå den svenska föreningsdemokratin, eller varför inte ett återtåg till svensk elitfotboll som fick pyspunka genom en hädisk insats på Harlyckan. När andra klubbar myser i sin självömkan, vet vi vad riktig motgång innebär.
Vår tid är nu.
En titel som kan vagga in den ovetande i en tro om att det är ganska positiva tongångar i och runt Landskrona BoIS just nu. Som hela fotbollssverige känner till så är det inte på det sättet. Men det är inte vad den här texten kommer handla om. Det här är inte en text om brustna drömmar, om dåliga självförtroenden eller om en såld uppflyttning. Den här texten kommer inte handla om hur många gånger som Landskrona BoIS har vunnit sedan sommaruppehållet, om derbyförluster eller om oförmågan att göra mål på hemmaplan.
Vår tid är nu. Det som har hänt, har hänt. Det är i det förgångna, det är borta – poff.
Den här texten handlar inte om det. Den här texten kommer inte klia dig som ser dig själv som en realist (en härlig omskrivning av en pessimist). Den här texten är för dig som fortfarande vill hoppas, som gillar floskler och som vill bjuda upp till kamp. Som vill kriga i sex omgångar för märket på bröstet. För drömmen om att åter se Landskrona BoIS i Allsvenskan.
När jag ser Landskrona BoIS spela ser jag inte elva primadonnor. Jag ser inte elva spelare som är rädda för att smutsa ner sig. Pessimisten ser vad pessimisten vill se. Jag ser en Vincent Sundberg som har tagit den här klubben till sitt hjärta och som i varje kamp krigar för att ta den tillbaka till den svenska fotbollens finrum. Jag ser en Max Nilsson som må vara yngst på plan, men som redan nu är en härförare som står upp för sin äldre lagkamrater. Jag ser elva spelare som vill glädja ett lag, en klubb och en stad. Jag ser ett Landskrona BoIS som har Det i sig. Vi har klass, stil och hjärta. Ett lag att älska. Ett lag att sluta upp för.
Jag ser ett Landskrona BoIS som med sex omgångar kvar fortsatt ligger på uppflyttningsplats till Allsvenskan. Sex omgångar – sex finaler. Tiden för självömkan är inte nu. Tiden för granskning och kritik är inte nu. Det som har hänt, har hänt. De förutsättningar vi har, de har vi. Kortleken är färdigblandad, färdigdelad. Att skrika om vad som kunde, borde eller skulle ha varit är meningslöst. De ropen kan komma någon annan gång. Kommentarer om avgångar är lika verklighetsfrånvända som de är destruktiva. I det här läget, i den här sitsen tjänar de oss ingenting.
Det är dags att sluta leden. Sluta leden för de svartvita eleganterna, för zebrorna, för Skånes uruguayare. Jag begär inte sex segrar. Jag begär inte ens att Landskrona BoIS ska ta tillräckligt med poäng för att spela i Allsvenskan år 2025. Det enda jag begär är passion och glöd. Visa oss ert hjärta, lägg det på planen. Kriga för varenda centimeter på planen, vinn varenda duell. Vinn din kamp på planen, vinn din kamp på läktaren. Slut upp för märket på bröstet, slut upp för Landskrona BoIS.
Vår tid är nu och framtiden är svartvit. Heja BoIS.
