Iran
2010-10-18 17:42
Vad händer med Steel Azin?
Det ihopköpta laget är i stor kris efter 10 insläppta mål på två matcher. Reportage om den stenrika klubben som köper upp landslagsspelare på löpande band men är ändå på väg att åka ur serien.
Pezhman Pars
10 kommentarer
Efter 11 omgångar av Iranian Premier League kan vi konstatera att förväntningarna på Steel Azin inte har infriats. Det ihopköpta laget, som bara gör sin andra säsong i högsta ligan är ett privatägt lag (många lag i Iran är statligt finansierade) med ett stålföretag som kan pumpa in åtskilliga pengar i klubben. De har kanske den mest namnkunnigaste truppen i hela Iran och påminner en om Manchester Citys värvningskarusell, där stora och etablerade spelare köps in för fantasisummor. Skillnaden mot City är att de blåklädda har leverart och ligger för närvarande två poäng bakom ledande Chelsea, medan Steel Azin ligger på nedflyttningsplats.
Truppen:
För att göra er bekanta med vilka spelare klubben har kan det vara bra med en kort presentation på några av de mest tongivande spelarna:
Ali Karimi (mittfältare) - En av Irans och Asiens bästa spelare genom tiderna. Med ett förflutet i Bayern Munchen vet vi alla vad denna trollkarl kan genomföra med en boll. Även om han inte är lika bra som förut är Karimi en sån spelare som man inte vill ställas emot, han kan på egen hand vända en match.
Mehdi Mahdavikia (mittfältare/ytter) - Den mest lyckade av alla iranier med ett förflutet i Bundesliga. Den lilla speedkulan har visserligen tappat farten, men hans blick för spelet, ledaregenskaper och skott sätter respekt i Iran. Mahdavikia är en av de mest omtyckta iranska spelarna någonsin och hans efterlängtade återkomst till Iran kom som en bomb när han skrev på för Steel Azin och inte sin forna klubb Persepolis.
Hossein Kaebi (högerback) - En gång i tiden kapten i landslaget, nu har han helt försvunnit från Afshin Ghotbis radar. Den hypersnabbe, men lille Kaebi sågs som en stor talang när han som 16-åring debuterade i landslaget. Han är bara 25 år och kan fortfarande ta sig tillbaka till landslaget, men har haft en svag säsong bakom sig och ryktena säger att haninte kommer överens med Ghotbi.
Fereydoon Zandi (mittfältare) - Halv tysk, halv iranier, kom han med i Irans landslagstrupp till VM 2006. Efter spel i Bundesliga har han spelat i Cypern, där han gjorde succe som målgörare. Det tog honom till Iran och Steel Azin, i hopp om att få speltid i landslaget. Det har inte blivit fallet. Zandi var petad under långa perioder förra säsongen, och nu när han får spela mer så gör han och hans lag inget bra ifrån sig. Zandi kan användas även som vänsterback, en position han själv inte uppskattar allt fö rmycket.
Sedan finns det några fler tunga namn att sätta tänderna i. Siavosh Akbarpour och Hossein Kazemi var tongivande spelare för Esteghlal förra säsongen och fick även ett par landslagsuppdrag på kontot. Akbarpour är en farlig målskytt men med en tveksam inställning som oftar resulterar i röda kort eller bråk utanför planen. Kazemi är betydligt mer sansad, och hans position som defensiv mittfältare brukar han i regel klara av bra. Den en gång så lovande vänsterbacken Hassan Ashjari har anlänt till klubben, tillsammans med Steel Azins färska landslagsspelare Milad Zeneyedpour. I mål har man Sosha Makani, som inte fått så mycket speltid i år, trots att han köptes in för dyra pengar. Mehrzad Madanchi är ett mer välkänt namn, som har varit med i landslaget sedan 2003, men aldrig riktigt kunnat ta en permanent plats. Amir Shapourzadeh och Mohsen Khalili är ytterligare två namn tidgare gjort mycket väsen av sig. Och då har vi inte ens nämnt Mohammad Gholami, som nyligen debuterade i landslaget och även blivit vald till månadens profil här på Svenskafans.
Så vad är problemet då? Med en sån här stark trupp, fylld med erfarna landslagsspelare och ett par unga duktiga spelare borde man vara en stark kandidat till att ha hem ligan. När det kommer till iransk fotboll är turbulens det enda som garanteras. Till att börja med så verkar det finnas stor inblandning från styrelsen och ägarna om hur laget ska spela och vilka spelare man ska köpa in. En av ägarna i Steel Azin är ingen mindre än Ali Parvin, en av Irans bästa spelare genom tiderna som hade sin storhetstid på 70-80-talet med VM 1978 som bästa minne. Han brukar ofta lägga sig in i tränarens jobb. Det är kanske därför inte så konstigt att man haft hela 7 olika tränare sedan 2007. Den senaste att lämna posten var serben Tumbakovic, som anlände till klubben i juli, bara ett par veckor innan seriestart. Han lämnade klubben med en totalförnedrande 5-0 förlust mot Sepahan. Hans tillfälliga ersättare Afshin Peyrovani (han måste ha någon sorts rekord i att vara en tillfällig lösning) Även han förnedrades med en 1-5 förlust hemma mot Saipa.
En annan orsak stavas Ali Karimi. Den frispråkige storstjärnan hamnade i världsmedia när klubben stängde av honom för att han drack vatten under en träning. Det speciella med händelsen var att han drack vattnet när det var Ramadan, fastemånaden, i Iran. Samtidigt ska han ha hamnat i en verbal fight mot några av klubbens ledare. Denna splittring förvärrade Karimis läge, som inte fått spela i landslaget sedan juli då landslaget var i Österrike under ett träningsläger. Han fick lämna lägret en dag tidigare än andra spelare. Man sade först att han var skadad, men tydligen så hade han blivit hemskickad av Ghotbi.
Den tredje orsaken är kanske den mest realistiska. Att köpa in ett helt nytt lag, fylld med stora egon som alla kräver mycket energi och uppmärksamhet och spela ihop dem på några veckor låter minst sagt, ambitiöst. Att ge ansvaret till en tränare som inte känner till iransk fotboll eller några av spelarna var som att be om problem. Iran är inte England och Steel Azin är inte Manchester City. Iransk fotboll lider på en enorm brist av proffesionalism, från fösta bollkontaktet vid knattestadiet till högst upp i fotbollsfederationen. De som beslutade att köpa in alla dessa spelare verkade glömma att i fotboll måste man inte bara anfalla, utan även försvara. Steel Azin har förvisso köpt backar, men vädligt offensiva sånna som Kaebi, Ashjari och ibland Mahdavikia. När ens spelide går ut på att köpa offensiva spelare och hoppas att allting löser sig kan man bli hårt straffad. Steel Azin måste nu ta sig i kragen, ge upp drömmen om att vinna serien och titta på tabellen. Tre vinster på elva matcher skrämmer ingen motståndare.
Truppen:
För att göra er bekanta med vilka spelare klubben har kan det vara bra med en kort presentation på några av de mest tongivande spelarna:
Ali Karimi (mittfältare) - En av Irans och Asiens bästa spelare genom tiderna. Med ett förflutet i Bayern Munchen vet vi alla vad denna trollkarl kan genomföra med en boll. Även om han inte är lika bra som förut är Karimi en sån spelare som man inte vill ställas emot, han kan på egen hand vända en match.
Mehdi Mahdavikia (mittfältare/ytter) - Den mest lyckade av alla iranier med ett förflutet i Bundesliga. Den lilla speedkulan har visserligen tappat farten, men hans blick för spelet, ledaregenskaper och skott sätter respekt i Iran. Mahdavikia är en av de mest omtyckta iranska spelarna någonsin och hans efterlängtade återkomst till Iran kom som en bomb när han skrev på för Steel Azin och inte sin forna klubb Persepolis.
Hossein Kaebi (högerback) - En gång i tiden kapten i landslaget, nu har han helt försvunnit från Afshin Ghotbis radar. Den hypersnabbe, men lille Kaebi sågs som en stor talang när han som 16-åring debuterade i landslaget. Han är bara 25 år och kan fortfarande ta sig tillbaka till landslaget, men har haft en svag säsong bakom sig och ryktena säger att haninte kommer överens med Ghotbi.
Fereydoon Zandi (mittfältare) - Halv tysk, halv iranier, kom han med i Irans landslagstrupp till VM 2006. Efter spel i Bundesliga har han spelat i Cypern, där han gjorde succe som målgörare. Det tog honom till Iran och Steel Azin, i hopp om att få speltid i landslaget. Det har inte blivit fallet. Zandi var petad under långa perioder förra säsongen, och nu när han får spela mer så gör han och hans lag inget bra ifrån sig. Zandi kan användas även som vänsterback, en position han själv inte uppskattar allt fö rmycket.
Sedan finns det några fler tunga namn att sätta tänderna i. Siavosh Akbarpour och Hossein Kazemi var tongivande spelare för Esteghlal förra säsongen och fick även ett par landslagsuppdrag på kontot. Akbarpour är en farlig målskytt men med en tveksam inställning som oftar resulterar i röda kort eller bråk utanför planen. Kazemi är betydligt mer sansad, och hans position som defensiv mittfältare brukar han i regel klara av bra. Den en gång så lovande vänsterbacken Hassan Ashjari har anlänt till klubben, tillsammans med Steel Azins färska landslagsspelare Milad Zeneyedpour. I mål har man Sosha Makani, som inte fått så mycket speltid i år, trots att han köptes in för dyra pengar. Mehrzad Madanchi är ett mer välkänt namn, som har varit med i landslaget sedan 2003, men aldrig riktigt kunnat ta en permanent plats. Amir Shapourzadeh och Mohsen Khalili är ytterligare två namn tidgare gjort mycket väsen av sig. Och då har vi inte ens nämnt Mohammad Gholami, som nyligen debuterade i landslaget och även blivit vald till månadens profil här på Svenskafans.
Så vad är problemet då? Med en sån här stark trupp, fylld med erfarna landslagsspelare och ett par unga duktiga spelare borde man vara en stark kandidat till att ha hem ligan. När det kommer till iransk fotboll är turbulens det enda som garanteras. Till att börja med så verkar det finnas stor inblandning från styrelsen och ägarna om hur laget ska spela och vilka spelare man ska köpa in. En av ägarna i Steel Azin är ingen mindre än Ali Parvin, en av Irans bästa spelare genom tiderna som hade sin storhetstid på 70-80-talet med VM 1978 som bästa minne. Han brukar ofta lägga sig in i tränarens jobb. Det är kanske därför inte så konstigt att man haft hela 7 olika tränare sedan 2007. Den senaste att lämna posten var serben Tumbakovic, som anlände till klubben i juli, bara ett par veckor innan seriestart. Han lämnade klubben med en totalförnedrande 5-0 förlust mot Sepahan. Hans tillfälliga ersättare Afshin Peyrovani (han måste ha någon sorts rekord i att vara en tillfällig lösning) Även han förnedrades med en 1-5 förlust hemma mot Saipa.
En annan orsak stavas Ali Karimi. Den frispråkige storstjärnan hamnade i världsmedia när klubben stängde av honom för att han drack vatten under en träning. Det speciella med händelsen var att han drack vattnet när det var Ramadan, fastemånaden, i Iran. Samtidigt ska han ha hamnat i en verbal fight mot några av klubbens ledare. Denna splittring förvärrade Karimis läge, som inte fått spela i landslaget sedan juli då landslaget var i Österrike under ett träningsläger. Han fick lämna lägret en dag tidigare än andra spelare. Man sade först att han var skadad, men tydligen så hade han blivit hemskickad av Ghotbi.
Den tredje orsaken är kanske den mest realistiska. Att köpa in ett helt nytt lag, fylld med stora egon som alla kräver mycket energi och uppmärksamhet och spela ihop dem på några veckor låter minst sagt, ambitiöst. Att ge ansvaret till en tränare som inte känner till iransk fotboll eller några av spelarna var som att be om problem. Iran är inte England och Steel Azin är inte Manchester City. Iransk fotboll lider på en enorm brist av proffesionalism, från fösta bollkontaktet vid knattestadiet till högst upp i fotbollsfederationen. De som beslutade att köpa in alla dessa spelare verkade glömma att i fotboll måste man inte bara anfalla, utan även försvara. Steel Azin har förvisso köpt backar, men vädligt offensiva sånna som Kaebi, Ashjari och ibland Mahdavikia. När ens spelide går ut på att köpa offensiva spelare och hoppas att allting löser sig kan man bli hårt straffad. Steel Azin måste nu ta sig i kragen, ge upp drömmen om att vinna serien och titta på tabellen. Tre vinster på elva matcher skrämmer ingen motståndare.
