“Vi är kanske inte alltid så roliga att titta på men vi vet hur vi ska ta våra poäng” sa Erion Sadiku efter matchen. Men jo, jag tycker faktiskt att årets upplaga av Varbergs BoIS är ganska rolig att titta på. Jämfört med i fjol och sista året i Allsvenskan är vi ett betydligt mer spelande lag nu.

Och också alltid hotande framåt. Väl manifesterat av att dagens fullt rättvisa 0-0 i seriefinalen var den första matchen i år som Varberg gick mållösa från. Fullt rättvist ja. Men också noterbart att BoIS var laget som låg aningen närmare ett segermål.   

Förutom i matchen mot ÖIS känns det också så tryggt och lugnt hela tiden. Rullandet i backlinjen är ibland av typen som borde kunna få någon som Alexander Axén att slita de sista hårtestarna men har hittills varit helt fritt från incidenter. Försvarsspelet är fortsatt stabilt och systematiserat. Långt från de senaste årens  potentiella hönsgård. Det är heller inte “all in benbrytarfotboll” som någon konstaterade på X nyligen utan ett betydligt smartare och mer effektivt försvarsspel. Gula kort och frisparkar haglar inte längre över Varbergs BoIS.  

Man skulle kunna fundera på varför lagets bästa fot på fasta situationer (Albin Winbo) inte är med i startelvan i en match mot ett robust och storvuxet Kalmar. Eller varför Kevin Nyarko för andra matchen i rad bara får en timmes speltid trots att han suttit bänk årets första åtta matcher. I två matcher har han också på allvar ställt frågan till Roar Hansen om Jesper Westermark verkligen ska vara så gjuten som han hittills varit på sin forwardsposition?

Men likt Erion Sadiku känner jag mig mest nöjd med en poäng mot seriens bästa lag. Vi har klarat av tre “värdemätare” på raken med resultatet: en förlust, en vinst och en oavgjord. Och ett Varbergs BoIS som fortsatt hänger med i den absoluta toppen!